Toleransprojektets blogg

Nu har eleverna i Toleransprojektet haft sin åttonde träff. Vi samlades på ett snömysigt Söra och nu känns det verkligen att gruppen lärt känna varandra och småpratet under frukoststunden är hjärtevärmande att lyssna på. Just denna gång hade vi en gäst, Elisabet från Abrahams Barn på Sigtunastiftelsen, en verksamhet som arbetar med frågor som rör bland annat mänskliga rättigheter, berättande och skrivande.

Dagens berättelse var egentligen två berättelser. Genom två personer belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter.

Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Korczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följa sina 192 barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka.

Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död, men då måste han lämna kvar sina barn. Elevernas texter blev fina och känslosamma. Här kommer ett exempel:

2 augusti 1942
Jag har fått ett erbjudande och kan inte tacka ja. Jag skulle aldrig kunna tacka ja. Att lämna mina barn, De små barn som dansar tidigt på morgonen, de barn som kommer springande för att ge kramar. Att jag, Janusz Korczak, lämnar detta barnhem som ger mig lycka kommer aldrig att ske. Dessa barn är inte föräldralösa människor som jag måste ta hand om – de är min familj!

I den andra berättelsen mötte eleverna socialarbetaren Irena Sendler som smugglade 2 500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.

Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en ”scen” samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna.

Här är två av dikterna:

Annorlunda
Jämlikhet
Samma
Smart
Stark
Tillsammans
Unik
Viktig
Jag är den jag är
Jag har rätt att vara kär
Alla är olika och kan uttrycka sig
Precis som han, hon, mig och dig
Varje kille eller varje tjej
har rätt att utspråka sig
Vi snackar jämlikhet
som i lycklighet
Tillsammans bekämpar vi detta
så att vi kan göra det rätta.

Jag heter
Melker
Samit
Cindy
och Mira
Alla barn har rätt till att vara sig själva
Vi har rätt till en kultur
Något att fira och något att leva för
Jag tillhör en grupp eller ett folk
Jag tillhör ett land och jag hör hemma här
Jag har vänner
en familj
och ett ursprung
Jag är någon
Jag finns
och vi har rättigheter
Vi finns!

Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en person som varit viktig i deras barndom.

Som vanligt bröt vi då och då av dagen med samarbete, lek och energi. Det märks att grupperna nu har lärt känna varandra och känner sig trygga och avslappnade i varandras sällskap.

Nästa gång är det dags att helt inrikta oss på resan till Polen, med mycket fakta om Förintelsen, om judendomens grunder och praktisk information. Då kommer också de medföljande vuxna, en högstadielärare och en toleransambassadör från TP:s andra år, att delta.

Den 27 januari arrangerade Toleransprojektet tillsammans med föreningen Nyckelskramlarna ceremonin kring Förintelsens minnesdag. På Stadshusets trappa stod elever och ledare med banderoll och foton på barn som mördades under Förintelsen samt på tre av dem som överlevde, Benny Grünfeld, Emerich Roth och Hédi Fried. Här följer det som sades av Toleransprojektet under minnesceremonin.

Kära medmänniskor!
Det är Förintelsens minnesdag och vi har samlats för att hedra och minnas offren. Bland oss finns ledare och elever i Toleransprojektet samt föreningen Nyckelskramlarna. Det är vi som tillsammans arrangerar denna minnesdag. Jag heter Malin och är en av lärarna i Toleransprojektet där vi i använder berättelser och kunskaper från Förintelsen för att lära oss om historien och om oss själva – förstå att det var människor som gjorde detta mot andra människor.

De foton som eleverna håller i föreställer barn som mördades under Förintelsen. Men tre av fotona visar också några dem som överlevde och som kom att leva och verka i Sverige – Benny Grünfeld, Emerich Roth och Hédi Fried. De finns inte längre i livet men de var människor som upplevde Förintelsen och de får tillsammans med barnen finnas extra närvarande bland oss idag.

Förintelsen är det begrepp som används för nazisternas folkmord på Europas judar. Just denna dag, den 27 januari är den särskilda minnesdagen för dem. Andra grupper blev också offer, exempelvis romer, Jehovas vittnen och polacker. De har sina egna minnesdagar och deras lidande var lika stort. För människors lidande kan inte vägas och jämföras – låt aldrig någon får er att tro annat.

