Det var med blandade känslor vi träffades på Söra för sista gången. Vi har ju fortfarande slutpresentationerna kvar, så det var inte sista gången vi sågs, men våra undervisningsdagar på Söra är slut. Det finns så mycket att känna glädje över – all gemenskap, nya kunskaper och stora upplevelser men samtidigt tar något slut och det känns vemodigt och sorgligt.
Dagen fylldes av allt det vi måste knyta ihop och bli färdiga med inför avslutningskvällarna då familj, kompisar, lärare och andra intresserade kommer och lyssnar på oss. Vi hade generalrepetitioner och gav respons till varandra. Elevernas sista skrivuppgift blev att fundera över vad som hänt sedan oktober förra året. Vem var jag då? Vem är jag nu? Men också vad som hänt med gruppen. Vilka var vi då? Vilka är vi nu?
Så här beskrev några av eleverna sin egen utveckling under Toleransprojektet:
Jag var blyg när jag kom första gången. Jag kunde inte prata så mycket svenska, jag hade inte så många berättelser. Jag hade inte så många kompisar. Men nu är jag inte blyg. Jag kan prata bra svenska, jag har många kompisar och jag kan många berättelser.
Innan jag började Toleransprojektet var jag en blyg tjej som hade det tufft i skolan. Jag brukade vara i min egen bubbla och öppnade mig till få personer. Jag vågade inte prata inför folk, lära känna nya människor och vara mig själv. Nu, efter nästan åtta månader känner jag helt annorlunda. Jag har lärt känna nya människor och börjat komma ut ur min bubbla. Jag deltar i diskussioner och börjar ta för mig mer. Jag har verkligen förändrats.
Innan första gången på Söra så visste jag inte så mycket om andra världskriget. Nu på sista dagen på Söra så har jag mycket mer kunskap. Jag har också lärt mig hur andra folk lever och har det. Saker som jag inte har tänkt på innan som man trodde var så självklara men i själva verket var typ de svåraste frågorna. Nu är jag en person med mycket mer kunskap och mycket mer förståelse om folk och religioner. Jag tänker efter mer, till exempel om jag säger något till någon.
Jag var omedveten om allt vi tagit upp och jag tänkte knappt aldrig i ett konsekvenstänkande. Jag tänkte inte så mycket på vad jag skojade om och att andra kanske skulle ta illa vid sig. Jag hade lite svårt för att stå upp för mina egna åsikter. Nu vet jag mer om vad som hänt och har fått mer konsekvenstänkande. Jag tänker mer på vad jag skojar om och försöker göra så att ingen tar illa vid sig. Jag vågar stå upp för mina egna åsikter och vill gärna skydda andra som får skit som de inte förtjänar.
Den sista uppgiften för burken blev att skriva: Vad vill du säga till dig själv nu när Toleransprojektet nästan är slut? Vi avslutade dagen med kanelbullar och kakor samt en sista gruppbild och ordfläta utomhus nere vid Sörasjön innan bussen för sista gången fiskade upp eleverna för hemfärd.
Vi har hela tiden haft ett antal motton under Toleransprojektet. ”Vi gör det tillsammans!”, ”Vi gör inte detta för att vi måste utan för att vi vill!” och ”Fråga inte vad gruppen kan göra för dig utan efter vad du kan göra för gruppen!”. Därför passar det bra att avslutningsvis låta en elevröst beskriva hur hen ser på gruppens utveckling under Toleransprojektets gång:
Vi var först osammanhängande individer som egentligen inte hade något gemensamt med varandra. Vi var alla lite osäkra och det märktes på olika sätt på olika personer. Nu är vi en enhet som på många sätt hör ihop. Vi har minnen och upplevelser gemensamt som vi aldrig kommer att glömma. Jag tänkte ibland på det här när vi var i Polen. Jag hade inte varit densamma nu utan de här människorna. Jag hade inte fått samma upplevelser om vi inte hade varit på Söra och blivit ett vi. Vi är trygga i oss själva och i varandra.
Bättre än så kan det inte sägas. Två grupper fyllda av individer har blivit två unika, trygga och starka grupper.
Nu väntar två avslutande presentationskvällar i Nicolaiskolans aula 22 maj (grupp 1) och 23 maj (grupp 2) kl 18.30-20.00. Kom och lyssna på hur eleverna valt att berätta om sin tid i Toleransprojektet. Välkomna till två minnesvärda kvällar!
