Toleransprojektets blogg

Vid vår andra träff var alla lite varmare i kläderna och fjärilarna i magen fladdrade inte lika mycket. Vi började med att titta tillbaka på första gången med hjälp av foton och exempel ur några skrivböcker. Den första läxan, med rubriken ”Vad är en människa?”, lämnades in och så här skriver några av eleverna:

Jag är en människa, en människa som kan göra vad jag innerst inne vet är rätt eller fel, en människa med empati och känslor, en människa som tar beslut, känner glädje och kärlek. Vi är människor som följer moral för att passa in, vi har våra egna personligheter och tankar.

När man pratar om människor finns det en sak som kan vara det finaste man kan göra och det är att vara snäll och hjälpsam inför andra. Andra kommer att ta efter det och också vilja vara snälla och hjälpsamma.

Det som skiljer människor från en robotlik människa är att vi känner glädje, sorg, ilska, förvirring o.s.v. Det påverkar det vi gör. En robot gör bara, till exempel dödar någon som om den vore en fluga.

Jag skulle säga att det som gör oss till människor är vår förmåga att reflektera, fundera, välja och genomföra. Det är en udda förmåga hos oss människor, vi tänker mycket mer än andra varelser och det har lett till utveckling som senare har gett oss det moderna samhället.

Många blir lärda som unga om vad som är rätt och fel, men de som inte vet lär sig när de blir äldre eftersom man börjar bygga upp ett samvete. Man börjar förstå vad som är rätt och fel.

Vårt tema för andra träffen var: VEM ÄR JAG? Vi definierade det viktiga ordet ”identitet” och alla fick försöka ringa in lite av sin identitet genom tre meningar som började ”Jag är …”. Alla insåg att vi beskriver vilka vi är på olika sätt beroende på vilka vi talar med och i vilket sammanhang vi befinner oss.

Vi arbetade med begreppet identitet med hjälp av berättelsen om Jackie Arklöv. Vi följde honom från barndom fram till fängelset där han nu sitter på livstid efter polismorden i Malexander. Eleverna funderade kring frågor som: Hur blev Jackie den han blev? Hur kunde det blivit annorlunda för honom? Vilket stöd hade han behövt under sin uppväxt? På vilket sätt formas vi av våra val? Vad betyder människor runt omkring oss för vilka vi blir?

I grupper fick eleverna också skapa ögonblicksbilder – scener ur berättelsen om Jackie Arklöv – som de tyckte var särskilt viktiga i hans identitetsutveckling. Utan att röra sig eller prata visade eleverna med sina kroppar scenen och övriga fick gissa vilket ögonblick de valt. Några valde ögonblick ur Jackies barndom, då han kände sig ensam och oälskad, andra händelserna från polismorden, några när han utsattes för kränkningar av ungdomar i sin närhet. Eleverna visade en oerhörd inlevelse när det kommer till att förstå hur olika erfarenheter tillsammans formar en människa.

Genom övningen Flygande mattan fick eleverna träna samarbete och kommunikation. De fick utvärdera vad som gick bra och vad de kan utveckla till nästa gång vi samarbetar. Dagens skapande uppgift bestod i att dekorera och påbörja en glasburk som ska symbolisera dig själv, vem du är.

Läxuppgiften till nästa gång blir att skriva under rubriken: Vem är jag? och att ta med en sak som berättar något viktigt om dig själv. Saken ska läggas i burken. Att låta eleverna skriva den här typen av texter övar dem i att vända blicken inåt och fundera över sin egen identitet, sina egna styrkor och utvecklingsmöjligheter, sina egna val och moraliska utgångspunkter.

Vi avslutade dagen med en ordfläta och alla valde ett ord som de förknippade med hur dagen vi delat kändes. ”Glädje”, ”tacksamhet” och ”gemenskap” var några av dessa ord. Nästa gång vi ses är det november och vi har redan en grupp som känns trygg, varm och full av energi!

Toleransprojektet är igång och Söra har äntligen fyllts med elever igen! Elever från alla kommunens högstadieskolor – Nyköpings högstadium, Mikaeliskolan, Fokusskolan, Vittra, Innovita, Nyköpings Enskilda grundskola och Kunskapsskolan – ägnade sin första träff åt att lära känna varandra och prova de olika saker som Toleransprojektet innehåller. Det var pirrigt i början, men undan för undan mjuknade allas ansikten och det som kändes ”stelt” försvann snabbt.

