Toleransprojektets blogg

Den 27 januari arrangerade Toleransprojektet tillsammans med Ung Kraft ceremonin kring Förintelsens minnesdag. Tillsammans med nuvarande och tidigare elever, samt andra som ville delta, inledde vi med ett ljuståg som gick från Teaterparken till Stora torget där vi samlades på och runt Stadshustrappan för tal, textläsning och nedläggning av stenar, enligt judisk tradition. På trappan stod elever med foton på barn som mördades under Förintelsen, och tre elever höll foton på tre av dem som överlevde, Benny Grünfeld, Emerich Roth och Hédi Fried. Ljuslyktor och facklor lyste upp den mörka januarikvällen. Här följer det som sades under minnesceremonin:

Kära medmänniskor!

Det är Förintelsens minnesdag och vi har samlats för att hedra och minnas offren. Framför er och runt om här på torget finns nuvarande och gamla elever i Toleransprojektet och ledare i föreningen Ung Kraft. Det är vi som tillsammans arrangerar denna minnesdag. Jag heter Malin och är en av lärarna i Toleransprojektet. Vi använder berättelser och kunskaper från Förintelsen för att lära oss om historien och om oss själva – förstå att det var människor som gjorde detta mot andra människor.

Under denna ceremoni kommer ni att få höra texter skrivna av Toleransprojektets elever under våra resor till Förintelsens minnesplatser i Polen. En sång kommer att framföras. Läraren Ola kommer att sätta den här speciella dagen i ett sammanhang och vi kommer att låta tre av dem som överlevde Förintelsen, Benny Grünfeld, Emerich Roth och Hédi Fried få finnas extra närvarande bland oss. Vi kommer att avsluta ceremonin genom att de som vill lägger ner en sten framför ljusen på trappan. Det är den judiska traditionen för att hedra de döda.

Den 27 januari 1945 var det åtskilliga minusgrader när de sovjetiska soldaterna nådde koncentrations- och dödslägret Auschwitz-Birkenau. Det var vid middagstid och lägret var så gott som tomt. Lägerledningen hade utrymt lägret och tvingat omkring 60 000 fångar att till fots i snöyran marschera mot arbetsläger i Tyskland. De sovjetiska soldaterna kunde inte veta att vi skulle stå här idag. De kunde inte veta att platsen de kommit till skulle bli en samlande symbol för Förintelsen. År 1997, för tjugofem år sedan inrättades i Sverige den 27 januari till nationell minnesdag. FN gjorde 2005 detta datum till internationell minnesdag för Förintelsens offer.

Detta kunde ingen veta den där kalla dagen för 78 år sedan. För det var inte meningen att vi skulle stå här idag. Samtliga människor som var födda judar skulle mördas och deras kroppar förintas. Också minnet av dem skulle utplånas. Deras kultur, berättelsen om deras existens skulle också den utplånas. Ett rykte, en sägen var allt som skulle bli kvar. Det är därför vi så här 78 år efter att skotten ekade i det polska vinterlandskapet står här. Det enda vi kan göra för offren är att inte uppfylla nazisternas önskan om att glömma brottet. Därför ska vi lyssna till berättelserna från de som överlevde. De berättelserna vittnar också om de som inte gjorde det. Man kan också besöka Förintelsens minnesplatser vilket många Nyköpingsungdomar gjort genom åren.

Nu kommer ni att få höra Kenny, Evelina och Domenic läsa om några av de tankar, lärdomar och upplevelser resorna till Förintelsens minnesplatser gett.

Förintelsens minnesplatser berättar om hur system bildas för att effektivt döda människor. Hur en situation kan förvandla en pappa till en barnamördare. Hur människor i sin strävan efter att göra karriär utan att tänka förvandlas till kommendanter över ett dödsläger. När man läser om Förintelsen läser man så mycket om siffror men sällan om att bakom dessa siffror så fanns det levande individer som fanns i världen och levde normala liv och hade sina egna problem och roligheter.

Det finns inget liv kvar på de platser där Förintelsen ägde rum. Det liv som fanns förintades, de liv som skulle ha levts levdes inte. Platserna är tomma för att det just är tomhet som Förintelsen lämnade kvar efter sig. En tomhet efter Gerti, Ruben, Fru Zucker, Jacob, Miriam och miljontals flera. En saknad efter de liv som inte fick levas.

