Nu har eleverna i Toleransprojektet haft sin åttonde träff. Vi samlades på ett mysigt Söra och nu känns det verkligen att gruppen lärt känna varandra och småpratet under frukosten är hjärtevärmande att lyssna på.
Dagens berättelse var egentligen två berättelser. Genom två personer belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter.
Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Korczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följa sina 192 barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka.
Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död, men då måste han lämna kvar sina barn. Elevernas texter blev fina och känslosamma. Här kommer ett exempel:
Warszawa 2 augusti 1942
Jag har fått ett erbjudande. Ett erbjudande som inte liknar något annat. Det handlar om liv och död för mig. För mig. Ingen annan. Bara jag. Inte barnen, inte polisen, inte någon annan doktor. Jag. Vad ska jag göra? Klarar sig barnen utan mig? Jag har ju uppfostrat dem bra, men så bra? Jag kan ta mig ut ur det här hemska stället, men vad tar jag mig ut till då? Ett lite bättre ställe, men utan dem jag älskar mest. Jag kan inte. Jag klarar inte det!
I den andra berättelsen mötte eleverna socialarbetaren Irena Sendler som smugglade 2 500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.
Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en ”scen” samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna.
Här är en av dikterna:
Sluta
Jag vill bara ha ett hem
Sluta
Jag vill inte vara rädd för min pappa
Det gör ont
Jag behöver hjälp
Jag vill inte behöva förklara varför jag har blåmärken
Jag vill inte
Varför?
Snälla sluta
Snälla sluta
Slå mig inte
Hjälp mig
Sluta
Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en person som varit viktig i deras barndom.
Som vanligt bröt vi då och då av dagen med samarbete och lek. Det märks att grupperna nu har lärt känna varandra och känner sig trygga och avslappnade i varandras sällskap.
Nästa gång är det dags att helt inrikta oss på resan till Polen, med mycket fakta om Förintelsen, om judendomens grunder och praktisk information. Då kommer också de medföljande vuxna, två högstadielärare, att delta.