Så vad hände den där dagen för 81 år sedan? Den 27 januari 1945 var det åtskilliga minusgrader när de sovjetiska soldaterna nådde koncentrations- och dödslägret Auschwitz-Birkenau. Det var vid middagstid och lägret var så gott som tomt. Lägerledningen hade utrymt lägret och tvingat omkring 60 000 fångar att till fots i snöyran marschera mot arbetsläger i Tyskland. De sovjetiska soldaterna kunde inte veta att vi skulle stå här idag. De kunde inte veta att platsen de kommit till skulle bli en samlande symbol för Förintelsen.

Detta kunde ingen veta den där kalla dagen för 81 år sedan. För det var inte meningen att vi skulle samlas så här för en minnesstund. Samtliga människor som var födda judar skulle mördas och deras kroppar förintas. Också minnet av dem skulle utplånas. Deras kultur, berättelsen om deras existens skulle också den utplånas. Men, det är därför vi så här 80 år efter att skotten ekade i det polska vinterlandskapet inte kan göra något viktigare än att just stå här. Det finaste vi kan göra för offren är att inte uppfylla nazisternas önskan om att glömma brottet. Därför ska vi lyssna till berättelserna från de som överlevde eftersom deras berättelser också vittnar om de människor som inte överlevde.

Hédi Fried lämnade oss i november 2022. Så här berättar hon om dagen hon, hennes syster Livia och mamma och pappa anlände till Auschwitz. Det är Ida Li som läser:

Dörrarna slogs upp med en smäll, starka strålkastarsken bländade oss och ett helvetiskt väsen bredde ut sig. SS-vrål blandades med hundskall och barnskrik. Fort, fort, schnell, schnell, lät det. Familjer stod handfallna, ville inte släppa varandra. Medan batongerna ven jagades vi ner på plattformen.

Familjer tappade bort varandra utan att hinna ta avsked. Jag hoppade ner från vagnen och drog ett djupt andetag. Efter tre dagar i den kvava, stinkande vagnen var det en lättnad att andas, trots att luften var tung av en kraftig, otäck lukt.

Det var den natten jag förlorade mina föräldrar. De fördes iväg till badhuset, lurades att tro att de skulle duscha, men istället för vatten var det Zyklon B som släpptes in i ”duschkabinen”. Jag fick aldrig ta farväl av far, av mor, aldrig krama om dem en sista gång.

Det är lätt att tänka att Förintelsen ligger långt bort i tid och rum. Men, förra året stod jag i ett rum i Auschwitz Stammlager framför The Book of names, en bok innehållande fem miljoner namn på människor som mördades i Förintelsen. Bredvid mig hade jag Vania. Hon drog med fingret över sidorna och sökte efter sitt eget efternamn. Hennes egen familjehistora fanns där i rummet, i boken. Vania läser nu sin egen text.

Mina släktingar drabbades av Förintelsen, min gammelfarfar var den enda som överlevde. Ibland tänker jag på en värld där jag inte finns. Och på andra universum och andra tidslinjer. Jag tänker ofta på konsekvenser, och att allt är en del av fjärilseffekten. Ibland tänker på en bok jag läste för längesen. Hur jag drog med fingret genom raderna av text för att hitta ett svar. Jag hade gjort ett löfte och löften ska man inte bryta. Men det är så svårt när man känner så mycket på en och samma gång. Jag drog med fingret och jag hittade inget, bara den kalla luften som påminde om andra universum och tidslinjer.Och att både jag och boken är konsekvenser av Förintelsen.

Våra elever gör en resa till Förintelsens minnesplatser i Polen och när de kommer hem skriver de om sina nya lärdomar och insikter. Harry läser nu en sådan reflektion:

Förintelsens minnesplatser berättar om hur system bildas för att effektivt döda människor. Hur en situation kan förvandla en pappa till en barnamördare. Hur människor i sin strävan efter att göra karriär utan att tänka förvandlas till kommendanter över ett dödsläger. När man läser om Förintelsen läser man så mycket om siffror men sällan om att bakom dessa siffror så fanns det levande individer som levde normala liv och hade sina egna problem och roligheter.

Det finns nu inget liv kvar på de platser där Förintelsen ägde rum. Det liv som fanns förintades, de liv som skulle ha levts levdes inte. Platserna är tomma för att det just är tomhet som Förintelsen lämnade kvar efter sig. En tomhet efter Gerti, Ruben, Fru Zucker, Jacob, Miriam och miljontals flera. En saknad efter de liv som inte fick levas.

Idag hedrar vi de människor som blev Förintelsens offer. Människor som du och jag. De har funnits och vi minns dem. Vi tänder ljusen för dem.

En vintervit januarimorgon var det dags för vår sjunde träff. Det tema vi arbetade med förra gången: VI OCH DOM krävde så mycket av eleverna i form av begrepp, samtal, exempel och reflektion fortsatte vi idag på ett liknande tema, om hat och att bli en liten del av ett större hatsystem, för att verkligen få alla tankar att ”landa”.