Snart kommer det inte att finnas någon som överlevt Förintelsen kvar. Vem ska då föra deras ord vidare. Jo, VI ska det! Det är så otroligt viktigt. För om vi glömmer bort och är tysta så finns det en risk att det händer igen. Då får nazisterna som de ville – att offren och historien glöms bort och försvinner. Men vi får aldrig glömma. Det får inte tystas ner. Jag kommer ALDRIG att sluta berätta om det jag lärt mig och det som skett.

Ofta blir minnesdagar högtidliga men tomma. Vad innebär det att minnas offren? Kan man minnas 6 miljoner människor? En av dem vi kan relatera till med särskild Nyköpingskoppling är Benny Grünfeldt. Han har varit här och föreläst på Nyköpings gymnasium och hans berättelse har alltid varit en del av Toleransprojektet.

I början av april 1945 befann sig Benny i Bergen Belsen i Norra Tyskland. Vakterna har lämnat lägret. En gång frågade jag: Benny, vad gjorde du när de brittiska stridsvagnarna kom körande mot ingången och du visste att kriget var slut? Jag satt i en björk. Satt du i en björk? Vad gjorde du där? Ola, jag åt löv. Jag var 16 år och vägde 29 kilo. 14 000 dog efter att britterna kommit till Bergen-Belsen. Deras kroppar kunde inte ta upp näring längre. Det var inte meningen att Benny skulle överleva. Det var inte meningen att han skulle berätta sin historia här i Nyköping. Det gjorde han många gånger men kommer aldrig mer att göra det. Benny avled i mars 2021. Han blev 93 år. Vi minns dig Benny.

Under Förintelsen mördades en och halv miljon judiska barn. Några av dem kan vi också minnas idag.

I Auschwitz Birkenau finns en vägg fylld av fotografier som människorna som kom dit hade med sig i sina resväskor. Många foton föreställer barn. Ni ser runt omkring här våra elever hålla i några av dessa foton – på barnen som mördades, för att de var födda judar. Barn som aldrig fick chansen att leva sina liv. På våra resor får eleverna framför denna fotovägg i Auschwitz Birkenau skriva ett brev till något av dessa barn. Det barn vars foto de haft inklistrat i sin skrivbok hela resan. Zuni och Novella kommernu att läsa varsitt brev.

Jag önskar att du kunde ha fått fortsätta att vara ett barn. Ett barn med friheten att upptäcka saker och utforska livet. Jag önskar att du fått växa upp och själv få hitta vad meningen med livet var för dig. Att själv få uppleva alla känslor vi människor har och att till sist kanske själv få ta hand om ett eget barn. Jag önskar att du fått leva mer. Jag önskar att du fått fortsätta vara ett barn.

Hej lilla vän! Idag är det väldigt soligt ute. Var det så när du kom hit också? Jag kan nästan se dig där borta i dungen. En trött liten tjej som har trängts i ett tåg i flera timmar och just nu bara vill hem. Det där äventyrliga orkade du nog inte med just då. Det är synd att du aldrig skulle få tillgång till det igen. För när jag skriver det här finns du inte mer. Hela du är borttagen från jorden. I alla fall allt som var DU. För askan finns ju kvar någonstans, men det där glada och äventyrliga är borta! Du och din familj och dina vänner. Hela du. Allt är förlorat. Det är så svårt att tänka sig. Att någon tänkte att världen skulle bli bättre om de tog ditt liv.

Vi minns offren idag men vi kan också se dagen som en chans att ta lärdom av det som en gång hände. Om den värld vi kan önska oss och arbeta för kommer nu Malwa och Hilda att sjunga, i Darins Tänk dig.

