Idag begav vi oss från Lublin mot det lilla samhället Izbica. Izbica var före Förintelsen en så kallad stetl, en judisk by – utan en enda kyrka. Där följde vi spåren efter det judiska liv som försvann och hörde berättelsen om en man vars livsöde fick oss att fundera över frågan: Vem är jag? Vem vill jag vara? Hur ska jag välja rätt i livet? Innan vi lämnade Izbica skrev eleverna en text med rubriken: Minnet av mig. Hur vill jag bli ihågkommen när jag inte längre finns? Så här skrev Freja, Mariam och Elisabeth:
Jag vill bli ihågkommen som en person som gjort skillnad. Kanske inte med något världsrevolutionerande men som någon som hjälpt dig som individ eller som mindre grupp. Jag vill att folk ska se mig som den jag var och aldrig som något annat. Jag hoppas att de kommer att säga: Hon stod upp för sig själv och andra.
Jag vill inte att människor ska säga falska saker om mig när jag är borta. Jag vill bara att de ska säga sanningen, att jag var en människa och att jag dog som alla andra människor som någonsin dött. Jag vill inte att de ska säga att jag var särskilt snäll eller omtänksam eller modig. För det finns jättemånga döda människor som har varit extremt mycket snällare eller modigare än jag. Det som de kommer att säga om mig kommer besluten som jag gör i mitt liv att avgöra.
Jag vill att man minns mig som en glad och positiv tjej som alltid bryr sig mer om andra än om sig själv. En bra vän som inte avslöjar något som man inte får, att man ska säga att jag var en väldigt pålitlig person. Att jag brydde mig om mina medmänniskor och älskade dem av hela mitt hjärta.
Alla fick också rita en symbol för sig själva – en symbol som de kände beskriver vem man är. Alex ritade en flagga som innehöll både den samiska och romska flaggan och symbolerna, för han känner att han har allt detta med sig i sin identitet. Miguel ritade en flagga med delar av den svenska och portugisiska flaggan och lade till en fotboll och ett kors – det som är hans intresse och hans tro. Bland alla symboler som ritades fanns solar, hjärtan, träd, evighetstecken, trianglar, vattenvågor, djur och händer.
Efter en rejäl lunch rullade vår buss in mot Belzec – det av Operation Reinharts förintelseläger som byggdes först och som blev en prototyp för de andra två förintelselägren, Treblinka och Sobibor. Här mötte eleverna återigen SS-mannen Kurt Gerstein. Den första gången de fick lyssna till hans berättelse befann vi oss på Söra. Nu står han i Belzec den 18 augusti 1942 och följer en transport judar från staden Lvov som rullar in på perrongen.
I Belzec mördades en halv miljon judar. Två överlevde. Ovanför den före detta gaskammaren skrev eleverna under rubriken: Vad är ondska och var kommer den ifrån? Så här skriver Pontus och Emma:
Ondskan kommer från människor för alla har något ont inom sig.
Ondska för mig är när man inte kan sätta sig in i andras situation. När man gör hänsynslösa saker mot andra människor och inte ens tänker på hur det skulle vara om man själv var där. Ondska är också när man vägrar inse att man gjort fel.
Vid kvällens samling fick eleverna bland annat uppgiften att skriva om denna plats för det barn de alla har klistrat in ett foto av i sin skrivbok. Hur berättar man för ett barn om en plats som Belzec? Så här valde Wania att skriva:
Mitt barn. Belzec är en plats där många människor försvann från denna jord. De försvann med hjälp av andra … Ingen av dem ville försvinna på det här hemska sättet. De försvann och kom aldrig tillbaka. De försvann på ett sätt som ingen ska behöva uppleva. Mitt barn … Belzec var en hemsk plats.
Imorgon ger vi oss av tidigt mot skogen i Josefow där polisbataljon 101 fick utföra sin första order. Där fortsätter berättelsen och vår resa i Förintelsens spår.
