Toleransprojektets blogg

Nu närmar sig resan till Polen 9 till 14 mars. Både elever och ledare har fått de första symptomen på resfeber 🙂 Den nionde träffen på Söra hade därför det självklara temat: Snart reser vi till Polen.

Det var förväntansfulla elever som kom till Söra och de fick sällskap av de två vuxna som kommer att följa med på resan – både i egenskap av extravuxna och i fortbildningssyfte. Vi hade massor av viktiga förberedelser att gå igenom och vi tog ett gruppfoto med hela gänget som ska resa tillsammans.

Dagen såg lite annorlunda ut eftersom det var viktigt att eleverna fick med sig vissa grundläggande kunskaper för att resans innehåll ska kunna ”landa” på ett bra sätt. Därför stod inte någon berättelse i centrum utan istället hade vi en lektion med mycket fakta. Vi gick igenom viktiga grunder inom judendomen, samt judiska symboler, begravningsritualer och hur en synagoga ser ut.

Vi repeterade fakta kring Förintelsen och om antisemitismen som hattradition och grund för Förintelsen. Den första kvällen i Polen kommer dessutom eleverna få lära sig mer om det så kallade Generalguvernementet (den del av det ockuperade Polen som nazisterna gjorde till ”avstjälpningsplats” för judarna och där dödslägren Treblinka, Sobibor och Belzec byggdes för att mörda Polens judar) och om folkmordet på romer under Förintelsen. Vi kommer under resan att besöka bland annat förintelselägret Belzec (där omkring 500 000 judar mördades, två överlevde) och Auschwitz Birkenau (som hade en särskild avdelning för romer och där ca 21 000 romer mördades).

All fakta bröts av med lek och rörelse och dagens burkuppgift blev att skriva förväntningar inför resan. Vi fortsatte på samma tema i dagens samarbetslunch och gruppuppgift.

Alla, både elever och vuxna skrev och berättade om sina förväntningar inför Polenresan. Eleverna fick också fundera över viktiga saker att tänka på för att alla i gruppen ska trivas och må bra tillsammans under resan. ”Vi måste respektera varandra”, ”ta ansvar” och ”visa varandra omtanke”, var några av de kloka saker eleverna kom fram till.

Reflektionsskrivandet i skrivböckerna kom också att handla om tankar och förväntningar inför resan.

När alla skrivit klart kom en liten överraskning. Alla elever fick varsitt svartvitt fotografi på barn i olika åldrar, i olika sammanhang, mitt i livet. Alla dessa barn mördades under Förintelsen och på en alldeles speciell plats i Polen kommer eleverna att ”träffa” sitt barn. Eleverna klistrade in ”sitt barn” i anteckningsboken och under resan kommer alla att få en uppgift kopplad till detta barn.

Vi avslutade dagen med packlista, resplan och annan viktig information innan det var dags att samlas för ordfläta där alla fick säga ett positivt ord de vill bära med sig efter dagen. Nästa gång vi ses står vi redo med våra resväskor vid samlingsplatsen där bussen hämtar oss. Sedan väntar Polen!

Nu har eleverna i Toleransprojektet haft sin åttonde träff. Vi samlades på ett mysigt Söra och nu känns det verkligen att gruppen lärt känna varandra och småpratet under frukosten är hjärtevärmande att lyssna på.

Dagens berättelse var egentligen två berättelser. Genom två personer belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter.

Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Korczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följa sina 192 barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka.

Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död, men då måste han lämna kvar sina barn. Elevernas texter blev fina och känslosamma. Här kommer ett exempel:

Warszawa 2 augusti 1942
Jag har fått ett erbjudande. Ett erbjudande som inte liknar något annat. Det handlar om liv och död för mig. För mig. Ingen annan. Bara jag. Inte barnen, inte polisen, inte någon annan doktor. Jag. Vad ska jag göra? Klarar sig barnen utan mig? Jag har ju uppfostrat dem bra, men så bra? Jag kan ta mig ut ur det här hemska stället, men vad tar jag mig ut till då? Ett lite bättre ställe, men utan dem jag älskar mest. Jag kan inte. Jag klarar inte det!

I den andra berättelsen mötte eleverna socialarbetaren Irena Sendler som smugglade 2 500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.

Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en ”scen” samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna.