Dagen inleddes med högläsning ur några skrivböcker innan det blev en bildövning där uppgiften var att beskriva ett antal människor enbart utifrån det man kan utläsa av en bild. Bilderna föreställde blanda annat romska kvinnor, en transperson, en muslimsk familj, en jude och en same. Vilka ord sätter ni till bilderna? Vad har människorna på bilderna gemensamt? Vi talade om att kategorisera och sätta etiketter på människor. Men också om hur vissa ord är fyllda med negativ laddning och används för att kränka andra – som att samer och romer har nedsättande benämningar (l-ordet och z-ordet).

Sedan återvände vi kort till berättelsen om Gerti och hennes släktingar i träddungen i Auschwitz Birkenau. Hennes kusin Ruben fick svara på ett antal frågor om vem han är. Han svarar: farmors pojke, duktig i matte, vill bli snickare, gillar fotboll. Något mer? Ja, jude. Jaså jude. Just där och då i skogsdungen i Auschwitz var det faktum att han var jude det enda betydelsefulla. Det ansåg i alla fall de som snart skulle mörda honom. Detta ledde oss fram till en repetitionsstund där viktiga begrepp som tolerans och intolerans definierades.

Efter paus och lekar med stolar och klädnypor var det sedan dags för dagens ”besök” och berättelse. Ledaren Micke iklädde sig rollen som SS-mannen Kurt Gerstein och vi förflyttade oss till den 25 juli 1945. Eleverna fick möta Kurt där han sitter i militärfängelset Cherche-Midi i Paris, anklagad för krigsförbrytelser. Genom intervjufrågor rullas hela hans liv upp – uppväxten med en patriotisk far, hans djupa kristna tro, en komplicerad väg in i nazistpartiet, moraliska grubblerier, svägerskan Berthas död i Hitlers Aktion T4 (då fysiskt och mentalt funktionsnedsatta tyska medborgare mördades) och inträdet i Waffen-SS med ansvar för hygienfrågor. Vi fick följa honom hela vägen fram till den polska staden Lublin där han den 17 augusti 1942 får order om att bege sig till förintelselägret Belzec med en last Zyklon-B. Nästa gång vi möter Kurt är det mars och vi står själva vid den tidigare järnvägsrampen i Belzec. Där kommer berättelsen att fortsätta.

Kurt Gerstein var ingen ond människa. Men han var en kugge i ett helt hatsystem – den nazistiska ideologin. För att verkligen slå fast hur alla människor kan bli del av ett helt system av intolerans, hat och diskriminering fick eleverna varsin lapp på vilken det stod en kategori av människor, just den här gången: romer, judar, samer, bagare och skådespelare. Den skapande uppgiften för dagen blev sedan att göra en så kallad ”hatbild” i form av en affisch. Varje grupp fick fundera över hur de skulle framställa sin kategori människor så att den som tittade på affischen skulle förstå att det var hatpropaganda riktad mot en specifik grupp människor.

Många tyckte att det här var en svår övning. ”Jag fick dåligt samvete”, sa flera elever. Det blev ett bra tillfälle att samtala kring hur övningar av det här slaget kan ge inblick i vilka mekanismer som ligger bakom fördomar, hatbrott och intolerans. Hat uppstår inte ur ingenting utan har ofta en lång tradition. Antisemitism, antiziganism, homofobi och islamofobi (kallas också antimuslimsk rasism) är exempel på hattraditioner. Det finns däremot ingen tradition av hat mot bagare och skådespelare. Därför hade grupperna som fick dessa två kategorier svårt att hitta symboler, ord och bilder som direkt kunde få åskådaren att förstå budskapet på affischen.

Eftersom nästa tema kommer att vara: ATT VARA BARN så blev dagens glasburksuppgift följande: Du är ett barn. Skriv ner ett råd du som barn vill ge dig själv som vuxen. En lapp med detta råd lades i burken.

Nu är det bara två träffar kvar innan vi reser till Polen och vi har fortfarande många förberedelser att göra. Mycket spännande och viktigt väntar. På torsdag 29 är det föräldramöte kl 18.30 i miniaula 1 på Nyköpings högstadium, Alpha.

Vi skriver 2026 och temat för den första träffen detta år var: ”VI OCH DOM”. Vi definierade och talade om fördomar och provade att stoppa in olika ord mellan ”Vi” och ”Dom”. Då kunde det bli ”vi eller dom”, ”vi med dom”, ”vi mot dom”, ”vi älskar dom” eller ”vi är dom”. Beroende på vilket ord som stoppades in så förändrades betydelsen. Hela whiteboarden fylldes med ord som kunde användas.

