Idag har vår dag haft två väldigt olika teman. Vi återvände först till Auschwitz Birkenau för att se och uppleva den del av lägret som ägnade sig åt själva förintelsen av de människor som kom hit. Vi var en av de första grupperna in genom Dödens port.
Vi stod på rampen och gjorde en tankeövning kring hur många människor som mördades här varje dag i maj 1944. Vi vandrade till den romska delen av lägret där vi fick veta mer om hur förhållandena var för de romer som fanns här. Vi stod i den björkdunge där Gerti, Ruben och deras släktingar stod på det där fotografiet vi mött så många gånger.
Vi passerade genom den så kallade saunan där fångar togs ifrån sina kläder, rakades, tatuerades och gjordes till ett nummer.
Vid slutet av rampen hade vi en minnesstund då Pontus och Linus tillsammans läste en dikt och där vi lade ner stenar och hade en tyst minut för de människor som mördades här.
På eftermiddagen bytte vi tema. Vi följde spåren av det rika och myllrande judiska liv som före Förintelsen fanns i Oswiecim. Idag finns inga judar i staden, endast enstaka påminnelser om att de fanns.
Imorgon får vi sovmorgon innan vi lämnar Oswiecim för Krakow och de före detta judiska kvarteren Kazimierz.
Dagens elevbidrag när det gäller texter kommer först från Alessandro, Gustav och Ville som skriver om och till barnet i sin skrivbok – det barn som vi vet kom till Auschwitz och mördades här:
Hej, jag vet ingenting om dig förutom att du var jude och hamnade här. Den enda bilden jag har av dig är den jag har i min bok. På den bilden så står du med ett par skidor och du verkar vara en glad tjej. Jag får många tankar om dig när jag ser på bilden, hur ditt liv var före kriget och hur du hade det hemma och med kompisar, i skolan och sen hur det var för dig på väg till lägret och inne i lägret.
Jag hoppas att dina första år i livet var lyckliga med så lyckliga minnen så att du tänker på dem och även kan känna den lyckan fast du är på den mörkaste platsen på jorden.
Trots att jag aldrig fick träffa dig då och aldrig fick träffa dig nu tänker jag på dig. Jag hoppas att ditt liv var fullt av glädje och kärlek, trots att det inte varade så länge som det egentligen borde ha gjort. Jag kommer inte att glömma dig.
Under rubriken ”Minnen från Auschwitz” skriver Mariam så här:
Jag kommer att komma ihåg dödsblocket och hur kvinnorna var bokstavligen zombies. De var för trötta för att leva men samtidigt kunde de inte dö. De stängdes in i dödsblocket där de blev ätna på av råttor medan de fortfarande levde. Jag förstår varför vakterna och de övriga soldaterna kallade dem för ”stycken”. Det var för att de skulle kunna leva med sig själva om de förstod att de judiska kvinnorna var människor.