Önskar att du och jag var samma
Att vi kunde se varandra för dem vi är
Önskar att vi inte hade länder
Kunde hindra det som händer omkring oss

Önskar att vi alla hade chansen att få leva i frid en tid
Sett så många själar lida, leva på en dröm om ett värdigt liv

Tänk dig världen fri från mörkret vi skapar
Om vi kunde vakna och se vad vi gör
Tänk dig världen fri från alla gränser och från alla bränder
Allt vi slagits för

Önskar vi kunde följa våra drömmar
Och riva alla murar vi har kvar
Tiden torkar inga tårar
Om vi alltid målar samma sak

Önskar att vi alla hade chansen att få leva i frid en tid
Sett så många själar lida leva på en dröm om ett värdigt liv

Tänk dig världen fri från mörkret vi skapar
Om vi kunde vakna och se vad vi gör
Tänk dig världen fri från alla gränser och från alla bränder
Allt vi slagits för

Önskar att vi kunde sluta döma
Känna oss som hemma var vi än är
Tänka som vi vet borde tänka
Våga va oss själva hur vi än är

Tänk dig världen fri från mörkret vi skapar
Om vi kunde vakna och se vad vi gör

(Låtskrivare: Darin Zanyar / Peter Kvint)

Under alla år har Toleransprojektets elever fått del av Emerich Roths, som ni ser på bilden, berättelse om Förintelsen som han överlevde som tonåring. Eleverna har fått se en film som han gjort om sina erfarenheter. Efteråt har alla skrivit brev som skickats till honom. Han brukade läsa alla och sedan skriva ett svar. Så här skrev Emerich vid ett tillfälle:

Kära Ungdomar!

Jag har nu läst era fina brev till mig. Det gläder mig att ni tog emot budskapet i filmen på ett så fint sätt. Ni inger hopp om framtiden och har verkligen övertygat mig om att ni kommer att föra budskapet vidare. Jag säger alltid i mina föreläsningar att i Sverige har vi en hel armé av fina ungdomar som brinner för att göra insatser i skolan och i samhället. Era brev är verkligen det bästa beviset på detta. Vi som överlevt Förintelsen, och ännu kan berätta om det vi varit med om, är bara några få kvar i livet. Vi är i stort sett jämngamla och när vi slutar berätta, så gör vi det nästan samtidigt. Därför är det så viktigt med ungdomar som ni, som förstår vikten av att föra budskapet vidare så att kommande generationer kan lära något AV Förintelsen och inte bara OM Förintelsen. Jag önskar er av hela mitt hjärta mycket framgång i livet.

Varma hälsningar
Emerich

I januari 2022 dog Emerich och på Förintelsens minnesdag begravdes han. Han blev 97 år. Inga fler brev från Nyköping kan längre nå Emerich. Inga fler brev från Emerich kommer att nå oss. Vi minns dig Emerich.

Hédi Fried lämnade oss nu i november. I hennes bok ”Frågor jag fått om Förintelsen” berättar hon om när hon var 19 år och fördes med sin familj till Auschwitz. Hon minns ankomst så här. Hilda och Malwa läser:

Dörrarna slogs upp med en smäll, starka strålkastarsken bländade oss och ett helvetiskt väsen bredde ut sig. SS-vrål blandades med hundskall och barnskrik. Fort, fort, schnell, schnell, lät det. Familjer stod handfallna, ville inte släppa varandra. Medan batongerna ven jagades vi ner på plattformen.

Det var den natten jag förlorade mina föräldrar. De fördes iväg till badhuset, lurades att tro att de skulle duscha, men istället för vatten var det Zyklon B som släpptes in i ”duschkabinen”. Jag fick aldrig ta farväl av far, av mor, aldrig krama om dem en sista gång.

När Hédi fick frågan om hon kunde förlåta det som gjorts mot henne brukade hon svara:

Det är en fråga jag ofta funderat över, tills jag kom på att man inte behöver tänka i de termerna. Det som har varit kan inte göras ogjort, de som är borta kommer aldrig igen. Idag är det framtiden som gäller. Det vi kan göra idag är att arbeta för att det aldrig ska hända igen.

Hedi, vi minns dig.

Kvällen före vår sista resdag i Polen satte sig Aman, Anton och Elias på sitt rum och skrev en dikt till vår minnesceremoni dagen efter. Ni får nu höra dikten de skrev och som de i Auschwitz Birkenau läste för att hedra Förintelsens offer.

Ni alla hade drömmar.
Ni önskade att de var sanna.
På den här platsen förstördes de alla.
Era drömmar försvann dagen ni tog er sista anda.
Ingen kommer någonsin veta om de skulle blivit sanna.

