Det var med blandade känslor vi träffades på Söra den elfte och sista gången. Vi har ju fortfarande slutpresentationerna kvar, så det var inte sista gången vi sågs, men våra undervisningsdagar på Söra är slut. Det finns så mycket att känna glädje över – all gemenskap, nya kunskaper och stora upplevelser men samtidigt tar något slut och det känns vemodigt och sorgligt.
Dagen började med lite återknytning till förra träffen. Det finns fortfarande mycket att bearbeta efter resan – blandade känslor kring hur det var att komma hem efter resan till Polen och det bemötande många upplevde att de fick. Lite lek blev det också. Vi har lekt mycket under hela Toleransprojektet – för att lära känna varandra, bli tryggare och för att få skratta tillsammans. Man borde faktiskt leka mycket oftare, i många olika sammanhang.
Resten av dagen var det mycket vi måste knyta ihop och bli färdiga med inför avslutningskvällarna då familj, kompisar, lärare och andra intresserade kommer och lyssnar på oss. Vi hade generalrepetitioner och gav varandra uppmuntran och pepp för självklart känns det nervöst och läskigt att tänka på att en publik ska lyssna.
Elevernas sista skrivuppgift blev att fundera över vad som hänt sedan oktober förra året. Vem var jag då? Vem är jag nu? Men också vad som hänt med gruppen. Vilka var vi då? Vilka är vi nu?
Så här beskriver några av eleverna sin egen utveckling under Toleransprojektet:
Då var jag en tjej som var osäker på hur hon skulle vara. Hur ska jag göra för att andra ska tycka om mig? Jag gick runt med massor av frågor i huvudet. Störde mig på allt och alla och blev arg när jag såg vissa personer på grund av vad de gjort mot mig tidigare. Nu är jag en tjej med många fler vänner. Jag är säkrare på mig själv och vem jag vill vara. Jag är inte lika arg och jag har fått bättre förståelse för varför människor gör som de gör. Jag vet nu att det finns människor som tycker om mig för att jag är jag.
Första dagen på TP var jag rädd, nervös och ensam. Jag kände ingen, jag var ensam och hade problem med att träffa nya människor. Att komma hit själv var läskigt men också skönt. Jag kunde vara den jag ville för ingen kände mig och ingen skulle döma mig. Nu är jag någon som har utvecklats. När jag kom hit första gången trodde jag inte att jag skulle trivas så bra som jag nu gör. Hemma får jag alltid höra hur mycket TP har hjälpt mig att utvecklas, även om jag sällan förstår hur. Gruppen har hjälpt mig med självförtroendet och det är jag tacksam över.
Jag var ledsen och hade inget självförtroende. Jag visste knappt vem jag var. Nu är jag glad och älskar livet. Jag är positiv och har bättre självförtroende. Nu vet jag verkligen vem jag är.
Första gången jag kom hit var jag rädd för att inte bli accepterad som individ. Jag var osjälvsäker och inte så lycklig. Men nu är jag lycklig, självsäker och känner mig starkare mentalt. Jag blev accepterad för den jag är. Jag tänkte inte ens skaffa vänner när jag kom hit, men sedan fick jag lära mig att se att andra var mer lika mig själv än vad jag trott.
Jag var en kanske lite vilsen person som inte var särskilt mogen och inte hade hittat förmågan att lära känna andra utan att det blir stelt. Jag visste knappt var Förintelsen var och kände mig nästan lite dum när alla andra hade så mycket kunskap. Idag skulle jag kunna säga att jag hittat mig själv lite bättre, men jag är ändå kanske inte riktigt mogen. Jag känner mig mycket säkrare i mig själv och har så mycker mer kunskaper.
Förut tänkte jag inte på vad jag gjorde och sa, jag var ganska stökig, högljudd och brydde mig inte så mycket om vad jag gjorde. Jag gillade inte att gå upp på scen eller göra en redovisning för andra. Nu är jag raka motsatsen. Jag har mognat och börjar våga mer.
Förut var jag inte lika mycket tacksam. Jag tänkte inte lika mycket på kompisar så om de frågade om vi skulle vara så sa jag nej. Jag tänkte att spel var hela mitt liv. Nu är jag mer tacksam över små saker och säger att jag inte behöver någon månadspeng fast jag hjälper till med saker hemma.
Jag var ganska osäker på mig själv. I skolan ville jag inte sticka ut från mängden och var oftast tyst även om jag hade något att säga. Men jag har vuxit som person här i TP. Jag vågar mycket mer i vardagen nu än vad jag gjorde för ett halvår sedan. Jag har lärt mig mycket om mina egna tankar men också om de andras och jag tror att jag förstår andra människor på ett annat sätt nu. Jag har förstått att många döljer sina tankar under alla skratt och skämt.
Förut var jag blyg, ensam och tänkte inga bra saker om mig själv. Jag var deprimerad. Nu är jag modigare och jag väljer att vara mig själv. Jag har fler vänner som jag vet bryr sig och är halvt nöjd med vem jag är.
Två grupper fyllda av individer har blivit två unika, trygga och starka grupper. Nu väntar två ovanliga avslutningar i denna ovanliga tid då vår värld påverkas av en pandemi. Vi kommer att spela in avslutningarna digitalt på Campus Nyköping (måndag 4 maj för grupp 1 och torsdag 7 maj för grupp 2) och sedan skicka länken med filmen till vårdnadshavare och andra som annars skulle ha fått en inbjudan. Det är verkligen inte så vi tänkte oss avslutningarna – vi är ju vana med en aula fylld av publik – men det viktiga är att vi kan genomföra dem och i övrigt får vi anpassa oss till verkligheten precis som alla andra måste göra. Vi löser allt – TILLSAMMANS!
Det känns dock väldigt roligt att vi precis som vanligt får ha Toleransprojektets utställning från läsåret 2019-20 i Stadhusets foajé. Den kommer att placeras där från och med måndag 4 maj och står kvar åtminstone juni månad ut. Mer om det kommer!