Här är en av dikterna:

Sluta
Jag vill bara ha ett hem
Sluta
Jag vill inte vara rädd för min pappa
Det gör ont
Jag behöver hjälp
Jag vill inte behöva förklara varför jag har blåmärken
Jag vill inte
Varför?
Snälla sluta
Snälla sluta
Slå mig inte
Hjälp mig
Sluta

Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en person som varit viktig i deras barndom.

Som vanligt bröt vi då och då av dagen med samarbete och lek. Det märks att grupperna nu har lärt känna varandra och känner sig trygga och avslappnade i varandras sällskap.

Nästa gång är det dags att helt inrikta oss på resan till Polen, med mycket fakta om Förintelsen, om judendomens grunder och praktisk information. Då kommer också de medföljande vuxna, två högstadielärare, att delta.

Den 27 januari arrangerade Toleransprojektet tillsammans med Nyckelskramlarna och FN-föreningen ceremonin kring Förintelsens minnesdag. På Stadshusets trappa stod elever med banderoll och foton på barn som mördades under Förintelsen samt på tre av dem som överlevde, Benny Grünfeld, Emerich Roth och Hédi Fried. Här följer det som sades av Toleransprojektet under minnesceremonin.

Kära medmänniskor!

Det är Förintelsens minnesdag och vi har samlats för att hedra och minnas offren. Bland oss finns ledare och elever i Toleransprojektet samt föreningen Nyckelskramlarna. Det är vi som tillsammans arrangerar denna minnesdag. Jag heter Malin och är en av lärarna i Toleransprojektet där vi i använder berättelser och kunskaper från Förintelsen för att lära oss om historien och om oss själva – förstå att det var människor som gjorde detta mot andra människor.

De foton som eleverna håller i föreställer barn som mördades under Förintelsen. Men tre av fotona visar också några dem som överlevde och som kom att leva och verka i Sverige – Benny Grünfeld, Emerich Roth och Hédi Fried. De finns inte längre i livet men de var människor som upplevde Förintelsen och de får tillsammans med barnen finnas extra närvarande bland oss idag.

Den 27 januari 1945 var det åtskilliga minusgrader när de sovjetiska soldaterna nådde koncentrations- och dödslägret Auschwitz-Birkenau. Det var vid middagstid och lägret var så gott som tomt. Lägerledningen hade utrymt lägret och tvingat omkring 60 000 fångar att till fots i snöyran marschera mot arbetsläger i Tyskland. De sovjetiska soldaterna kunde inte veta att vi skulle stå här idag. De kunde inte veta att platsen de kommit till skulle bli en samlande symbol för Förintelsen. År 1999, inrättades i Sverige den 27 januari som nationell minnesdag och 2005 gjorde FN detta datum till internationell minnesdag för Förintelsens offer.

Detta kunde ingen veta den där kalla dagen för exakt 80 år sedan. För det var inte meningen att vi skulle samlas så här för en minnesstund. Samtliga människor som var födda judar skulle mördas och deras kroppar förintas. Också minnet av dem skulle utplånas. Deras kultur, berättelsen om deras existens skulle också den utplånas. Men, det är därför vi så här 80 år efter att skotten ekade i det polska vinterlandskapet inte kan göra något viktigare än att just stå här. Det finaste vi kan göra för offren är att inte uppfylla nazisternas önskan om att glömma brottet. Därför ska vi lyssna till berättelserna från de som överlevde eftersom deras berättelser också vittnar om de människor som inte överlevde.

Hédi Fried lämnade oss i november 2022. I hennes bok ”Frågor jag fått om Förintelsen” berättar hon om dagen hon, hennes syster Livia och mamma och pappa anlände till Auschwitz.

Dörrarna slogs upp med en smäll, starka strålkastarsken bländade oss och ett helvetiskt väsen bredde ut sig. SS-vrål blandades med hundskall och barnskrik. Fort, fort, schnell, schnell, lät det. Familjer stod handfallna, ville inte släppa varandra. Medan batongerna ven jagades vi ner på plattformen.

Under ett sammelsurium av hundskall, okvädingsord och tyska svordomar försökte förvirrade, gråtande människor undkomma stryk. Familjer tappade bort varandra utan att hinna ta avsked. Jag hoppade ner från vagnen och drog ett djupt andetag. Efter tre dagar i den kvava, stinkande vagnen var det en lättnad att andas, trots att luften var tung av en kraftig, otäck lukt.

Det var den natten jag förlorade mina föräldrar. De fördes iväg till badhuset, lurades att tro att de skulle duscha, men istället för vatten var det Zyklon B som släpptes in i ”duschkabinen”. Jag fick aldrig ta farväl av far, av mor, aldrig krama om dem en sista gång.

