Idag har vi haft en dag fylld av nya slags platser, berättelser och starka känslor. Fånglägret Auschwitz Birkenau stod på förmiddagens program och eftermiddagen ägnade vi åt Auschwitz Stammlagers utställningar.
I den så kallade dödsbaracken i kvinnolägret i Birkenau skrev alla utifrån frågan: Vad är människovärde och varifrån kommer det?
Utanför det som kallas barnbaracken, som innehöll en kindergarten, fick alla elever en hälsning hemifrån i form av brev från nära och kära. Det blev en känslosam stund. Tillsammans tröstade vi och kramade vi varandra.
Under eftermiddagens besök i Auschwitz Stammlager blev utställningen del av uppgiftsutförandet. Alla fick bland annat i ett rum rita av en barnteckning som ett barn ritat någonstans i Europa under andra världskriget.
Imorgon är det vår sista dag i Polen och vi återvänder till Auschwitz Birkenau för att uppleva det som var förintelselägret Birkenau och kommer då till den plats där alla kommer att få ”träffa” sitt barn – det barn vars fotografi alla elever har inklistrat på pärmen i skrivboken. Så här skriver Emilia till ”sitt” barn:
När jag ser på dig ser jag en liten pojke. En Edward på fem år som är en favorit bland mor- och farföräldrar. Jag ser dig som någon som har gått igenom mycket fast du är så liten. Du gillar att klä upp dig och du älskar söndagar för du vet att på eftermiddagen ska du till farfar. Du vill lära dig att cykla men ramlar hela tiden. […] Älskade unge, du blir aldrig glömd.
Nu har vi haft resans sista kvällssamling och det var en fantastisk fin stund när många delade med sig av tankar, texter och upplevelser. God natt från Polen!