För att få igång  tankarna kring hur vi tänker om andra människor lyssnade vi till berättelsen om ett välkänt fotografi. På fotografiet, som också är omslag till Forum för levande historias bok ”Om detta må ni berätta”, ser man en grupp ungerska judar som den 27 maj 1944 anlände med en tågtransport till koncentrationslägret Auschwitz Birkenau. Varför har de kommit dit? Hur ser vi att de är judar? Vilka personer fångar särskilt din blick?

För dessa människor, lilla Gerti, hennes syster, mamma, kusinen Ruben, farmor och de andra släktingarna och grannarna, blev Förintelsen bokstavlig. Deras identiteter reducerades till en enda sak – de var judar och judar skulle mördas. 24 timmar efter att fotot togs var de inte bara mördade utan förintade. Hur ska vi förstå detta? Vad händer när vi kategoriserar varandra och bestämmer vilka delar av en människas identitet som är fel eller rätt?

Efter detta behövde vi en stunds rörelse och det fick vi via lite danceoki innan vi gav oss in på dagens långa och utmanande progressiva värderingsövning.

Steg för steg tog sig eleverna igenom frågor som alla handlade om exempelvis begrepp som identitet, etnicitet och sexuell läggning. Vad kan man välja och inte välja i sin identitet? Vem bestämmer ens etnicitet? Vad är det att vara svensk? Målet var att alla i diskussionsgruppen skulle yttra sig och att gruppen skulle vara så överens det gick om sina svar. För varje steg knuffades nya och ofta provocerande tankar in för att grupperna skulle komma vidare och pröva sig fram bland alla svåra och komplexa begrepp. Eleverna tyckte att frågorna var jobbiga och förvirrande men började förstå vad de i grunden handlar om – vad identitet, fördomar och tolerans i grunden handlar om.

Vi nådde tillsammans fram till dagens två viktigaste definitioner, av begreppen tolerans och intolerans. Att tolerans ytterst handlar om att ge andra rätten att definiera sig själva, att andra har rätt till den identitet de själva väljer – oavsett om det gör mig arg, irriterad, provocerad.

Samarbetet sattes på prov när klassrumsgolvet förvandlades till ett hav med hungriga pirayor och med hjälp av flytstenar (dynor) skulle eleverna förflytta sig från en strand till en annan – det gällde verkligen att hjälpa varandra!

Mot slutet av dagen läste vi Jonas Hassen Khemiris ”Jag ringer mina bröder” som handlar om hur fördomar och stereotyper styr våra rädslor och får oss att tänka negativa tankar om våra medmänniskor. Sedan skrevs nyårsönskningar på pappersstjärnor.

Som sammanfattning av dagens tema och innehåll skrev eleverna reflektioner i sina anteckningsböcker under rubriken. ”Mina tankar efter dagen om Vi och dom”. Många beskrev att diskussionen gjort dem förvirrade men också att nya tankar kommit och andra perspektiv öppnats. I dagens avslutande ordfläta höglästes nyårsönskningarna som handlade om allt ifrån bättre betyg och fina idrottsprestationer till fred på jorden, att nära och kära ska bli friska från sjukdom och att alla barn får känna trygghet och äta sig mätta.

Nästa gång vi träffas kommer vi att undersöka hatets mekanismer och hattraditioner. I nära anslutning till denna träff ligger också ett viktigt föräldramöte inför Polenresan. Det äger rum torsdag 29 januari kl 18.30 på Nyköpings högstadium, Alpha.

För att lära känna varandra bättre och känna trygghet i gruppen har vi alltid en övernattning en tid före resan till Polen. I den mörka decemberkvällen samlades gruppen med pyjamaspackning och förväntansfulla ansikten.

Vi började med ordfläta, mellis och pyssel. Sedan fortsatte kvällen med pizzaätning, lekar och tävlingar. Det byggdes torn av spagetti och marshmallows, gjordes toalettpappersmumier och gissades musikintron.

Plötsligt dök finfina gäster upp – tre toleransambassadörer som nu går i ettan på gymnasiet och som Malin hade ett ”lifetalk” tillsammans med. De berättade om sig själv, om när de gick i åttan och mötte Toleransprojektet. Vad gjorde det med dem och deras utveckling? Vad betydde resan till Polen och vad bär de med sig från Toleransprojektet nu, två år senare?

Efter detta lifetalk skrev fick eleverna i sina skrivböcker om var i livet de just nu befinner sig, om sina skäl till att just nu befinna sig i Toleransprojektet och vad de hoppas bära med sig framåt i livet. Sedan var det dags för mysigt häng i Scouternas hus där alla också sov.