På frågan huruvida hon kan förlåta det som gjordes mot henne och hennes familj svarar Hédi:

Det är en fråga jag ofta funderat över, tills jag kom på att man inte behöver tänka i de termerna. Det som har varit kan inte göras ogjort, de som är borta kommer aldrig igen. Idag är det framtiden som gäller. Det vi kan göra idag är att arbeta för att det aldrig ska hända igen.

Idag hedrar vi de människor som blev Förintelsens offer. Människor som du och jag. De har funnits och vi minns dem. Vi tänder ljusen för dem.

Ett femtiotal människor kom till ceremonin, som avslutades med ljuständning och musik. Regnet föll och kvällen var mörk men i hjärtat var det varmt!

I mars åker Toleransprojektets elever till Polen för en exkursionsresa i Förintelsens spår. Det kommer att betyda mycket för deras kunskaper och förståelse för såväl Förintelsen som andra folkmord och brott mot mänskligheten.

En gråregnig januarimorgon var det dags för vår sjunde träff. Det tema vi arbetade med förra gången: VI OCH DOM krävde så mycket av eleverna i form av begrepp, samtal, exempel och reflektion fortsatte vi idag på ett liknande tema, om hat och att bli en liten del av ett större hatsystem, för att verkligen få alla tankar att ”landa”.

Dagen inleddes med högläsning ur en skrivbok innan det blev en bildövning där uppgiften var att beskriva ett antal människor enbart utifrån det man kan utläsa av en bild. Bilderna föreställde blanda annat romska kvinnor, en transperson, en muslimsk familj, en jude och en same. Vilka ord sätter ni till bilderna? Vad har människorna på bilderna gemensamt? Vi talade om att kategorisera och sätta etiketter på människor. Men också om hur vissa ord är fyllda med negativ laddning och används för att kränka andra – som att samer och romer har nedsättande benämningar (l-ordet och z-ordet).

Sedan återvände vi kort till berättelsen om Gerti och hennes släktingar i träddungen i Auschwitz Birkenau. Hennes kusin Ruben fick svara på ett antal frågor om vem han är. Han svarar: farmors pojke, duktig i matte, vill bli snickare, gillar fotboll. Något mer? Ja, jude. Jaså jude. Just där och då i skogsdungen i Auschwitz var det faktum att han var jude det enda betydelsefulla. Det ansåg i alla fall de som snart skulle mörda honom. Detta ledde oss fram till en repetitionsstund där viktiga begrepp som tolerans och intolerans definierades.

Efter paus och lekar med lökar, stolar och klädnypor var det sedan dags för dagens ”besök” och berättelse. Ledaren Micke iklädde sig rollen som SS-mannen Kurt Gerstein och vi förflyttade oss till den 25 juli 1945. Eleverna fick möta Kurt där han sitter i militärfängelset Cherche-Midi i Paris, anklagad för krigsförbrytelser. Genom intervjufrågor rullas hela hans liv upp – uppväxten med en patriotisk far, hans djupa kristna tro, en komplicerad väg in i nazistpartiet, moraliska grubblerier, svägerskan Berthas död i Hitlers Aktion T4 (då fysiskt och mentalt funktionsnedsatta tyska medborgare mördades) och inträdet i Waffen-SS med ansvar för hygienfrågor. Vi fick följa honom hela vägen fram till den polska staden Lublin där han den 17 augusti 1942 får order om att bege sig till förintelselägret Belzec med en last Zyklon-B. Nästa gång vi möter Kurt är det mars och vi står själva vid den tidigare järnvägsrampen i Belzec. Där kommer berättelsen att fortsätta.

Kurt Gerstein var ingen ond människa. Men han var en kugge i ett helt hatsystem – den nazistiska ideologin. För att verkligen slå fast hur alla människor kan bli del av ett helt system av intolerans, hat och diskriminering fick eleverna varsin lapp på vilken det stod en kategori av människor, just den här gången: romer, judar, samer, bagare och skådespelare. Den skapande uppgiften för dagen blev sedan att göra en så kallad ”hatbild” i form av en affisch. Varje grupp fick fundera över hur de skulle framställa sin kategori människor så att den som tittade på affischen skulle förstå att det var hatpropaganda riktad mot en specifik grupp människor.

