Det femte temat för vår första termin med Toleransprojektet var: KÄRLEK och ALTRUISM. Eleverna kom mentalt och konkret förberedda eftersom dagens läxa var att skriva en text som handlade om just kärlek.
Men vi inledde morgonen med att följa upp förra gångens läxa som handlade om att vara modig innan vi mjukade upp kroppen med några gymnastiska övningar för att få upp energin inför den välfyllda dagen.
Två berättelser fick på olika sätt belysa kärlek och altruism (att handla osjälviskt). Vi förflyttade oss med hjälp av Benny Grünfelts tavla till torget i hans lilla ungerska hemstad när den judiska befolkningen skulle deporteras till Auschwitz. I tavlans ena hörn lämnar en judisk kvinna över sitt lilla barn till en kristen kvinna. Varför gör mamman så? Vad får den andra kvinnan att ta emot ett främmande barn?
I den andra berättelsen mötte vi fru Zucker och hennes femtonåriga dotter Esther där de just klivit ut ur en av tågvagnarna i Auschwitz II Birkenau i augusti 1944. Plötsligt lösgör sig fru Zucker från sin dotter och försvinner iväg? Varför? Jo, hon har sett en liten ensam flicka som hon känner igen hemifrån gettot i Lodz. Flickan står ensam och gråter hjärtskärande en bit bort. I samma stund som fru Zucker tar den lilla flickans hand i sin dömer hon sig själv till döden eftersom vuxna med barn alltid fördes direkt till döden i gaskammare och krematorium. Det vet inte fru Zucker. Hennes enda grundregel är – man lämnar inte ett ensamt barn på en plats som denna!
Eleverna fick skriva meningar om fru Zucker – vad hon säger till flickan, vad hur tänker och vad hon ser omkring sig. Dessa meningar blev grunden för dagens skapande övning där ett pussel lades som resulterade i texter och skulpturer som gestaltade fru Zuckers altruism, att hon handlade osjälviskt och utan tanke på egen belöning.
Eleverna fick högläsa sina texter och presentera sina skulpturer. Texterna blev mycket känslosamma:
”Hej vännen, följ med mig. Det kommer att bli bra och allt kommer att ordna sig.” Jag ser oroliga människor, lika oroliga som jag. Människor delar upp sig i olika led och jag ser inte längre min man. Jag kramar flickans hand och säger med säker ton att allting kommer att bli bra. Hon är trygg nu, tänker jag i förhoppning. Jag lämnade nyss min dotter utan att säga farväl. Hoppas vi finner varandra igen. Folk försöker knuffa sig fram genom folkmassan. Vakterna slår och misshandlar oskyldiga människor. Vad ska hända nu?
”Shhh, det kommer att bli bra, allt kommer att lösa sig. Följ med mig så jag kan hjälpa dig. Du är trygg hos mig. ” Jag ser min dotter förundrat titta på mig och en massa människor står förvirrande på långa led. Jag ser unga män som inte ens orkar hålla upp sina kroppar. Jag måste få flickan att känna sig trygg trots att jag inte vet vad som kommer att hända. Jag ser min dotter längre fram. Vad kommer att hända med mig och den lilla flickan? Varför är det taggtråd? Varför ser alla så utmärglade ut?
Naturligtvis lekte vi och samarbetade också. Grupp 1 släppte loss fniss, flörtande och samarbetsförmåga i leken ”Hatten, pinnen, hinken och babyn”. Grupp 2 ägnade sig åt gemensamt räknande i olika varianter. Det gick över förväntan!
Efter diskussioner kring berättelsernas kopplingar till kärlek och altruism gick vi över till fakta kring hur nazisterna gick till väga för att kunna genomföra massmordet på Europas judar. Raul Hilbergs modell, från identifikation till förintelse, presenterades och återigen glödde det i anteckningsböckerna.
Efter läxtiden avslutades dagen med att vi samlades i ring. Vi genomförde tillsammans en kärleksljushyllning till tonerna av finstämd musik . Den som ville tände ett ljus för någon man älskar, någon som kan behöva ett ljus eller för kärleken i världen.
Ännu en fin och varm dag med eleverna i Toleransprojektet var över och grupperna tar stora kliv framåt i kunskaper, i att våga utmana sig själva och i gemenskap. Nu väntar snart ett jullov, men grupp 1 har en sista träff tisdag 17 december.