På morgonen var det frukost och tandborstning innan årets sista ordfläta genomfördes. Ord som: värme, trygghet och gemenskap uttalades och ett lite trött men glatt gäng åkte från Söra efter en fin övernattning. Nu önskar vi alla en skön och härlig julledighet och ett Gott Nytt År! Vi ses 2026 och då väntar massor av nya kunskaper, erfarenheter och en stor och viktig resa till Polen! Tack för detta år!

Det femte temat våra elever fick möta i Toleransprojektet var: KÄRLEK och ALTRUISM. Vi inledde morgonen med att följa upp förra gångens läxa som handlade om att vara modig och vi funderade över vilka olika slags handlingar vi visar andra människor kärlek genom. Att finnas där för andra, ge komplimanger, visa omsorg, vara generös, säga hej – var bara några av de saker eleverna gav som förslag.

Dagens uppgift för glasburken blev att på ett rött pappershjärta skriva namnet på en person man älskar och namnet på en person man tror älskar en.

Två berättelser fick i gruppen på olika sätt belysa kärlek och altruism (att handla osjälviskt). Vi förflyttade oss med hjälp av Benny Grünfelds tavla till torget i hans lilla ungerska hemstad när den judiska befolkningen skulle deporteras till Auschwitz. I tavlans ena hörn lämnar en judisk kvinna över sitt lilla barn till en kristen kvinna. Varför gör mamman så? Vad får den andra kvinnan att ta emot ett främmande barn?

I den andra berättelsen mötte vi fru Zucker och hennes femtonåriga dotter Esther där de just klivit ut ur en av tågvagnarna i Auschwitz II Birkenau i augusti 1944. Plötsligt lösgör sig fru Zucker från sin dotter och försvinner iväg? Varför? Jo, hon har sett en man som håller i sitt lilla barn i männens led. Hon säger till mannen att hon tar hand om den lilla flickan tillsammans med de andra barnen och kvinnorna. Hon vill hjälpa till. Men i samma stund som fru Zucker tar den lilla flickan i sin famn dömer hon sig själv till döden eftersom vuxna med barn alltid fördes direkt till döden i gaskammare och krematorium. Det vet inte fru Zucker. Hennes enda tanke på en plats som denna är att hjälpa det barn som behöver henne

Eleverna fick skriva meningar om fru Zucker – vad hon säger till flickan, vad hur tänker och vad hon ser omkring sig. Dessa meningar blev grunden för dagens skapande övning där ett pussel lades som resulterade i texter och skulpturer som gestaltade fru Zuckers altruism, att hon handlade osjälviskt och utan tanke på egen belöning.

Eleverna högläste sedan sina texter och presenterade sina skulpturer. Texterna blev väldigt fina och känslosamma.

Naturligtvis lekte vi och samarbetade också. Det släpptes loss fniss och samarbetsförmåga i leken  ”Hatten, pinnen och hinken”! Sedan provade vi att flörta med varandra utan att börja skratta. Svårt och roligt!

Efter diskussioner kring berättelsernas kopplingar till kärlek och altruism gick vi över till fakta kring hur nazisterna gick till väga för att kunna genomföra massmordet på Europas judar. Raul Hilbergs modell, från identifikation till förintelse, presenterades och återigen glödde det i anteckningsböckerna.

Dagen avslutades med en liten ceremoni med ljus som tändes för människor vi älskar. Ännu en fin och varm dag med eleverna i Toleransprojektet var över och gruppen tar kliv framåt i kunskaper, i att våga utmana sig själva och i gemenskap.

Nu återstår bara en aktivitet innan vi går på jullov – övernattningen. Den äger rum onsdag 17 december och då har vi ett helt program för kvällen. Vi kommer att pyssla, tävla och äta pizza!

Den första snön hade fallit denna torsdag. Väl inne i värmen hade vi först en uppföljning av läxan utifrån den andra träffens tema ”Vem är jag?” Eleverna fick se hur många olika ord de använder när de beskriver sin identitet. Vi människor är så många saker och alla kämpar med något. Alla fick också skriva ner namnet på en förebild i fråga om mod att lägga i sin glasburk.

Sedan tog vi oss an dagens nya tema: ATT STÄNGA ANDRA UTE. Ordet exkludering blev ett nytt begrepp att förstå och kunna använda.