Ondskan är motsatsen till all glädje som finns i en människa.
Ondskan är ett val som era inre sinnen bestämmer.
Makt och ondska kan missbrukas.
Makt och ondska kan behärskas av fel personer.
Ondskan fick era själar att slitas isär.
Ondskan fick er existens att försvinna.

Vi vill minnas det du en gång var.
Ditt namn.
Din glädje.
Vi minns och ni finns så länge era berättelser hörs.
Vi vill komma ihåg.

Tack alla som kommit för att delta och bidra i denna minnesstund. De som vill kommer nu att lägga ner en sten eftersom det är den judiska traditionen att hedra de döda. Sången ni hör är en ryskjudisk vaggvisa.

Vi skriver 2023 och temat för den första träffen detta är var: ”VI OCH DOM”. Vi definierade och talade om fördomar och provade att stoppa in olika ord mellan ”Vi” och ”Dom”. Då kunde det bli ”vi eller dom”, ”vi med dom”, ”vi mot dom”, ”vi älskar dom” eller ”vi är dom”. Beroende på vilket ord som stoppades in så förändrades betydelsen.

För att få igång  tankarna kring hur vi tänker om andra människor lyssnade vi till berättelsen om ett välkänt fotografi. På fotografiet, som också är omslag till Forum för levande historias bok ”Om detta må ni berätta”, ser man en grupp ungerska judar som den 27 maj 1944 anlände med en tågtransport till koncentrationslägret Auschwitz Birkenau. Varför har de kommit dit? Hur ser vi att de är judar? Vilka personer fångar särskilt din blick?

För dessa människor, lilla Gerti, hennes syster, mamma, kusinen Ruben, farmor och de andra släktingarna och grannarna, blev Förintelsen bokstavlig. Deras identiteter reducerades till en enda sak – de var judar och judar skulle mördas. 24 timmar efter att fotot togs var de inte bara mördade utan förintade. Hur ska vi förstå detta? Vad händer när vi kategoriserar varandra och bestämmer vilka delar av en människas identitet som är fel eller rätt?

Efter detta behövde vi en stunds rörelse och det fick vi via lite danceoki och lek innan vi gav oss in på dagens långa och utmanande progressiva värderingsövning.

Steg för steg tog sig eleverna igenom frågor som alla handlade om exempelvis begrepp som identitet, etnicitet och sexuell läggning. Vad kan man välja och inte välja i sin identitet? Går det att vara 100% somalisk eller chilensk och 100 % svensk? Målet var att alla i diskussionsgruppen skulle yttra sig och att gruppen skulle vara så överens det gick om sina svar. För varje steg knuffades nya och ofta provocerande tankar in för att grupperna skulle komma vidare och pröva sig fram bland alla svåra och komplexa begrepp. Eleverna tyckte att frågorna var jobbiga och förvirrande men spännande.

Hur det kan kännas att bli bedömd och misstänkliggjord på grund av hur man ser ut, ens bakgrund och namn fick Jonas Hassen Khemiris text ”Jag ringer mina bröder” beskriva. Efter högläsningen samtalade eleverna om när  de själva tänker på och bedömer andra negativt och hur texten hängde ihop med värderingsövningens diskussioner.

Mot slutet av dagen skrevs nyårsönskningar på pappersstjärnor och grupp 1 hade ljuständning. Vi pratade om vikten av att kunna samla sig och gå in i det inre rummet, något som kommer att bli särskilt viktigt under resan i Polen.

Som sammanfattning av dagens tema och innehåll skrev eleverna reflektioner i sina anteckningsböcker under rubriken. ”Mina tankar efter dagen om Vi och dom”. Många beskrev att diskussionen gjort dem förvirrade och till och med irriterade men också att nya tankar kommit och andra perspektiv öppnats.

Polenresan närmar sig och onsdag 25 januari är det dags för föräldramöte. Det äger rum på Alpha kl 18.30.

Nu har halva Toleransprojektetstiden gått och vi byter år. 2023 väntar nya teman, ännu mer gemenskap och kunskaper och – en resa till Polen!

