Resa 2 i Förintelsens spår: Auschwitz Birkenau och det judiska Oswiecim

Vår sista dag i Förintelsens spår förde oss tillbaka till Auschwitz Birkenau och till den del av lägret som mördade och förintade de människor som anlände till rampen i tågvagnar.

För att föreställa oss den enorma mängd människor som kom till Auschwitz Birkenau under våren och sommaren 1944 gjorde vi ett tankeexperiment på rampen. Vi försökte att fysiskt känna hur många de 147 transporterna med människor som kom under 56 dagar verkligen var.

I det romska lägret – dit väldigt få besökare kommer – fick vi lyssna till ett vittnesmål och vi spelade den romska nationalsången Gelem gelem för att hedra dem som mördades här.

Vi kom till björkdungen där Gerti och Ruben och deras släktingar kom med tåg från Ungern i maj 1944. Det var märkligt att tänka sig att de faktiskt stod just här.

I saunan fanns  bildväggen där eleverna hittade fotografierna på ”sina” barn och skrev en sista hälsning till sitt barn. Så här kunde det låta:

Hej min fina flicka. Du kom hit men aldrig härifrån, sägs det iallafall. Jag tror att du kom härifrån. Din själ hittade friheten, det är jag säker på. Jag blir orolig när jag ser och hör vad du har varit med om. Du förtjänade inte det. Ingen förtjänade det. Jag kan se dig framför mig. Hur dina bruna, djupa ögon bara suktar efter kunskap och lycka. Hur du står här framför mig och räcker ut en hand för att du vill att jag ska följa med och leka. […] Du kommer alltid att vara med mig. Vart jag än går så kommer lilla du att finnas i mitt hjärta. Jag kommer alltid att tänka på hur kloka lilla du skulle ha gjort vid svåra beslut. Du kommer alltid att vara saknad men aldrig aldrig glömd. <3

Vi höll avslutningsvis en minnesceremoni på rampen då Saga och Lisa tände ljuset, Emilia och Gustav läste en dikt och vi spelade den judiska bönen över de döda samt höll en tyst minut.

Efter lunch begav vi oss in till den gamla staden Oswiecim där vi följde spåren efter det judiska liv som fanns, men nu är borta. Före kriget fanns omkring 60% judar i Oswiecim – idag finns inga alls.

I den enda kvarvarande synagogan repeterade vi några av judendomens grunder och fick en känsla för atmosfären.

På den judiska begravningsplatsen avslutade vi vår resa – intill den grav där Oswiecims siste jude vilar. Där fick eleverna den sista skrivuppgiften som löd: Vad kan de platser vi besökt berätta för oss? Så här skrev två av eleverna:

De här platserna berättar om hur system bildas för att effektivt döda människor. Hur en situation kan förvandla en pappa till en barnamördare. Hur människor i sin strävan efter att göra karriär utan att tänka förvandlas till kommendanter över ett dödsläger. När man läser om Förintelsen läser man så mycket om siffror men sällan om att bakom dessa siffror så fanns det levande individer som fanns i världen och levde normala liv och hade sina egna problem och roligheter.

Platserna berättar en historia om hatet mot judar och det trots att vi alla är skapade från samma grund. Platserna berättar också något om oss själva, på ett mycket svårförklarat och invecklat sätt. Platserna berättar om att dem som man försökte tysta aldrig kommer att tystas utan bara bli starkare. För tystar man en röst så kommer bara fler röster.

Nu är resan slut och vi har återvänt hem fyllda av nya intryck, stora känslor och mjuka hjärtan. Våra elever har vuxit på alla sätt och vi ledare är stolta och förundrade över allt de visat av sig själva under resan. Om två veckor är det dags för bearbetning av allt vi varit med om. Då ses vi på Söra igen!