Efter Förintelsens minnesdag var det dags för den åttonde träffen på Söra. Det var den näst sista träffen inför resan till Polen.
Inför denna träff, på temat: Att vara barn, hade alla elever fått som läxa att skriva om just att vara barn. Vad skiljer barnet från en vuxen. Vilka viktiga barndomsminnen bär jag med mig? Hur märker jag att jag är ett barn? Vad behöver ett barn?
Dagens berättelse var egentligen två berättelser. Genom två personer belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter.
Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Koczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följd sina barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka. Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död. Elevernas texter blev väldigt fina och känslosamma:
Mina vänner vill hjälpa mig att fly härifrån. Jag vill gärna komma ut i friheten igen. Jag skulle kunna bo långt ut på landet och slippa gå förbi hungrande, svältande människor på gatorna. Men hur skulle jag kunna förlåta mig själv om jag lämnade barnen helt hjälplösa? De behöver mig och jag kan inte se någon mening med livet annat än att ägna det åt dem – att hjälpa barn, ge dem trygghet, ett hem med glädje.
Jag har fått ett erbjudande, att komma härifrån gettot. Men jag kommer inte att få veta någonting om hur det kommer att vara för barnen utan mig. Skulle de klara sig? Hur skulle de behandlas? Jag har gjort så mycket för att ge dem ett bra liv. De har också kämpat mycket. De skulle hata mig om jag lämnade dem och jag skulle också hata mig själv. Ska jag verkligen vara så självisk och lämna barnen utan att veta att någon tar hand om dem. Nej, jag stannar. De här barnen är min familj.
I den andra berättelsen mötte eleverna socialarbetaren Irena Sendlar som smugglade 2500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.
Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en ”scen” samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna.
Så här blev några av dikterna:
Att slå ett barn är samma sak som att slå en människa
Ett slag kan bli flera slag
Ett ord kan skada ett barn som en fysisk handling
Våld är alltid fel
Jag vill att ett barn ska kunna få känna sig säkert
Barn ska inte bli slagna
Barn ska få känna sig säkra
Barn har rätt till sina rättigheter
Ett barn ska inte vara rädd
Alla barn har rätt till kunskap
Det är vår framtid!
Det är vår rättighet
Alla ska få samma möjligheter
Alla ska få möjlighet att bidra till samhället
Jag vill veta mer om andra och de får veta om mig
Jag vill gå i skolan och lära mig om världen
Jag går till skolan för att få mat
Det är en plats för skydd och utveckling
Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en person som varit viktig i deras barndom.
Nästa gång vi ses är det med ett program som helt är inriktat på vår resa. Vi ska titta på resplanen med hjälp av Google Earth och gå igenom viktiga fakta kring judendom och Förintelsen – betydelsefulla kunskaper för att förstå de platser vi kommer till. Nästa gång kommer också de övriga vuxna som ska följa med på resan att vara med för att bekanta sig med eleverna. Polenresan närmar sig med stormsteg!