Många tyckte att det här var en svår övning. ”Jag fick dåligt samvete”, sa flera elever. Det blev ett bra tillfälle att samtala kring hur övningar av det här slaget kan ge inblick i vilka mekanismer som ligger bakom fördomar, hatbrott och intolerans. Hat uppstår inte ur ingenting utan har ofta en lång tradition. Antisemitism, antiziganism, homofobi och islamofobi (kallas också antimuslimsk rasism) är exempel på hattraditioner. Det finns däremot ingen tradition av hat mot bagare och skådespelare. Därför hade grupperna som fick dessa två kategorier svårt att hitta symboler, ord och bilder som direkt kunde få åskådaren att förstå budskapet på affischen.

Eftersom nästa tema kommer att vara: ATT VARA BARN så blev dagens glasburksuppgift följande: Du är ett barn. Skriv ner ett råd du som barn vill ge dig själv som vuxen. En lapp med detta råd lades i burken.

Nu är det bara två träffar kvar innan vi reser till Polen och vi har fortfarande många förberedelser att göra. Mycket spännande och viktigt väntar. På torsdag 30 januari är det föräldramöte inför Polenresan, kl 18.30 i miniaula 1 på Alpha.

Vi skriver 2025 och temat för den första träffen detta år var: ”VI OCH DOM”. Vi definierade och talade om fördomar och provade att stoppa in olika ord mellan ”Vi” och ”Dom”. Då kunde det bli ”vi eller dom”, ”vi med dom”, ”vi mot dom”, ”vi älskar dom” eller ”vi är dom”. Beroende på vilket ord som stoppades in så förändrades betydelsen. Hela whiteboarden fylldes med ord som kunde användas.

För att få igång  tankarna kring hur vi tänker om andra människor lyssnade vi till berättelsen om ett välkänt fotografi. På fotografiet, som också är omslag till Forum för levande historias bok ”Om detta må ni berätta”, ser man en grupp ungerska judar som den 27 maj 1944 anlände med en tågtransport till koncentrationslägret Auschwitz Birkenau. Varför har de kommit dit? Hur ser vi att de är judar? Vilka personer fångar särskilt din blick?

För dessa människor, lilla Gerti, hennes syster, mamma, kusinen Ruben, farmor och de andra släktingarna och grannarna, blev Förintelsen bokstavlig. Deras identiteter reducerades till en enda sak – de var judar och judar skulle mördas. 24 timmar efter att fotot togs var de inte bara mördade utan förintade. Hur ska vi förstå detta? Vad händer när vi kategoriserar varandra och bestämmer vilka delar av en människas identitet som är fel eller rätt?

Efter detta behövde vi en stunds rörelse och det fick vi via lite danceoki innan vi gav oss in på dagens långa och utmanande progressiva värderingsövning.

Steg för steg tog sig eleverna igenom frågor som alla handlade om exempelvis begrepp som identitet, etnicitet och sexuell läggning. Vad kan man välja och inte välja i sin identitet? Vem bestämmer ens etnicitet? Vad är det att vara svensk? Målet var att alla i diskussionsgruppen skulle yttra sig och att gruppen skulle vara så överens det gick om sina svar. För varje steg knuffades nya och ofta provocerande tankar in för att grupperna skulle komma vidare och pröva sig fram bland alla svåra och komplexa begrepp. Eleverna tyckte att frågorna var jobbiga och förvirrande men spännande.

Efter lunchen höglästes Jonas Hassen Khemiris text ”Jag ringer mina bröder” som bland annat handlar om hur fördomar och stereotyper får oss att betrakta varandra med misstänksamhet eller till och med hat. Vi nådde tillsammans fram till dagens två viktigaste definitioner, av begreppen tolerans och intolerans. Att tolerans ytterst handlar om att ge andra rätten att definiera sig själva, att andra har rätt till den identitet de själva väljer – oavsett om det gör mig arg, irriterad, provocerad.

Samarbetet sattes på prov när klassrumsgolvet förvandlades till ett hav med hungriga pirayor och med hjälp av flytstenar (dynor) skulle eleverna förflytta sig från en strand till en annan – det gällde verkligen att hjälpa varandra!

Mot slutet av dagen skrevs nyårsönskningar på pappersstjärnor. Vi pratade om vikten av att kunna samla sig och gå in i det inre rummet, något som kommer att bli särskilt viktigt under resan i Polen.

