Den 27 januari arrangerade Toleransprojektet tillsammans med Nyckelskramlarna och FN-föreningen ceremonin kring Förintelsens minnesdag. På Stadshusets trappa stod elever med banderoll och foton på barn som mördades under Förintelsen samt på tre av dem som överlevde, Benny Grünfeld, Emerich Roth och Hédi Fried. Här följer det som sades av Toleransprojektet under minnesceremonin.
Kära medmänniskor!
Det är Förintelsens minnesdag och vi har samlats för att hedra och minnas offren. Bland oss finns ledare och elever i Toleransprojektet samt föreningen Nyckelskramlarna. Det är vi som tillsammans arrangerar denna minnesdag. Jag heter Malin och är en av lärarna i Toleransprojektet där vi i använder berättelser och kunskaper från Förintelsen för att lära oss om historien och om oss själva – förstå att det var människor som gjorde detta mot andra människor.
De foton som eleverna håller i föreställer barn som mördades under Förintelsen. Men tre av fotona visar också några dem som överlevde och som kom att leva och verka i Sverige – Benny Grünfeld, Emerich Roth och Hédi Fried. De finns inte längre i livet men de var människor som upplevde Förintelsen och de får tillsammans med barnen finnas extra närvarande bland oss idag.
Den 27 januari 1945 var det åtskilliga minusgrader när de sovjetiska soldaterna nådde koncentrations- och dödslägret Auschwitz-Birkenau. Det var vid middagstid och lägret var så gott som tomt. Lägerledningen hade utrymt lägret och tvingat omkring 60 000 fångar att till fots i snöyran marschera mot arbetsläger i Tyskland. De sovjetiska soldaterna kunde inte veta att vi skulle stå här idag. De kunde inte veta att platsen de kommit till skulle bli en samlande symbol för Förintelsen. År 1999, inrättades i Sverige den 27 januari som nationell minnesdag och 2005 gjorde FN detta datum till internationell minnesdag för Förintelsens offer.
Detta kunde ingen veta den där kalla dagen för exakt 80 år sedan. För det var inte meningen att vi skulle samlas så här för en minnesstund. Samtliga människor som var födda judar skulle mördas och deras kroppar förintas. Också minnet av dem skulle utplånas. Deras kultur, berättelsen om deras existens skulle också den utplånas. Men, det är därför vi så här 80 år efter att skotten ekade i det polska vinterlandskapet inte kan göra något viktigare än att just stå här. Det finaste vi kan göra för offren är att inte uppfylla nazisternas önskan om att glömma brottet. Därför ska vi lyssna till berättelserna från de som överlevde eftersom deras berättelser också vittnar om de människor som inte överlevde.
Hédi Fried lämnade oss i november 2022. I hennes bok ”Frågor jag fått om Förintelsen” berättar hon om dagen hon, hennes syster Livia och mamma och pappa anlände till Auschwitz.
Dörrarna slogs upp med en smäll, starka strålkastarsken bländade oss och ett helvetiskt väsen bredde ut sig. SS-vrål blandades med hundskall och barnskrik. Fort, fort, schnell, schnell, lät det. Familjer stod handfallna, ville inte släppa varandra. Medan batongerna ven jagades vi ner på plattformen.
Under ett sammelsurium av hundskall, okvädingsord och tyska svordomar försökte förvirrade, gråtande människor undkomma stryk. Familjer tappade bort varandra utan att hinna ta avsked. Jag hoppade ner från vagnen och drog ett djupt andetag. Efter tre dagar i den kvava, stinkande vagnen var det en lättnad att andas, trots att luften var tung av en kraftig, otäck lukt.
Det var den natten jag förlorade mina föräldrar. De fördes iväg till badhuset, lurades att tro att de skulle duscha, men istället för vatten var det Zyklon B som släpptes in i ”duschkabinen”. Jag fick aldrig ta farväl av far, av mor, aldrig krama om dem en sista gång.
På frågan huruvida hon kan förlåta det som gjordes mot henne och hennes familj svarar Hédi:
Det är en fråga jag ofta funderat över, tills jag kom på att man inte behöver tänka i de termerna. Det som har varit kan inte göras ogjort, de som är borta kommer aldrig igen. Idag är det framtiden som gäller. Det vi kan göra idag är att arbeta för att det aldrig ska hända igen.
Idag hedrar vi de människor som blev Förintelsens offer. Människor som du och jag. De har funnits och vi minns dem. Vi tänder ljusen för dem.
Ett femtiotal människor kom till ceremonin, som avslutades med ljuständning och musik. Regnet föll och kvällen var mörk men i hjärtat var det varmt!
I mars åker Toleransprojektets elever till Polen för en exkursionsresa i Förintelsens spår. Det kommer att betyda mycket för deras kunskaper och förståelse för såväl Förintelsen som andra folkmord och brott mot mänskligheten.
