I vintrig decembertid för grupp 1 och gråmulen januari för grupp 2, klev vi åter in i den gemensamma värmen i vår mysiga lokal. Pandemin orsakade ett ledarinhopp av Ola i grupp 2 och det ju också jättebra. Dagen började med uppföljning av läxan utifrån den andra träffens tema ”Vem är jag?” Eleverna fick se hur många olika ord de använder när de beskriver sin identitet – flicka, deppig, envis, fotbollsälskare, omtänksam, någon med autism, blyg, rolig, bisexuell, inte förtjust i mig själv, och så vidare. Vi människor är så många saker och alla kämpar med något. Alla fick också skriva ner namnet på en förebild i fråga om mod att lägga i sin glasburk.
Sedan tog vi oss an dagens nya tema: ATT STÄNGA ANDRA UTE. Ordet exkludering blev ett nytt begrepp att förstå och kunna använda.
Vi började med att vända ett antal frågor inåt, mot oss själva. Hur gör vi när vi stänger andra ute – med tonfall, kroppsspråk, ord och handlingar? Utifrån detta gav vi oss in i det första stora faktamomentet kring Förintelsen som idag handlade om hur nazisterna lade upp planen för och inledde den process som innebar att framförallt judar, men också romer och andra grupper, undan för undan stängdes ute och diskriminerades genom särskilda lagar som gjorde livet svårare och svårare. Vi analyserade bilder och gick från år 1933 till 1938 – under flitigt antecknande i skrivböckerna.
På en av bilderna låg österrikiska judar i Wien på knä och skrubbade trottoaren med tandborstar under överinseende av tyska nazister. Runtom stod invånare i Wien och såg på när kanske de som var deras grannar, läkare eller lokala handlare förnedrades. För att de var judar.
Som vanligt när vi suttit fullt koncentrerade en stund bryter vi för en stunds fysisk aktivitet och ofta något slags samarbetsmoment. Idag utmanades eleverna i den till synes enkla övningen att räkna från 1-10, en i taget, utan att två eller flera råkade säga en siffra samtidigt för då fick man börja om från början. Det tog sin lilla tid men till slut gick det vägen. Vi byggde djurskulpturer och ett tabatapass hjälpte till att skapa energi och skärpa inför fortsättningen.
Dagens berättelse hämtades ur skönlitteraturen, men kunde lika gärna ha handlat om verkliga människor. Vi följde den judiska familjen Steiner, bosatta i Wien, från att Hitlers lagar börjar begränsa och förstöra deras liv fram till att deras två flickor Steffi och Nellie 1939 sätts med sina resväskor på ett tåg med destination Göteborg.
Eleverna fick uppgiften att i rollen som Steffi skriva en text om de känslor och tankar som finns i hennes inre där hon nu sitter med sin lillasyster på tåget mot Sverige. Texterna blev fantastiska. Här kommer några exempel:
Allt jag tänker på är mamma och pappa där hemma. Jag är orolig men jag kan inte visa det för Nellie. Jag har ingen aning om vart vi är på väg eller hur länge vi ska vara där. Jag vill bara att allt ska bli som vanligt igen, så jag får vara med mamma och pappa och mina kompisar. Jag vill kunna bada och sitta längst fram i skolan. Men mest av allt vill jag gå i skogen med min familj.
Allt gick så snabbt. Jag hade ju ett vanligt liv för bara några månader sedan och jag är tolv år men har ett så stort ansvar och jag jag fattar inte. Bara för att vi är annorlunda tar de ifrån mig hela mitt liv. Jag är ju fortfarande människa. Jag föddes precis som alla andra, och stackars Nellie. Vid en så ung ålder måste hon gå igenom allt det här. Hon måste vara jätterädd och förvirrad nu när vi lämnat mamma och pappa. Jag lovar att försöka vara den bästa storasystern för henne. Jag ska ta hand om henne precis sim mamma och pappa hade det gjort.
Eleverna högläste sina texter för varandra. Det är en viktig övning i att våga. De funderade sedan över vilka mänskliga rättigheter som tagits ifrån Steffi och Nellie.
Näst på tur stod samarbetslunchen. Grupperna fick uppgiften att med hjälp av två tankebubblor fundera kring den som exkluderar och den som exkluderas. Vilka tankar, känslor och beteenden finns inuti den som stänger andra ute och i den som utestängs? Tankebubblorna placerades runt två människor på vår svarta vägg och grupperna presenterade sina tankar.
Det är lika fascinerande varje gång att se med vilket allvar och engagemang eleverna tar sig an både själva uppgiften och presentationerna – trots att det för många är enormt utmanande att stå inför andra och prata. Men grupperna gör det tillsammans, och då går allt så mycket lättare.
Nästa gång blir temat kärlek och därför blir det kring detta ord eleverna får reflektera och skriva till nästa träff. I vanliga fall är det också runt denna tid i Toleransprojektet som vi har övernattningsträffar med eleverna. Det är dock något som vi skjuter på på grund av pandemiläget. I övrigt följer Toleransprojektet skolans allmänna riktlinjer vilket innebär fortsatt undervisning så länge Folkhälsomyndigheten eller regionens smittskydd säger något annat.