I dagens berättelse träffade vi de 500 tyska männen i polisbataljon 101 i skogen i den polska byn Josefow där de fått sin allra första order, att skjuta hela den judiska bybefolkningen. När julimorgonen 1942 gryr är omkring 1500 människor döda. Detta trots att alla män fått möjligheten att avstå utan att drabbas av några konsekvenser. Endast 10-12 män säger nej, vi gör icke detta. Varför var det inte fler? Eleverna fick tillsammans diskutera och pröva sina tankar kring temat ”Vad är en människa?” Vad är det att vara mänsklig? Vad krävs det av en människa för att gå emot en hel grupp? Detta blir också elevernas första läxuppgift att skriva ner sina tankar kring tills nästa gång vi ses.

Genom en kort film om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stannade vi till vid den allra första artikeln, om att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Men är det verkligen så? Känner alla människor det?

Dagen fortsatte med samarbetsövningar, namnträning och skapande. Den allra första muntliga presentationen genomfördes och vi talade om hur betydelsefullt det är att känna trygghet i sin grupp och hur vi kan få varandra att känna sig sedda.

Alla fick varsin skrivbok som de fick uppgiften att göra till sin egen, personliga bok. Skrivboken kommer att följa eleverna genom hela projektet och användas till att både skriva för att lära sig och för att tänka.

Efter gruppfoto i det vackra höstvädret var det slutligen dags för läxtimmen med lågmäld pianomusik och kanelbulleätande. Innan bussen hämtade upp alla för hemfärd hade vi ordfläta. Ord som: ”kul”, ”gemenskap” och ”tacksam” visade hur eleverna hade upplevt den första träffen.

På kvällen efter den första träffen hade vi föräldramöte. Det kändes fint och viktigt att få berätta om allt det spännande vi gör och det som väntar eleverna framöver.

Varje höst har Toleransprojektet ett tillfälle då eleverna från det senaste året ses för en återträff – detta för att återknyta relationer och både minnas det som varit och ge varandra inblick i det som ligger framför var och en.

Förra veckan hade vi återträff med toleransambassadörerna från Toleransprojektets nionde år. Vi fikade, lekte, tävlade i frågesport och skapade TP-dikter med rim på fem minuter.

Kvällen var som en varm kram och ingen ville gå hem. Men i den sista ordflätan påminde vi eleverna om att vi ledare fortsätter finnas där för dem när de behöver oss och att det vi delat tillsammans alltid kommer att finnas kvar!

Nu är utställningen ”Toleransprojektet – ungas röster om demokrati, identitet och mänskliga rättigheter” högtidligt invigd. En fantastisk lördag i september fylldes Sörmlands museum av toleranselever, föräldrar, lärare, politiker, chefer och intresserade Nyköpingsbor. Under invigningsceremonin deltog initiativtagarna och ledarna Malin och Ola samt elever från det senaste året med Toleransprojektet. Det hölls tal och eleverna Seeta, Vilmer, Ida-Li och Harry läste texter.

Sedan väntade själva utställningen på besökarna och det blev snabbt fullt med folk på utställningstorget där texter, skapelser, röster och foton från de snart tio åren med Toleransprojektet finns att beskåda och uppleva. Det ljudverk som omsluter utställningen är skapat av Ludvig Ingmarsson, elev i Toleransprojektets första år (2016-17).

Utställningen har också ett skolprogram, så många skolklasser kommer att få ta del av utställningen och dess innehåll.

Varmt välkomna till Sörmlands museum för ett möte med ungas tankar, upplevelser och lärdomar kring de stora och viktiga frågorna i livet och världen! Utställningen finns kvar till 7 juni 2026.

Under en hel vecka har nu Toleransprojektets ledarteam träffat 27 klasser på alla Nyköpings högstadieskolor för att presentera Toleransprojektet och dela ut informations- och ansökningsmaterial.

Det är fantastiskt att varenda skola med elever i årskurs 8 deltar och vi fick träffa fokuserade och nyfikna elever på: Innovitaskolan, Vittra, Mikaeliskolan, Nyköpings Enskilda grundskola, Fokusskolan, Nyköpings högstadium (Omega och Alpha) samt Kunskapsskolan.