Som sammanfattning av dagens tema och innehåll skrev eleverna reflektioner i sina anteckningsböcker under rubriken. ”Mina tankar efter dagen om Vi och dom”. Många beskrev att diskussionen gjort dem förvirrade men också att nya tankar kommit och andra perspektiv öppnats. I dagens avslutande ordfläta höglästes nyårsönskningarna som handlade om allt ifrån bättre självkänsla och fred på jorden till att nära och kära ska bli friska från sjukdom.

Nästa gång vi träffas kommer vi att undersöka hatets mekanismer och hattraditioner. I nära anslutning till denna träff ligger också ett viktigt föräldramöte inför Polenresan. Det äger rum torsdag 30 januari kl 18.30 på Nyköpings högstadium, Alpha.

Det femte temat våra elever fick möta i Toleransprojektet var: KÄRLEK och ALTRUISM. Vi inledde morgonen med att följa upp förra gångens läxa som handlade om att vara modig och vi funderade över vilka olika slags handlingar vi visar andra människor kärlek genom. Att finnas där för andra, ge komplimanger, visa omsorg, vara generös, säga hej – var bara några av de saker eleverna gav som förslag.

Dagens uppgift för glasburken blev att på ett rött pappershjärta skriva namnet på en person man älskar och namnet på en person man tror älskar en.

I dagens läxa kunde vi läsa många fina saker:

Kärlek för mig är ganska öppet och kommer i olika former. Jag skulle inte vara den jag är utan kärlek, fast relationsdelen har jag varit dålig på. Om jag inte skulle ha kärleken från min släkt, föräldrar, syskon och vänner skulle jag inte ens klara mig i livet. En människa utan någon typ av kärlek skulle nästan inte ens kunna vara människa. Det skulle nog vara väldigt dystert för den människan och jag spekulerar i att det skulle leda till depression . Det skulle vara tråkigt och ensamt. Men det är nog nästan psykiskt omöjligt att inte ha någon slags kärlek i sitt liv.

Till sist älskar jag min pappa. Han har tyvärr mist sitt liv i cancer och jag saknar honom så. Jag älskar allt med honom, men framför allt hur rolig och omtänksam som han var. Hans kramar visade mig kärlek och en trygghet som nästan bara han kunde ge mig.

Två berättelser fick i gruppen på olika sätt belysa kärlek och altruism (att handla osjälviskt). Vi förflyttade oss med hjälp av Benny Grünfelds tavla till torget i hans lilla ungerska hemstad när den judiska befolkningen skulle deporteras till Auschwitz. I tavlans ena hörn lämnar en judisk kvinna över sitt lilla barn till en kristen kvinna. Varför gör mamman så? Vad får den andra kvinnan att ta emot ett främmande barn?

I den andra berättelsen mötte vi fru Zucker och hennes femtonåriga dotter Esther där de just klivit ut ur en av tågvagnarna i Auschwitz II Birkenau i augusti 1944. Plötsligt lösgör sig fru Zucker från sin dotter och försvinner iväg? Varför? Jo, hon har sett en man som håller i sitt lilla barn i männens led. Hon säger till mannen att hon tar hand om den lilla flickan tillsammans med de andra barnen och kvinnorna. Hon vill hjälpa till. Men i samma stund som fru Zucker tar den lilla flickan i sin famn dömer hon sig själv till döden eftersom vuxna med barn alltid fördes direkt till döden i gaskammare och krematorium. Det vet inte fru Zucker. Hennes enda tanke på en plats som denna är att hjälpa det barn som behöver henne

Eleverna fick skriva meningar om fru Zucker – vad hon säger till flickan, vad hur tänker och vad hon ser omkring sig. Dessa meningar blev grunden för dagens skapande övning där ett pussel lades som resulterade i texter och skulpturer som gestaltade fru Zuckers altruism, att hon handlade osjälviskt och utan tanke på egen belöning.

Eleverna högläste sedan sina texter och presenterade sina skulpturer. Texterna blev väldigt fina och känslosamma.

Naturligtvis lekte vi och samarbetade också. Det släpptes loss fniss och samarbetsförmåga i leken  ”Hatten, pinnen och hinken”! Sedan provade vi att flörta med varandra utan att börja skratta. Svårt och roligt!

Efter diskussioner kring berättelsernas kopplingar till kärlek och altruism gick vi över till fakta kring hur nazisterna gick till väga för att kunna genomföra massmordet på Europas judar. Raul Hilbergs modell, från identifikation till förintelse, presenterades och återigen glödde det i anteckningsböckerna.