Nästa gång vi träffar eleverna är 11 (grupp 1) respektive 12 januari (grupp 2). I januari har vi också föräldramöten inför resorna till Polen, närmare bestämt onsdag 25 januari på Alpha, Nyköpings högstadium. Dessutom har Ung Kraft utlovat ett pulkarace vid Vallarna 9 januari (håll tummarna för snö)!

Vi önskar alla årets elever, tidigare elever, vårdnadshavare, skolpersonal och andra som följer, peppar och ger kärlek till Toleransprojektet en God Jul och ett Gott Nytt År. Ha ett fint lov och ta hand om er!

För att lära känna varandra bättre och känna trygghet i gruppen har vi alltid en övernattning en tid före resan till Polen. Varsin snöigt frostig decemberkväll samlades grupperna med pyjamasar, pirriga magar och godis i väskan.

Vi ägnade kvällen åt pizzaätning, lekar och tävlingar. Det byggdes torn av spagetti och marschmallows, gjordes toalettpappersmumier och gissades musikintron.

När kvällen började bli sen hämtade vi täcken och kuddar och samlades för filmvisning. Det var extra speciellt att se filmen om Emerich Roth och hans berättelse om sina upplevelser av Förintelsen just denna gång, för i januari 2022 gick Emerich bort, 97 år gammal.

Den tradition vi haft med eleverna i Toleransprojektet varje år, att skriva brev till Emerich, blev därför annorlunda. Istället för att efter filmen skriva till honom så skrev eleverna till hans hustru Kerstin. Dessa brev ska nu skickas till henne i Järfälla utanför Stockholm. Det var en fin och känslosam stund när raspandet från pennor var det enda som hördes.

Här följer utdrag ur två elevers brev:

Kära Kerstin. Nu har jag sett filmen om Emerich. Jag är ledsen över att du förlorat din man. Jag förlorade min morfar, som bodde i Ungern under andra världskriget, när jag var nio år. Jag fick aldrig chansen att höra om hans upplevelser eftersom jag var så liten och inte förstod sådana saker. Men när jag blev större började jag förstå och du vet, jag hörde om det i skolan och från dokumentärer och då ville jag ju egentligen höra om allt av honom – hans upplevelse! Men han var ju inte där med oss längre och det kändes som att jag missat min chans att få en bättre bild och djupare förståelse för Förintelsen. Det är därför jag är så tacksam över att kunna se den här filmen.

Nu har jag sett filmen om Emerich. Jag har under mitt liv bevittnat hemska saker, men inget kan mätas med detta. Från och med nu ska jag göra mitt bästa för att upplysa dem i min närhet om vad som hände med Emerich, och miljontals andra. Inte enbart för att sprida min sorg, utan också för att göra min del för att förhindra att något liknande ska behöva hända igen. Filmen öppnade mina ögon inför den tragedin som är Förintelsen.

Allvar och lek präglade denna fina kväll och det var trötta och nöjda elever som till slut somnade på Söra. På morgonen var det frukost och skönt häng innan en ”vanlig” TP-dag väntade. Denna gång med temat: Kärlek och altruism. Denna dag har ett eget blogginlägg. Tack alla fina elever för glädje, kärlek och gemenskap!

Det femte temat våra elever fick möta i Toleransprojektet var: KÄRLEK och ALTRUISM. Alla var lite trötta efter övernattningen men temat väckte genast nyfikenhet och glädje, särskilt efter det fina Luciatåg som grupp 1 fick uppleva. Övernattningen kommer att få ett eget blogginlägg.

Men vi inledde morgonen med att följa upp förra gångens läxa som handlade om vårt ansvar för andra människor innan vi mjukade upp kroppen med några gymnastiska övningar för att få upp energin inför den välfyllda dagen.

Två berättelser fick i grupp 1 på olika sätt belysa kärlek och altruism (att handla osjälviskt). Vi förflyttade oss med hjälp av Benny Grünfelds tavla till torget i hans lilla ungerska hemstad när den judiska befolkningen skulle deporteras till Auschwitz. I tavlans ena hörn lämnar en judisk kvinna över sitt lilla barn till en kristen kvinna. Varför gör mamman så? Vad får den andra kvinnan att ta emot ett främmande barn?