Det som alltid ger eleverna bäst känsla av hur det är att vara med i Toleransprojektet är filmen där föregående TP-års elever berättar. Här kan du se denna film: https://play.mediaflow.com/ovp/16/91OE8LAPXO

Nu hoppas vi på många ansökningar och ser fram emot ett nytt läsår. Den sista ansökningsdagen är onsdag 3 september!

Nu drar vårt tionde TP-år igång och som vanligt väntar nu en vecka fylld av presentationer för alla Nyköpings åttondeklassare. Det ska bli så spännande att träffa elever igen!

Så här ser besöksschemat ut:
Måndag 18/8 Innovitaskolan
Tisdag 19/8 Vittra och Mikaeliskolan
Onsdag 20/8 Enskildas grundskola och Fokusskolan
Torsdag 21/8 Nyköpings högstadium, Omega och Alpha
Fredag 22/8 Kunskapsskolan

Vid presentationen får eleverna veta mer om vad Toleransprojektet är och hur man ansöker om att få vara med. De får också se årets film där eleverna som slutade i våras berättar om sina upplevelser och skäl till att söka.

Vi ser fram emot ett nytt läsår och framför allt emot att få träffa massor av nyfikna och taggade elever!

Toleransprojektets läsår är över och nu väntar snart ett sommarlov för våra nya toleransambassadörer. Vi är så stolta över och hoppas att ni går in i sommaren med glädje och många fantastiska minnen!

Den elevfilm vi alltid gör med årets elever är klar. I den berättar våra fina elever vad Toleransprojektet betytt för dem och ger de kommande eleverna pepp inför att våga ansöka om en plats i höst när de börjar i årskurs 8. Du kan se filmen här (tryck T för textning): https://play.mediaflow.com/ovp/16/91OE8LAPXO

I augusti påbörjar vi våra presentationer för nya åttor redan under första skolveckan och vi hoppas såklart på många ansökningar.

Nu önskar vi alla elever, blivande studenter och samarbetsskolor ett härligt sommarlov!

Toleransprojektets resa till Förintelsens minnesplatser i Polen genomfördes i mars. Dagarna var så intensiva och långa att det inte fanns utrymme för inlägg här på bloggen – men den som väntar på något gott! Här kommer en återblick från årets resa med foton och några av de texter som eleverna skrev på platserna vi besökte.

Efter flyg till Warszawa inleddes resan med ett besök vid Janusz Korczaks monument intill Kulturpalatset. Vi fokuserade på Korczaks gärning och hans betydelse för tanken om barnets rättigheter och unika värde. Vi fortsatte sedan till den judiska begravningsplatsen, funderade kring de symboler vi såg bland gravstenarna och skrev om betydelsen av barns drömmar. En elev skrev så här;

När jag tänker på mina drömmar så kan jag inte sluta tänka på hur viktigt det är att vi – vuxna, barn, tonåringar – får drömma. För en värld utan drömmar blir en värld utan hopp, en värld utan kärlek och en värld utan vilja.

Sedan reste vi vidare mot Lublin, i östra Polen. Vår första heldag handlade under förmiddagen om identitet och det judiska liv som en gång fanns i Polen. Vi följde spåren efter det som skedde här under Förintelsen. Som i den lilla byn Izbica, där omkring 95 % av befolkningen var judar 1939. Idag finns inga kvar – endast en judisk begravningsplats med minnesmärken som påminnelse.

Efter lunch besökte vi den lilla synagogan Chewra Nosim i Lublin. Här möttes vi av synagogans föreståndare Pawel och hunden Maja. Synagogan var fylld från golv till tak med föremål och minnen från den tid då Lublin var ett viktigt centrum för ortodox judendom.

Vi vandrade vidare till nazisternas före detta högkvarter – idag en juridisk institution – där mordet på Polens judar planerades. Där mötte vi berättelsen om Franz Stangl och hur hans liv på olika vägar ledde till att han blev kommendant i förintelselägret Sobibor – han som älskade tyger och var en kärleksfull familjefar. Hur var det möjligt?

På kvällens samling läste eleverna texter ur sina skrivböcker. Alla delade med sig.

På tisdagsförmiddagen kom vi till koncentrationslägret Majdanek i Lublin. Som mest fanns här 25 000 människor. Vi mötte återigen berättelsen om Polisbataljon 101 i diken där masskjutningar ägde rum och vandrade genom lägrets olika avdelningar.