Dagen avslutades med en liten ceremoni med ljus som tändes för människor vi älskar. Ännu en fin och varm dag med eleverna i Toleransprojektet var över och gruppen tar kliv framåt i kunskaper, i att våga utmana sig själva och i gemenskap.

Nu återstår bara en aktivitet innan vi går på jullov – övernattningen. Den äger rum onsdag 18 december och då har vi ett helt program för kvällen. Vi kommer att pyssla, tävla, äta pizza och så har vi en hemlig gäst som kommer!

Dagen började med en promenad från bussen på en isig grusväg. Väl inne i värmen hade vi först en uppföljning av läxan utifrån den andra träffens tema ”Vem är jag?” Eleverna fick se hur många olika ord de använder när de beskriver sin identitet. Vi människor är så många saker och alla kämpar med något. Alla fick också skriva ner namnet på en förebild i fråga om mod att lägga i sin glasburk.

Sedan tog vi oss an dagens nya tema: ATT STÄNGA ANDRA UTE. Ordet exkludering blev ett nytt begrepp att förstå och kunna använda.

Vi började med att vända ett antal frågor inåt, mot oss själva. Hur gör vi när vi stänger andra ute – med tonfall, kroppsspråk, ord och handlingar? Utifrån detta gav vi oss in i det första stora faktamomentet kring Förintelsen som idag handlade om hur nazisterna lade upp planen för och inledde den process som innebar att framförallt judar, men också romer och andra grupper, undan för undan stängdes ute och diskriminerades genom särskilda lagar som gjorde livet svårare och svårare. Vi analyserade bilder och gick från år 1933 till 1938 – under flitigt antecknande i skrivböckerna.

På en av bilderna låg österrikiska judar i Wien på knä och skrubbade trottoaren med tandborstar under överinseende av tyska nazister. Runtom stod invånare i Wien och såg på när kanske de som var deras grannar, läkare eller lokala handlare förnedrades. För att de var judar.

Som vanligt när vi suttit fullt koncentrerade en stund bryter vi för en stunds fysisk aktivitet och ofta något slags samarbetsmoment. Idag blev det ett skaka-loss-pass och samarbete genom att räkna som hjälpte till att skapa energi och skärpa inför fortsättningen.

Dagens berättelse hämtades ur skönlitteraturen, men kunde lika gärna ha handlat om verkliga människor. Vi följde den judiska familjen Steiner, bosatta i Wien, från att Hitlers lagar börjar begränsa och förstöra deras liv fram till att deras två flickor Steffi och Nellie 1939 sätts med sina resväskor på ett tåg med destination Göteborg.

Eleverna fick uppgiften att i rollen som Steffi skriva en text om de känslor och tankar som finns i hennes inre där hon nu sitter med sin lillasyster på tåget mot Sverige. Texterna blev fantastiska. Här kommer några exempel:

Det känns konstigt att sitta på den här platsen på tåget på väg till ett land jag knappt har hört talas om. Jag gillar inte den här känslan som kryper fram när tåget rullar fram. Mitt emot mig sitter den enda personen i min familj som fick följa med. Jag är glad över det men jag ville ändå inte lämna mitt gamla liv. Jag saknar mamma och pappa, vårt hus och Paula. Varför blev allt så här?

Nu är jag den som måste ta hand om min lillasyster som jag lovade mina föräldrar. Jag undrar om jag någonsin kommer att träffa Paula igen. Jag saknar det gamla livet som vi hade innan. Jag undrar vad det är för fel som vi har gjort för att förtjäna det här. Varför anser de att vi är mindre värda?

Jag önskar att jag kunde fnittra just nu. Jag är så rädd. I hela min barndom har jag hört att jag är modig, men nu? Jag är ju inte modig alls! Jag är så rädd för allt, allt som jag inte vet. Vad kommer att hända i Sverige och när kommer mamma och pappa? Jag hoppas att allt går bra för Nellie i alla fall. Hon är mitt allt.

Näst på tur stod lunch och efter det fick grupperna i uppgift att med hjälp av två tankebubblor fundera kring den som exkluderar och den som exkluderas. Vilka tankar, känslor och beteenden finns inuti den som stänger andra ute och i den som utestängs? Många kloka tankar fyllde vårt klassrum.

Vi avslutade dagen med högläsning ur Steffitexterna och en reflektion kring hur gruppen utvecklats under de fyra första träffarna. Vilka är gruppens styrkor och vad kan vi fortsätta jobba på?

Nästa gång är det dags för temat kärlek och därför blir det kring detta ord eleverna får reflektera och skriva till nästa träff.

