Dagen började med uppföljning av läxan utifrån den andra träffens tema ”Vem är jag?” Eleverna fick se hur många olika ord de använder när de beskriver sin identitet – flicka, deppig, envis, fotbollsspelare, omtänksam, någon med adhd, blyg, rolig, introvert, muslim, självkritisk och så vidare. Vi människor är så många saker och alla kämpar med något. Alla fick också skriva ner namnet på en förebild i fråga om mod att lägga i sin glasburk.
Sedan tog vi oss an dagens nya tema: ATT STÄNGA ANDRA UTE. Ordet exkludering blev ett nytt begrepp att förstå och kunna använda.
Vi började med att vända ett antal frågor inåt, mot oss själva. Hur gör vi när vi stänger andra ute – med tonfall, kroppsspråk, ord och handlingar? Utifrån detta gav vi oss in i det första stora faktamomentet kring Förintelsen som idag handlade om hur nazisterna lade upp planen för och inledde den process som innebar att framförallt judar, men också romer och andra grupper, undan för undan stängdes ute och diskriminerades genom särskilda lagar som gjorde livet svårare och svårare. Vi analyserade bilder och gick från år 1933 till 1938 – under flitigt antecknande i skrivböckerna.
På en av bilderna låg österrikiska judar i Wien på knä och skrubbade trottoaren med tandborstar under överinseende av tyska nazister. Runtom stod invånare i Wien och såg på när kanske de som var deras grannar, läkare eller lokala handlare förnedrades. För att de var judar.
Som vanligt när vi suttit fullt koncentrerade en stund bryter vi för en stunds fysisk aktivitet och ofta något slags samarbetsmoment. Idag utmanades eleverna i den till synes enkla övningen att räkna från 1-10, en i taget, utan att två eller flera råkade säga en siffra samtidigt för då fick man börja om från början. Det tog sin lilla tid men till slut gick det vägen. Vi byggde djurskulpturer och ett skaka-loss-pass hjälpte till att skapa energi och skärpa inför fortsättningen.
Dagens berättelse hämtades ur skönlitteraturen, men kunde lika gärna ha handlat om verkliga människor. Vi följde den judiska familjen Steiner, bosatta i Wien, från att Hitlers lagar börjar begränsa och förstöra deras liv fram till att deras två flickor Steffi och Nellie 1939 sätts med sina resväskor på ett tåg med destination Göteborg.
Eleverna fick uppgiften att i rollen som Steffi skriva en text om de känslor och tankar som finns i hennes inre där hon nu sitter med sin lillasyster på tåget mot Sverige. Texterna blev fantastiska. Här kommer några exempel:
Jag är Steffi, jag menar Stephanie Sara Steiner. Tydligen så skulle jag behöva ändra mitt namn bara för att jag är jude. Men saker förvånar mig inte längre. Det här har pågått ganska länge och inget kommer som en chock längre. Jag och min syster har precis gått av tåget. Jag är rädd och det trodde jag aldrig att jag skulle säga. Jag är fortfarande ett barn som nu har det fulla ansvaret över min syster. Vad ska jag göra?
Jag sitter på tåget nu. Vart ska vi komma? Hur ska vi leva i Göteborg och hos vem ska vi bo? När ska allt det här ta slut så att vi kan återvända och leva som vi gjorde förut? Gå till skolan och sitta med vem man vill och gå ut när man vill och att judar får ha samma rättigheter som alla andra.
Näst på tur stod samarbetslunchen. Grupperna fick uppgiften att med hjälp av två tankebubblor fundera kring den som exkluderar och den som exkluderas. Vilka tankar, känslor och beteenden finns inuti den som stänger andra ute och i den som utestängs? Tankebubblorna placerades runt två människor på vår svarta vägg och grupperna presenterade sina tankar.
Det är lika fascinerande varje gång att se med vilket allvar och engagemang eleverna tar sig an både själva uppgiften och presentationerna – trots att det för många är enormt utmanande att stå inför andra och prata. Men grupperna gör det tillsammans, och då går allt så mycket lättare.
Nästa gång är det dags för övernattning på Söra. Det blir en bra övning inför resan till Polen i mars. Temat den gången blir temat kärlek och därför blir det kring detta ord eleverna får reflektera och skriva till nästa träff.