I en av träbarackerna kom dagens första skrivuppgift som innebar att eleverna gav kropp och själ till en människa som kom hit till lägret och vars sko finns kvar här.

Jag ser en ljusbrun nästan beige sko med lätt klack. Ungefär en sådan man köper när man ska gå på bröllop. Kvinnan som skon suttit på kan inte ha varit vuxen men inte heller barn. Kanske 16 eller 17 år. Hon tog säkert på sig sin fina kjol i gredelin och den där fina vita blusen. Hon bad säkert sin mamma ”kan inte du fixa mitt hår så där fint” och så tog hon såklart de nya skorna som hon valde när hon var ute med sin pappa.

En timme söderut från Izbica finns ett av de så kallade förintelse- eller dödsläger som byggdes enbart för att mörda Polens judar – Belzec. Under eftermiddag ägnade vi oss åt att upptäcka, lära och reflektera kring de fasansfulla handlingar människor gjorde mot andra människor på denna plats. En halv miljon judar mördas inom loppet av nio månader. Eleverna fick återknyta bekantskap med SS-officeren Kurt Gerstein som kom till Belzec och efter sina upplevelser här väljer att skriva en rapport som han försöker sprida till omvärlden.

Vi höll en minnesstund med ljuständning och diktläsning. Sedan lade vi ner stenar, såsom den judiska seden påbjuder. Stenen symboliserar evigt minne.

På onsdagen kom vi till skogen i Josefow. Denna skog har funnits med i elevernas medvetande sedan de började Toleransprojektet. Här blev 500 familjefäder i polisbataljon 101 från Hamburg mördare. Under ett dygn i juli 1942 sköt de den judiska befolkningen, omkring 1 500 människor, i den lilla byn Josefow – trots att de hade möjligheten att avstå utan att det skulle få några konsekvenser för dem.

Lutade mot trädstammar skrev eleverna sina tankar och känslor inför det som hände här. En skrev:

Jag hör fåglarna kvittra nu på morgonen. En bit bort hör jag vägen. Jag undrar om det var de här ljuden som hördes här den där dagen. Den friska luften, var det samma luft som var tusentals människors sista andning. Hur lugnt och stilla det är nu, som en skog borde vara. Den här skogen har människor dött i. Men det är även människor vars liv evigt ärats. Polisbataljon 101 var förövare och mördare.

Sedan samlade de kvistar, stenar och mossa att ta med till för att skapa minnestavlor över det judiska liv som en gång fanns här. En lång bussresa till södra Polen och staden Oswiecim väntade sedan.

På torsdagsmorgonen var det förväntansfulla elever som satte sig på bussen mot Auschwitz Birkenau. Auschwitz har kommit att bli symbolen för Förintelsen som helhet. Här mördades omkring 1,1 miljoner människor.

Vi började med att försöka få en uppfattning om lägrets storlek. Det var större än vad alla kunnat föreställa sig. Vi gjorde en tankeövning kring hur många människor som mördades här varje dag i maj 1944. Vi ägnade oss sedan åt den romska delen av lägret, fick veta mer om hur förhållandena var för de romer som fanns här och spelade den romska nationalsången, Gelem Gelem.

Under eftermiddagen gick vi på en guidad visning genom Auschwitz Stammlager. Det fungerar idag som museum och innehåller olika utställningar. Här finns också skylten med orden: Arbeit macht frei.

Den sista kvällen bidrog alla elever med texter ur sina skrivböcker och alla fick säga det de hade på hjärtat nu när resan nästan nått sitt slut. Upplevelser, kunskaper, kärlek och kraft är vi nu rika på. En elev formulerade sig så här:

Platserna vi besökt berättar för oss om sitt förflutna, för allt har ett förflutet. Allt var något innan det blev det som det är nu. Och vi har privilegiet att få höra deras historia, här på plats. Det är något väldigt speciellt. Jag känner verkligen hela platsens historia genom hela mig när jag står här alldeles tyst, helt närvarande.

Det nionde året med Toleransprojektet i Nyköping är slut. Vi kan blicka tillbaka på fantastiska upplevelser, nya kunskaper, gemenskap, glädje och allvar.

Allt som är viktigt måste få en värdig avslutning. Så blev det verkligen när Division Utbildnings stora konferenslokal Näckrosen fylldes av förväntansfulla föräldrar, syskon, släktingar, lärare, chefer, kommundirektören och TP-vänner.