I den andra berättelsen mötte vi fru Zucker och hennes femtonåriga dotter Esther där de just klivit ut ur en av tågvagnarna i Auschwitz II Birkenau i augusti 1944. Plötsligt lösgör sig fru Zucker från sin dotter och försvinner iväg? Varför? Jo, hon har sett en man som håller i sitt lilla barn i männens led. Hon säger till mannen att hon tar hand om den lilla flickan tillsammans med de andra barnen och kvinnorna. Hon vill hjälpa till. Men i samma stund som fru Zucker tar den lilla flickan i sin famn dömer hon sig själv till döden eftersom vuxna med barn alltid fördes direkt till döden i gaskammare och krematorium. Det vet inte fru Zucker. Hennes enda tanke på en plats som denna är att hjälpa det barn som behöver henne.

Eleverna fick skriva meningar om fru Zucker – vad hon säger till flickan, vad hur tänker och vad hon ser omkring sig. Dessa meningar blev grunden för dagens skapande övning där ett pussel lades som resulterade i texter och skulpturer som gestaltade fru Zuckers altruism, att hon handlade osjälviskt och utan tanke på egen belöning.

Eleverna högläste sedan sina texter och presenterade sina skulpturer. Texterna blev mycket känslosamma.

Naturligtvis lekte vi och samarbetade också. Det släpptes loss fniss, flörtande och samarbetsförmåga i leken  ”Hatten, pinnen, hinken och babyn”! Grupp 2 fick också prova på att både i vandrande ring och blundande räkna tillsammans utan att prata i mun på varandra. Svårt och roligt!

Efter diskussioner kring berättelsernas kopplingar till kärlek och altruism gick vi över till fakta kring hur nazisterna gick till väga för att kunna genomföra massmordet på Europas judar. Raul Hilbergs modell, från identifikation till förintelse, presenterades och återigen glödde det i anteckningsböckerna.

Ännu en fin och varm dag med eleverna i Toleransprojektet var över och grupperna tar stora kliv framåt i kunskaper, i att våga utmana sig själva och i gemenskap.

Dagen började med uppföljning av läxan utifrån den andra träffens tema ”Vem är jag?” Eleverna fick se hur många olika ord de använder när de beskriver sin identitet – flicka, deppig, envis, fotbollsspelare, omtänksam, någon med adhd, blyg, rolig, introvert, muslim, självkritisk och så vidare. Vi människor är så många saker och alla kämpar med något. Alla fick också skriva ner namnet på en förebild i fråga om mod att lägga i sin glasburk.

Sedan tog vi oss an dagens nya tema: ATT STÄNGA ANDRA UTE. Ordet exkludering blev ett nytt begrepp att förstå och kunna använda.

Vi började med att vända ett antal frågor inåt, mot oss själva. Hur gör vi när vi stänger andra ute – med tonfall, kroppsspråk, ord och handlingar? Utifrån detta gav vi oss in i det första stora faktamomentet kring Förintelsen som idag handlade om hur nazisterna lade upp planen för och inledde den process som innebar att framförallt judar, men också romer och andra grupper, undan för undan stängdes ute och diskriminerades genom särskilda lagar som gjorde livet svårare och svårare. Vi analyserade bilder och gick från år 1933 till 1938 – under flitigt antecknande i skrivböckerna.

På en av bilderna låg österrikiska judar i Wien på knä och skrubbade trottoaren med tandborstar under överinseende av tyska nazister. Runtom stod invånare i Wien och såg på när kanske de som var deras grannar, läkare eller lokala handlare förnedrades. För att de var judar.

Som vanligt när vi suttit fullt koncentrerade en stund bryter vi för en stunds fysisk aktivitet och ofta något slags samarbetsmoment. Idag utmanades eleverna i den till synes enkla övningen att räkna från 1-10, en i taget, utan att två eller flera råkade säga en siffra samtidigt för då fick man börja om från början. Det tog sin lilla tid men till slut gick det vägen. Vi byggde djurskulpturer och ett skaka-loss-pass hjälpte till att skapa energi och skärpa inför fortsättningen.

Dagens berättelse hämtades ur skönlitteraturen, men kunde lika gärna ha handlat om verkliga människor. Vi följde den judiska familjen Steiner, bosatta i Wien, från att Hitlers lagar börjar begränsa och förstöra deras liv fram till att deras två flickor Steffi och Nellie 1939 sätts med sina resväskor på ett tåg med destination Göteborg.

