Åttonde träffen: Att vara barn

Nu närmar sig vår resa till Polen med stormsteg. För att öva oss på att sova borta och komma varandra närmare hade vi en övernattning på Söra kvällen och natten inför den åttonde träffen. Vi åt pizza, hade tävlingar, lekte lekar och såg filmen ”Schindler’s list” tillsammans innan vi kröp till sängs mätta och trötta.

Inför denna träff på temat: ATT VARA BARN hade alla elever fått som läxa att skriva om att vara barn. Vad skiljer barnet från en vuxen. Vilka viktiga barndomsminnen bär jag med mig? Hur märker jag att jag är ett barn? Vad behöver ett barn?

Dagens berättelse var egentligen tre berättelser. Genom tre personer, två autentiska och en gestalt ur skönlitteraturens värld, belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter. Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Koczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följd sina barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka. Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död. Elevernas texter blev fantastiska:

Kvällen den 2 augusti 1942
”Jag har fått ett erbjudande. Jag kan välja mellan att fly och att stanna. De sa att det bästa för mig är att fly från gettot. De sa att då skulle jag leva lycklig. Men jag skulle aldrig kunna vara lycklig utan mina kära barn, jag skulle inte ens kunna sova. Vad skulle hända om de hjälplösa barnen i barnhemmet inte hade något stöd? Jag vill inte ens tänka på det. Jag SKA stanna kvar. Jag ska vara med mina barn även om det innebär att jag dör.”

”Jag har fått ett erbjudande. Ett erbjudande att ta mig ut ur gettot. Utanför gettot vill de att jag skulle skriva en bok om det judar blir utsatta för. Jag kommer att säga till dem att jag redan gör det. Det här är min bok som jag skriver. Vad skulle jag vara för typ av människa om jag lämnar det här. Alla dessa barn, de skulle inte överleva länge. Jag kan inte lämna något som jag har skapat och något som jag har ägnat mitt liv åt. Något som jag kämpar för.”

”Jag har fått ett erbjudande. Jag kan slippa all den här skiten. Jag kan bli fri, men jag vill inte lämna barnen. Samtidigt kan jag rädda andra. Jag vet inte vad jag ska göra?”

”Jag har fått ett erbjudande. Alla mina barn kommer att bli mördade men jag kan slippa att bli mördad. Alla mina barn som jag har tagit hand om, alla mina kloka, snälla, söta, hjälpsamma barn kommer att bli mördade. Jag minns när jag var sex år och satt vid middagsbordet och tänkte, när jag drömde om en värld som styrs av barn. Jag minns att jag lovade mig själv att göra allt för att förverkliga den drömmen. Det blev inte som jag tänkt mig.”

Genom romanen ”Arons bok” följde vi den 10-årige pojken Aron som levde under miserabla förhållanden i gettot och så småningom hamnade på Kozcaks barnhem. I den tredje berättelsen mötte till sist eleverna socialarbetaren Irena Sendlar som smugglade 2500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.

Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en levande tavla samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna. Så här blev några av dikterna:

”Vi har rätt att leva, vi har rätt att ha kul.
Leka eller vila, det spelar ingen roll.
Utan det blir barnen som vuxna.
Utan det finns ingen framtid.”
(Artikel 31: Alla barn har rätt till lek, vila och fritid.)

”Från olika länder i världen vi möts
Kom och lek med mig Mats.
Jag är född med stolthet till mitt land
och jag förtjänar ett bevis för det.
Vi alla kommer från olika ställen
där det är olika oroligt på kvällen.
Men det är jag inte skyldig för.”
(Artikel 7: Varje barn har rätt till ett eget namn, ett medborgarskap och att känna till sitt ursprung.)

”Ett barn som gråter.
Ett barn som känner hopp.
Ett barn som är rädd.
Ett barn som saknar tillit.
Ett barn som alltid utsätts för fel saker.
Ett barn som inte känner kärlek.”
(Artikel 2: Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras.)

Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en plats som varit viktig i deras barndom.

Trötta men varma och glada i våra hjärtan avslutade vi dagen med att skriva resekontrakt med regler inför Polen resan , läxläsning och städning. Nästa gång vi ses är det med ett program som helt är inriktat på vår resa. Vi ska titta på resplanen med hjälp av Google Earth och gå igenom viktiga fakta kring judendom, romer och Förintelsen – betydelsefulla kunskaper för att förstå de platser vi kommer till.

 

En kommentar till “Åttonde träffen: Att vara barn”

  1. Fantastiskt fina och insiktsfulla texter som ni elever skrivit. Ni är förebilder och kan visa vägen får många andra ungdomar. Ni ger mig hopp!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.