Gästerna välkomnades av elever i sina nya TP-tishor. Till och med våra Puttar (Toleransprojektets egna gosedjur) hade fått nysydda kläder. Ett bildspel med foton från dagarna på Söra och från resan i Förintelsens spår i Polen rullade när gästerna anlände.

Det var taggade, nervösa och spralliga elever som efter ledarnas introduktion intog scenen i sina basgrupper. Först ut var två extramodiga elever som sjöng ”Inte stor nog” (Alfonsvisan). Varje basgrupp hade sedan förberett presentationer med högläsning från egna texter och reflektioner kring vad Toleransprojektet har betytt i form av nya kompisar, ökad självkänsla, mod att vara sig själv, nya kunskaper och insikter om hur det är att vara människa och en oförglömlig resa tillsammans i Förintelsens spår.

De extravuxna (två lärare och en samordnare på socialtjänsten) som följde med på resan till Polen var så klart också med under kvällen och gav eleverna fina ord inför framtiden.

Sedan väntade kvällens viktigaste ceremoni – att diplomera Nyköpings nya kull av toleransambassadörer. Varje elev fick komma fram och ta emot ett diplom och ett intyg på genomförd utbildning inom Toleransprojektet. Intyget innehåller information om vad Toleransprojektets undervisning inneburit och kan exempelvis användas som referens om eleverna söker sommarjobb. Innan kramkalaset tog vid hade vi den sista ordflätan tillsammans. Ord som ”tacksamhet” och ”kärlek” uttalades. Vi slutade således som vi började ute på Söra i oktober förra året.

Det känns svårt och vemodigt att säga hej då, men vi som har varit Toleransprojektets undervisningsledare är så stolta och tacksamma över att ha fått följa dessa elevers utveckling. De har vuxit inåt och utåt – både som individer och som grupp. Vi har gjort det tillsammans!

Ett stort och varmt tack till alla som under detta år har kommit med glada tillrop, goda råd och stöttat oss i vår strävan efter att skapa det allra bästa för våra elever!

Så kom den sista träffen på Söra och det var vemodiga men varma känslor som fyllde vårt hus när eleverna anlände. De fick börja med att skriva om hur de utvecklats under tiden i Toleransprojektet. Rubriken var: Min och vår identitet, och de fick fundera över vilka de själva var och hur gruppen var den första TP-dagen respektive nu, den sista TP-dagen. Några av eleverna skrev:

Jag var en väldigt tyst och blyg människa, var inte så pratglad utan var mer för mig själv. Jag vågade inte göra så mycket. Nu är jag en väldigt stark människa. Jag är inte försiktig och tyst längre. Jag är glad och tacksam för dem som är runt mig.

Jag fattade direkt att TP var något bra och intressant men aldrig hade jag kunnat ana hur mycket det skulle betyda för mig. Jag var smart och trodde ärligt talat inte att jag skulle få så där supermycket nya kunskaper. Idag har jag lärt mig hur fel jag hade. TP är inte bara kunskap och fakta om verkliga händelser utan också kunskap om sig själv och vem man är.

Nu är alla i gruppen så trygga med varandra så att man kan berätta allt för varandra. Gruppen är som en hel grupp och alla är med alla.

Under förmiddagen fortsatte eleverna med förberedelserna inför avslutningen 8 maj. Vi avbröt ibland för lek och luft ute i det soliga vårvädret. Under dagen filmade Malin eleverna inför den nya presentationsfilm av Toleransprojektet som höstens nya åttor kommer att få se inför sina ansökningar. De hade mycket att säga och vet ju vad man som fjortonåring behöver peppas kring för att våga söka en plats i Toleransprojektet.

Efter lunch var det dags för generalrepetition och grupperna framförde både sina tankar om året i Toleransprojektet och högläste de texter de själva valt ut bland alla texter de skrivit under året. Det kommer att bli en väldigt fin stund när föräldrar, syskon, lärare, chefer och politiker får vara publik till detta!

Vi lekte en sista gång innan vi dukade upp fikabord med bullar, kakor och godis. Det tillsammans med den sista ordflätan blev en fin avslutning på dagen innan vi gick ut och tog den sista gruppbilden tillsammans.

Nu väntar en avslutning tillsammans med nära och kära och där alla elever som final får motta titeln: toleransambassadör!