Eleverna fick uppgiften att i rollen som Steffi skriva en text om de känslor och tankar som finns i hennes inre där hon nu sitter med sin lillasyster på tåget mot Sverige. Texterna blev fantastiska. Här kommer några exempel:

Jag är Steffi, jag menar Stephanie Sara Steiner. Tydligen så skulle jag behöva ändra mitt namn bara för att jag är jude. Men saker förvånar mig inte längre. Det här har pågått ganska länge och inget kommer som en chock längre. Jag och min syster har precis gått av tåget. Jag är rädd och det trodde jag aldrig att jag skulle säga. Jag är fortfarande ett barn som nu har det fulla ansvaret över min syster. Vad ska jag göra?

Jag sitter på tåget nu. Vart ska vi komma? Hur ska vi leva i Göteborg och hos vem ska vi bo? När ska allt det här ta slut så att vi kan återvända och leva som vi gjorde förut? Gå till skolan och sitta med vem man vill och gå ut när man vill och att judar får ha samma rättigheter som alla andra.

Näst på tur stod samarbetslunchen. Grupperna fick uppgiften att med hjälp av två tankebubblor fundera kring den som exkluderar och den som exkluderas. Vilka tankar, känslor och beteenden finns inuti den som stänger andra ute och i den som utestängs? Tankebubblorna placerades runt två människor på vår svarta vägg och grupperna presenterade sina tankar.

Det är lika fascinerande varje gång att se med vilket allvar och engagemang eleverna tar sig an både själva uppgiften och presentationerna – trots att det för många är enormt utmanande att stå inför andra och prata. Men grupperna gör det tillsammans, och då går allt så mycket lättare.

Nästa gång är det dags för övernattning på Söra. Det blir en bra övning inför resan till Polen i mars. Temat den gången blir temat kärlek och därför blir det kring detta ord eleverna får reflektera och skriva till nästa träff.

I novemberdiset ägnade sig grupp 1 och 2 åt temat: MOD och CIVILKURAGE. Men vi inledde som vi alltid inleder Toleransprojektdagarna – genom att återknyta till den förra träffens tema och den läxa eleverna skrivit.

Så här berättar några av eleverna under läxrubriken ”Vem är jag?” där uppgiften var att fundera över vem jag är, hur jag tror att andra ser på vem jag är och hur jag vill vara:

Ända sedan jag var liten har jag varit fascinerad av olika sorters konst, litteratur och musik. Min favoritförfattare är John Ajvide Lindqvist på grund av de intressanta karaktärerna och hans typ av humor. Andra beskriver mig som tillbakadragen, allmänbildad och trevlig. Jag är introvert men när jag är med människor jag gillar så brukar min sociala ångest släppa.

Jag skojar mycket men när det är seriöst så skämtar jag inte Jag är inte lugn och det behöver jag jobba med mycket. Jag står upp för det som är rätt. Jag vill vara en person som är svinrik och jag vill vara jättesmart och den bästa fotbollsspelaren i världen.

Jag är en dotter, basketspelare, någons bästa kompis, blyg, engagerad, toleransprojektselev – listan kan göras lång. Men just nu är livet ett mysterium och en utmaning. Allt är som ett frågetecken. Varför ska just jag vakna upp på morgnarna? Varför ska jag vara närvarande i skolan? Jag vet i alla fall att just jag är menad för det här livet och att jag vill fortsätta det här äventyret.

Jag är en tjej med adhd, energifylld och social. Jag är smart och självsäker. Jag vill vara den som folk kommer till om de behöver någon att prata med.

Dagens berättelse började: ”Det var en gång två människor som älskade varandra …” och fortsatte att handla om Marie-Louise och Tony Hrons son John. I augusti 1995, några dagar innan John skulle börja åttan, blev han brutalt ihjälslagen vid Ingetorpssjön utanför Kungälv där han campade med sin kompis Christian. John hade under en längre tid vägrat vika undan för den ene förövarens kränkande behandling och hade också chansen att den här kvällen fly genom att simma bort från misshandeln, men återvände för att rädda Christian. Mordet på John Hron är orsaken till att Toleransprojektet en gång startade.

