Eftersom det var första gången som Toleransprojektet var med på högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag 27 januari kommer först några rader om detta.
Vi samlades vid Teaterparken och gick med facklor till Stora torget. Där inledde Toleransprojektet minnesceremonin med textläsning. Tova, Pontus, Alice, Alessandro, Wiktoria, Oscar och Emma från årets grupper läste sina brev till Emerich Roth och Ola läste Emerichs svar. Sedan läste Lovisa från en av förra årets Toleransprojektgrupper inledning till Benny Grünfeldts berättelse om när han och hans familj deporteras till Auschwitz Birkenau. Amanda läste en text skriven i skogen i Josefow där 1500 judar mördas i juli 1942 och Freja sjöng på jiddish (det språk många östeuropeiska judar talade) en sång från gettot i Vilnius. Utöver dessa elever stod flera ur både årets och förra årets grupp med på Stadshustrappan. Det var en fin och minnesvärd ceremoni och vi tackar Ungdomsfullmäktige som satte ihop arrangemanget och bjöd in oss.
Veckan efter Förintelsens minnesdag var det dags för den åttonde träffen på Söra. De senaste gångerna vi varit här har vi haft en vacker gnistrande vintertavla utanför fönstren.
Inför denna träff, på temat: ATT VARA BARN, hade alla elever fått som läxa att skriva om just att vara barn. Vad skiljer barnet från en vuxen. Vilka viktiga barndomsminnen bär jag med mig? Hur märker jag att jag är ett barn? Vad behöver ett barn? Så här skriver några av eleverna:
Jag har ju blivit mobbad under en lång tid, inte så mycket nu men i lågstadiet och i början av mellanstadiet var det nog som värst. Jag har blivit upptryckt mot en vägg, blivit kallad olika öknamn, det har spridits dåliga rykten om mig som inte ens är sanna. Men det har även hjälpt mig att jag är den personen jag är idag. Så det har varit en väldigt viktig del av min barndom.
Min mamma har alltid spelat en viktig roll i mitt liv och hon har alltid tagit hand om mig. En händelse jag är glad över är att jag fick den mamma jag fick och att hon gjort mig till den jag är idag.
Dagens berättelse var egentligen tre berättelser. Genom tre personer, två autentiska och en gestalt ur skönlitteraturens värld, belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter.
Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Koczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följd sina barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka. Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död. Elevernas texter blev väldigt fina:
Kvällen 2 augusti 1942
Jag har fått ett erbjudande. Mina vänner utanför gettot har sagt att de kan hjälpa mig ut. Om jag går med på detta kommer jag att tvingas lämna barnen här att dö. Barnen kommer att tappa hoppet när de får reda på att jag har svikit dem och lämnat dem i sticket. Därför har jag beslutat att jag ska stanna med barnen. Vi kommer alla att dö, oavsett, Vi ska fortsätta att kämpa tillsammans, ända in i döden.
Jag har fått ett erbjudande. Jag är väldigt tacksam för detta erbjudande men jag känner att jag inte kan lämna barnhemmet och alla barn som anförtrott sig till mig. Om jag inte är här, vem ska då leda barnhemmet? Jag kanske kommer att ångra mig i framtiden men jag måste tacka nej. Jag är evigt tacksam för detta erbjudande men känner att jag måste sätta de andra före mig själv. Inget kommer att bli bättre bara för att JAG rymmer. Kanske för mig men inte för de andra.
Genom romanen ”Arons bok” följde vi den 10-årige pojken Aron som levde under miserabla förhållanden i gettot och så småningom hamnade på Kozcaks barnhem. I den tredje berättelsen mötte till sist eleverna socialarbetaren Irena Sendlar som smugglade 2500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.
Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en levande tavla samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna.
Så här blev några av dikterna:
Om alla har rätt till vila
om alla har rätt till fritid
om alla har rätt till lek
så måste jag också ha rätt till det.
Om alla har rätt till att slappna av
efter en lång dag
då borde jag också ha rätt till det.
(Artikel 31: Alla barn har rätt till lek, vila och fritid.)
Jag skäms inte över vem jag är
Jag har mitt egna unika namn som passar just mig
Jag är en egen individ
Jag är den jag är och jag har rätten till att vara den jag vill
Jag har rätt att ändra mitt namn
Jag är jag
(Artikel 7: Varje barn har rätt till ett eget namn, ett medborgarskap och att känna till sitt ursprung.)
Barn ska inte behöva bli slagna hemma
Ingen ska behöva bli diskriminerad
Ingen ska behöva bli kränkt
Ingen har rätt att förstöra mitt inre
Varför ska jag acceptera att bli förstörd?
Mitt liv och mitt minne ligger i dina händer
så slit inte sönder det
Om du blir slagen, våga säg det till någon som kan hjälpa dig
NEJ! Ingen har rätt att skada mig
Ta hand om mig!
(Artikel 2: Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.)
Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en person som varit viktig i deras barndom.
Nästa gång vi ses är det med ett program som helt är inriktat på vår resa. Vi ska titta på resplanen med hjälp av Google Earth och gå igenom viktiga fakta kring judendom och Förintelsen – betydelsefulla kunskaper för att förstå de platser vi kommer till. Nästa gång kommer också de övriga vuxna som ska följa med på resan att vara med för att bekanta sig med eleverna. Polenresan närmar sig med stormsteg!