Vi började med att vända ett antal frågor inåt, mot oss själva. Hur gör vi när vi stänger andra ute – med tonfall, kroppsspråk, ord och handlingar? Utifrån detta gav vi oss in i det första stora faktamomentet kring Förintelsen som idag handlade om hur nazisterna lade upp planen för och inledde den process som innebar att framförallt judar, men också romer och andra grupper, undan för undan stängdes ute och diskriminerades genom särskilda lagar som gjorde livet svårare och svårare. Vi analyserade bilder och gick från år 1933 till 1938 – under flitigt antecknande i skrivböckerna.

På en av bilderna låg österrikiska judar i Wien på knä och skrubbade trottoaren med tandborstar under överinseende av tyska nazister. Runtom stod invånare i Wien och såg på när kanske de som var deras grannar, läkare eller lokala handlare förnedrades. För att de var judar.

Som vanligt när vi suttit fullt koncentrerade en stund bryter vi för en stunds fysisk aktivitet och ofta något slags samarbetsmoment. Idag blev det gruppskulpturer med olika antal händer och fötter i golvet och samarbete genom att räkna som hjälpte till att skapa energi och skärpa inför fortsättningen.

Dagens berättelse hämtades ur skönlitteraturen, men kunde lika gärna ha handlat om verkliga människor. Vi följde den judiska familjen Steiner, bosatta i Wien, från att Hitlers lagar börjar begränsa och förstöra deras liv fram till att deras två flickor Steffi och Nellie 1939 sätts med sina resväskor på ett tåg med destination Göteborg.

Eleverna fick uppgiften att i rollen som Steffi skriva en text om de känslor och tankar som finns i hennes inre där hon nu sitter med sin lillasyster på tåget mot Sverige. Texterna blev fantastiska. Här kommer några exempel:

Det har nyss blivit ljusare igen. Nellie sover fortfarande och det är rätt så tyst runt mig. Från vad mamma och pappa sa kanske det blir bra i Sverige men helst vill jag till Amerika. Jag har aldrig varit så här långt bort från Wien förut. Borta från lägenheten, skolan, skogen och Paula. Jag är lite rädd men jag måste vara modig för mig och för Nellie.

Jag sitter på det trånga tåget med min resväska i handen och Nellie i den andra. Jag är livrädd. Jag har ingen aning om som väntar oss och vill inte heller veta. Jag vill hem, hem till mina föräldrar. Det enda jag har kvar från dem är fotot. Jag vill låta tårarna forsa men låter bli. Jag måste vara stark, stark för Nellie.

Jag vill inte lämna mamma och pappa. Vad kommer att hända med mamma och pappa? Var ska vi ens bo? Kommer de att separera mig och min syster. Kommer vi att bli behandlade på samma sätt i Sverige? Hur länge kommer vi att behöva vänta tills mamma och pappa kommer? Vad händer om vi aldrig få se dem igen. Kommer vi då att vara fast här för alltid. Det här känns inte bra.

Näst på tur stod lunch och efter det fick grupperna i uppgift att med hjälp av två tankebubblor fundera kring den som exkluderar och den som exkluderas. Vilka tankar, känslor och beteenden finns inuti den som stänger andra ute och i den som utestängs? Många kloka tankar fyllde vårt klassrum.

Vi avslutade dagen med lek och högläsning ur Steffitexterna och en reflektion kring hur gruppen utvecklats under de fyra första träffarna. Vi ser så mycket fokus, omsorg om varandra och nyfikenhet.

Nästa gång är det dags för temat kärlek och därför blir det kring detta ord eleverna får reflektera och skriva till nästa träff.

I det grå novermbervädret på Söra ägnade sig gruppen den tredje träffen åt temat: MOD och CIVILKURAGE. Men vi inledde som vi alltid inleder Toleransprojektdagarna – genom att återknyta till den förra träffens tema och den läxa eleverna skrivit om att vara människa. Sedan fylldes de nyskapade glasburkarna med lappar om personliga egenskaper och av personliga föremål som man valt som symboler för sig själv. Även ledarna hade föremål med sig och berättade om hur de visar ens identitet.

Så här berättar några av eleverna under läxrubriken ”Vem är jag?” där uppgiften var att fundera över vem jag är, hur jag tror att andra ser på vem jag är och hur jag vill vara:

Jag är en tonårstjej som är väldigt vilsen i mig själv och livet. Jag tror andra tycker att jag är smart för jag kan allt i skolan men jag tror också att de tycker att jag är lite tråkig som tar allt så seriöst hela tiden. Jag vill vara någon som vågar vara sig själv, någon som inte är rädd att uttrycka sina känslor och någon som inte har problem med att vara social.