I novembersolen på Söra ägnade sig gruppen den tredje träffen åt temat: MOD och CIVILKURAGE. Men vi inledde som vi alltid inleder Toleransprojektdagarna – genom att återknyta till den förra träffens tema och den läxa eleverna skrivit om att vara människa. Sedan fylldes de nyskapade glasburkarna med lappar om personliga egenskaper och av personliga föremål som man valt som symboler för sig själv. Även ledarna hade föremål med sig och berättade om hur de visar ens identitet.

Så här berättar några av eleverna under läxrubriken ”Vem är jag?” där uppgiften var att fundera över vem jag är, hur jag tror att andra ser på vem jag är och hur jag vill vara:

Jag är en tjej på 13 år. Jag är en dotter, ett syskon, en vän, en elev, en främling, svensk, blyg, skådespelare, matte, barnbarn, kusin. Jag gillar att rita, kolla på film, sova, skratta, sminka mig, dansa, sjunga, äta, ta det lugnt, skriva, läsa, kvällar, katter, resa, prata, lära mig, vara ensam … och det är bara lite av allt jag är. Det är svårt att veta vad andra tycker om mig, det är en rädsla som jag har. Alla har en egen bild av mig som kanske inte alltid stämmer med min bild av den jag vill vara.

Jag är en kille på 14 år. Jag gillar att vara med mina vänner, spela spel och träna. Jag har inte den bästa självkänslan alltid, jag påverkas lätt av vad andra tycker och tänker om mig. Jag är rädd för några saker. Framtiden och vad som kommer att hända. Jag är rädd att andra tycker illa om mig. Jag vill bli bättre på att hålla konversationer med andra och prata med nya personer. Jag vill vara någon som det känns bra att vara med.

Dagens berättelse började: ”Det var en gång två människor som älskade varandra …” och fortsatte att handla om Marie-Louise och Tony Hrons son John. I augusti 1995, några dagar innan John skulle börja åttan, blev han brutalt ihjälslagen vid Ingetorpssjön utanför Kungälv där han campade med sin kompis Christian. John hade under en längre tid vägrat vika undan för den ene förövarens kränkande behandling och hade också chansen att den här kvällen fly genom att simma bort från misshandeln, men återvände för att rädda Christian. Mordet på John Hron är orsaken till att Toleransprojektet en gång startade.

Under lyssnandet bröt vi för en stunds lekande där vi räddade varandra undan en hungrig zombie och samarbetade med olika antal händer och fötter i golvet.

De många frågor och perspektiv som berättelsen lyfte fram arbetade vi vidare med genom ett rollspel kring begreppen: förövare, offer, åskådare där eleverna särskilt fick sätta sig in i olika typer av åskådarsituationer och försöka dramatisera olika handlingsalternativ. Grupperna fick spela upp varje scen två gånger. De prövade sig fram till hur åskådarna passiva eller aktiva roll påverkade situationen.

Vi talade om hur lite det ofta behövs för att hjälpa någon som utsätts för en kränkande eller våldsam situation. Man kan hjälpa med ord, en blick eller bara med att visa tydligt med kroppsspråket. Vi resonerade också kring skillnaden mellan mod och civilkurage, att våga för sin egen skull eller för andras skull.

Vi fick också tillfälle att samtala kring flera av de vardagliga situationer som eleverna ofta befinner sig i – framförallt med så kallade ”skojbråk” som sprider oro i skolkorridorer och klassrum och får många att känna sig utsatta.

Dagens skapande uppgift gjordes denna gång i grupp och handlade om att skapa ett konstverk som gestaltade MOD. Alla grupper fick presentera sina konstverk och de beskrev klokt och genom tydliga exempel vad mod kan handla om.

Sedan inleddes läxtimmen innan vi avslutade dagen med en lugn och stämningsfull ljuständning och en stunds tystnad till minne av John Hron.

Nästa gång vi ses kommer vi att börja närma oss det område eleverna ska få stor och fördjupad kunskap om inför resorna till Polen i vår, nämligen Förintelsen.

Toleransprojektet deltog nyligen i en invigningsceremoni på Stadsbiblioteket på Culturum. Det var Sveriges museum om Förintelsen som var på turné med sin utställning Dimensions in Testimony där man genom AI-teknik kan ställa frågor till två överlevande från Förintelsen.