Jag är en aktiv kille som gillar att vara med kompisar och göra saker som till exempel att cykla. Även om jag gillar många saker så är jag också rädd för mycket, som att förlora min familj och mina vänner. Jag behöver också vissa saker, som kärlek och närhet för att jag ska kunna må bra.

Jag är en tjej som är väldigt känslosam när det kommer till saker jag tycker om. Jag kan lätt bli väldigt glad men också väldigt lätt ledsen. Jag älskar att sjunga och dansa och känner mig som mest hemma när jag står på scenen med mina kompisar. Jag är en person som alltid kommer att finnas där för dem jag älskar oavsett vad jag går igenom.

Jag är en snäll, sportig, glad och trevlig kille. Andra tänker säkert att jag är glad och snäll hela tiden men många vet också att när jag blir arg så blir jag arg. Men oftast är jag snäll och glad.

Dagens berättelse började: ”Det var en gång två människor som älskade varandra …” och fortsatte att handla om Marie-Louise och Tony Hrons son John. I augusti 1995, några dagar innan John skulle börja åttan, blev han brutalt ihjälslagen vid Ingetorpssjön utanför Kungälv där han campade med sin kompis Christian. John hade under en längre tid vägrat vika undan för den ene förövarens kränkande behandling och hade också chansen att den här kvällen fly genom att simma bort från misshandeln, men återvände för att rädda Christian. Mordet på John Hron är orsaken till att Toleransprojektet en gång startade.

Under lyssnandet bröt vi för en stunds lekande där vi räddade varandra undan en hungrig zombie och dansade loss till olika instruktioner.

De många frågor och perspektiv som berättelsen lyfte fram arbetade vi vidare med genom ett rollspel kring begreppen: förövare, offer, åskådare där eleverna särskilt fick sätta sig in i olika typer av åskådarsituationer och försöka dramatisera olika handlingsalternativ. Grupperna fick spela upp varje scen två gånger. De prövade sig fram till hur åskådarna passiva eller aktiva roll påverkade situationen.

Vi talade om hur lite det ofta behövs för att hjälpa någon som utsätts för en kränkande eller våldsam situation. Man kan hjälpa med ord, en blick eller bara med att visa tydligt med kroppsspråket. Vi resonerade också kring skillnaden mellan mod och civilkurage, att våga för sin egen skull eller för andras skull.

Vi fick också tillfälle att samtala kring flera av de vardagliga situationer som eleverna ofta befinner sig i – framförallt med så kallade ”skojbråk” som sprider oro i skolkorridorer och klassrum och får många att känna sig utsatta.

Dagens skapande uppgift gjordes denna gång i grupp och handlade om att skapa ett konstverk som gestaltade MOD. Alla grupper fick presentera sina konstverk och de beskrev klokt och genom tydliga exempel vad mod kan handla om.

Sedan inleddes läxtimmen innan vi avslutade dagen med en lugn och stämningsfull ljuständning och en stunds tystnad till minne av John Hron.

Nästa gång vi ses kommer vi att börja närma oss det område eleverna ska få stor och fördjupad kunskap om inför resorna till Polen i vår, nämligen Förintelsen.

Vid vår andra träff var alla lite varmare i kläderna och fjärilarna i magen fladdrade inte lika mycket. Vi började med att titta tillbaka på första gången med hjälp av foton och exempel ur några skrivböcker. Den första läxan, med rubriken ”Vad är en människa?”, lämnades in och så här skriver några av eleverna:

Jag är en människa, en människa som kan göra vad jag innerst inne vet är rätt eller fel, en människa med empati och känslor, en människa som tar beslut, känner glädje och kärlek. Vi är människor som följer moral för att passa in, vi har våra egna personligheter och tankar.

När man pratar om människor finns det en sak som kan vara det finaste man kan göra och det är att vara snäll och hjälpsam inför andra. Andra kommer att ta efter det och också vilja vara snälla och hjälpsamma.

Det som skiljer människor från en robotlik människa är att vi känner glädje, sorg, ilska, förvirring o.s.v. Det påverkar det vi gör. En robot gör bara, till exempel dödar någon som om den vore en fluga.

Jag skulle säga att det som gör oss till människor är vår förmåga att reflektera, fundera, välja och genomföra. Det är en udda förmåga hos oss människor, vi tänker mycket mer än andra varelser och det har lett till utveckling som senare har gett oss det moderna samhället.

Många blir lärda som unga om vad som är rätt och fel, men de som inte vet lär sig när de blir äldre eftersom man börjar bygga upp ett samvete. Man börjar förstå vad som är rätt och fel.

Vårt tema för andra träffen var: VEM ÄR JAG? Vi definierade det viktiga ordet ”identitet” och alla fick försöka ringa in lite av sin identitet genom tre meningar som började ”Jag är …”. Alla insåg att vi beskriver vilka vi är på olika sätt beroende på vilka vi talar med och i vilket sammanhang vi befinner oss.

Vi arbetade med begreppet identitet med hjälp av berättelsen om Jackie Arklöv. Vi följde honom från barndom fram till fängelset där han nu sitter på livstid efter polismorden i Malexander. Eleverna funderade kring frågor som: Hur blev Jackie den han blev? Hur kunde det blivit annorlunda för honom? Vilket stöd hade han behövt under sin uppväxt? På vilket sätt formas vi av våra val? Vad betyder människor runt omkring oss för vilka vi blir?

I grupper fick eleverna också skapa ögonblicksbilder – scener ur berättelsen om Jackie Arklöv – som de tyckte var särskilt viktiga i hans identitetsutveckling. Utan att röra sig eller prata visade eleverna med sina kroppar scenen och övriga fick gissa vilket ögonblick de valt. Några valde ögonblick ur Jackies barndom, då han kände sig ensam och oälskad, andra händelserna från polismorden, några när han utsattes för kränkningar av ungdomar i sin närhet. Eleverna visade en oerhörd inlevelse när det kommer till att förstå hur olika erfarenheter tillsammans formar en människa.

Genom övningen Flygande mattan fick eleverna träna samarbete och kommunikation. De fick utvärdera vad som gick bra och vad de kan utveckla till nästa gång vi samarbetar. Dagens skapande uppgift bestod i att dekorera och påbörja en glasburk som ska symbolisera dig själv, vem du är.

Läxuppgiften till nästa gång blir att skriva under rubriken: Vem är jag? och att ta med en sak som berättar något viktigt om dig själv. Saken ska läggas i burken. Att låta eleverna skriva den här typen av texter övar dem i att vända blicken inåt och fundera över sin egen identitet, sina egna styrkor och utvecklingsmöjligheter, sina egna val och moraliska utgångspunkter.

Vi avslutade dagen med en ordfläta och alla valde ett ord som de förknippade med hur dagen vi delat kändes. ”Glädje”, ”tacksamhet” och ”gemenskap” var några av dessa ord. Nästa gång vi ses är det november och vi har redan en grupp som känns trygg, varm och full av energi!

Toleransprojektet är igång och Söra har äntligen fyllts med elever igen! Elever från alla kommunens högstadieskolor – Nyköpings högstadium, Mikaeliskolan, Fokusskolan, Vittra, Innovita, Nyköpings Enskilda grundskola och Kunskapsskolan – ägnade sin första träff åt att lära känna varandra och prova de olika saker som Toleransprojektet innehåller. Det var pirrigt i början, men undan för undan mjuknade allas ansikten och det som kändes ”stelt” försvann snabbt.

I dagens berättelse träffade vi de 500 tyska männen i polisbataljon 101 i skogen i den polska byn Josefow där de fått sin allra första order, att skjuta hela den judiska bybefolkningen. När julimorgonen 1942 gryr är omkring 1500 människor döda. Detta trots att alla män fått möjligheten att avstå utan att drabbas av några konsekvenser. Endast 10-12 män säger nej, vi gör icke detta. Varför var det inte fler? Eleverna fick tillsammans diskutera och pröva sina tankar kring temat ”Vad är en människa?” Vad är det att vara mänsklig? Vad krävs det av en människa för att gå emot en hel grupp? Detta blir också elevernas första läxuppgift att skriva ner sina tankar kring tills nästa gång vi ses.

Genom en kort film om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stannade vi till vid den allra första artikeln, om att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Men är det verkligen så? Känner alla människor det?

Dagen fortsatte med samarbetsövningar, namnträning och skapande. Den allra första muntliga presentationen genomfördes och vi talade om hur betydelsefullt det är att känna trygghet i sin grupp och hur vi kan få varandra att känna sig sedda.

Alla fick varsin skrivbok som de fick uppgiften att göra till sin egen, personliga bok. Skrivboken kommer att följa eleverna genom hela projektet och användas till att både skriva för att lära sig och för att tänka.

Efter gruppfoto i det vackra höstvädret var det slutligen dags för läxtimmen med lågmäld pianomusik och kanelbulleätande. Innan bussen hämtade upp alla för hemfärd hade vi ordfläta. Ord som: ”kul”, ”gemenskap” och ”tacksam” visade hur eleverna hade upplevt den första träffen.

På kvällen efter den första träffen hade vi föräldramöte. Det kändes fint och viktigt att få berätta om allt det spännande vi gör och det som väntar eleverna framöver.