Utvecklingsledaren Malin och toleransambassadörerna Elvis, Mohammed, Benin, Sara och Tuva berättade om hur vi arbetar med Förintelsen i Toleransprojektet och om våra resor till Förintelsens minnesplatser i Polen. Eleverna läste texter skrivna under resorna och berättade om vad resan betytt för dem – både kunskapsmässigt och som människor.

Ordföranden för Kultur- och Fritidsnämnden i Nyköping, Marcus Pehrsson, höll ett tal och betonade vikten av att samhället värnar om att hålla minnet av och kunskaper om Förintelsen levande.

Tack Stadsbiblioteket för att vi fick delta i invigningen!

Vid vår andra träff var alla lite varmare i kläderna och fjärilarna i magen fladdrade inte lika mycket. Vi började med att titta tillbaka på första gången med hjälp av foton och exempel ur några skrivböcker. Den första läxan, med rubriken ”Vad är en människa?”, lämnades in och så här skriver några av eleverna:

Jag tänker att man kan vara människa utan att vara mänsklig. Det är inte mänskligt att inte bry sig om andra. Att aldrig få dåligt samvete eller inte ha någon typ av moral och empati är något som jag inte kan tänka mig att leva utan.

En människa är en tänkande varelse. En människa kan älska, hata och känna samvete. Jag tycker att det finaste en människa kan göra är att göra något osjälviskt utan att förvänta sig något tillbaka.

Människan är smartare än alla andra djur i världen men jag tror inte att man föds med en moral. Det är något vi lär oss, till exempel från våra föräldrar.

Rättigheter är en grundläggande del av vad som gör oss mänskliga. De ger chansen, möjligheten och frihet att uttrycka oss och leva våra liv utan rädsla. Allt detta leder till att vi kan delta i samhället och känner oss trygga. Känslor gör oss också mänskliga – känslor som kärlek, sorg, glädje, empati och rädsla. Känslorna gör så att vi bygger upp relationer med andra.

Vårt tema för andra träffen var: VEM ÄR JAG? Vi definierade det viktiga ordet ”identitet” och alla fick försöka ringa in lite av sin identitet genom tre meningar som började ”Jag är …”. Alla insåg att vi beskriver vilka vi är på olika sätt beroende på vilka vi talar med och i vilket sammanhang vi befinner oss.

Vi arbetade med begreppet identitet med hjälp av berättelsen om Jackie Arklöv. Vi följde honom från barndom fram till fängelset där han nu sitter på livstid efter polismorden i Malexander. Eleverna funderade kring frågor som: Hur blev Jackie den han blev? Hur kunde det blivit annorlunda för honom? Vilket stöd hade han behövt under sin uppväxt? På vilket sätt formas vi av våra val? Vad betyder människor runt omkring oss för vilka vi blir?

I grupper fick eleverna också skapa ögonblicksbilder – scener ur berättelsen om Jackie Arklöv – som de tyckte var särskilt viktiga i hans identitetsutveckling. Utan att röra sig eller prata visade eleverna med sina kroppar scenen och övriga fick gissa vilket ögonblick de valt. Några valde ögonblick ur Jackies barndom, då han kände sig ensam och oälskad, andra händelserna från polismorden, några när han klev över sin mänskliga gräns när han deltog som soldat i kriget i Balkan. Eleverna visade en oerhörd inlevelse när det kommer till att förstå hur olika erfarenheter tillsammans formar en människa.

Genom övningen Flygande mattan fick eleverna träna samarbete och kommunikation. De fick utvärdera vad som gick bra och vad de kan utveckla till nästa gång vi samarbetar. Dagens skapande uppgift bestod i att dekorera och påbörja en glasburk som ska symbolisera dig själv, vem du är.

Läxuppgiften till nästa gång blir att skriva under rubriken: Vem är jag? och att ta med en sak som berättar något viktigt om dig själv. Saken ska läggas i burken. Att låta eleverna skriva den här typen av texter övar dem i att vända blicken inåt och fundera över sin egen identitet, sina egna styrkor och utvecklingsmöjligheter, sina egna val och moraliska utgångspunkter.

Efter rast med gemensam lek i en stor lövhög var det dags för läxtimmen. Varje träff har eleverna med sig läxor att arbeta med och regeln är att alla ska kunna arbeta i lugn och ro. Det sköter eleverna hur fint som helst.

Vi avslutade dagen med en ordfläta och alla sa något de önskade varandra under det kommande höstlovet. Nästa gång vi ses är det november och vi har redan en grupp som känns trygg, varm och full av energi!