De många frågor och perspektiv som berättelsen lyfte fram arbetade vi vidare med genom ett rollspel kring begreppen: förövare, offer, åskådare där eleverna särskilt fick sätta sig in i olika typer av åskådarsituationer och försöka dramatisera olika handlingsalternativ. Grupperna fick spela upp varje scen två gånger. De prövade sig fram till hur åskådarna passiva eller aktiva roll påverkade situationen.

Vi talade om hur lite det ofta behövs för att hjälpa någon som utsätts för en kränkande eller våldsam situation. Man kan hjälpa med ord, en blick eller bara med att visa tydligt med kroppsspråket. Vi resonerade också kring skillnaden mellan mod och civilkurage, att våga för sin egen skull eller för andras skull.

Vi fick också tillfälle att samtala kring flera av de vardagliga situationer som eleverna ofta befinner sig i – framförallt med så kallade ”skojbråk” som sprider oro i skolkorridorer och klassrum och får många att känna sig utsatta.

Under lyssnande bröt vi för en stunds lekande där vi räddade varandra undan en hungrig zombie och byggde mänskliga skulpturer i varierande svårighetsgrad.

Dagens skapande uppgift gjordes denna gång i grupp och handlade om att skapa ett konstverk som gestaltade MOD. Alla grupper fick presentera sina konstverk och de beskrev klokt och genom tydliga exempel vad mod kan handla om.

Efter skrivande i anteckningsböckerna under rubriken: ”När jag stör mig på andra” inleddes läxtimmen och vi avslutade dagen med att gå ner till Hovrasjön där vi hade ljuständningen och en stunds tystnad till minne av John Hron.

Nästa gång vi ses kommer vi att börja närma oss det område eleverna ska få stor och fördjupad kunskap om inför resorna till Polen i vår, nämligen Förintelsen. Temat kommer att handla om exkludering, att stänga andra människor ute.

Vid vår andra träff var alla lite varmare i kläderna och fjärilarna i magen fladdrade inte lika mycket. Vi började med att titta tillbaka på första gången med hjälp av exempel ur allas skrivböcker. Den första läxan, med rubriken ”Vad är en människa?”, lämnades in och så här skriver några av eleverna:

Jag ser människan som en varelse som har chansen att välja mellan rätt och fel. Det är meningen att människan ska kunna göra misstag för att kunna undvika att göra dem i sin framtid.

En människa är det smartaste som finns på jorden vilket gör oss annorlunda än annat liv. Det bästa en människa kan göra, enligt mig, är att bry sig om sina medmänniskor.

En människa är någon som ska bli behandlad på rätt sätt. Människor ska ta hand om varandra på alla slags möjliga sätt. Hon ska ha rätt att leva, tala, tycka, få vård och mycket mer.

Vårt tema för andra träffen var: VEM ÄR JAG? Vi definierade det viktiga ordet ”identitet” och alla fick försöka ringa in lite av sin identitet genom tre meningar som började ”Jag är …”. Alla insåg att vi beskriver vilka vi är på olika sätt beroende på vilka vi talar med och i vilket sammanhang vi befinner oss.

Vi arbetade med begreppet identitet med hjälp av berättelsen om Jackie Arklöv. Vi följde honom från barndom fram till fängelset där han nu sitter på livstid efter polismorden i Malexander. Eleverna funderade kring frågor som: Hur blev Jackie den han blev? Hur kunde det blivit annorlunda för honom? Vilket stöd hade han behövt under sin uppväxt? På vilket sätt formas vi av våra val? Vad betyder människor runt omkring oss för vilka vi blir?

I grupper fick eleverna också skapa ögonblicksbilder – scener ur berättelsen om Jackie Arklöv – som de tyckte var särskilt viktiga i hans identitetsutveckling. Utan att röra sig eller prata visade eleverna med sina kroppar scenen och övriga fick gissa vilket ögonblick de valt. Några valde ögonblick ur Jackies barndom, då han kände sig ensam och oälskad, andra händelserna från polismorden, några när han klev över sin mänskliga gräns när han deltog som soldat i kriget i Balkan. Eleverna visade en oerhörd inlevelse när det kommer till att förstå hur olika erfarenheter tillsammans formar en människa.

En elev skrev så här om dagens berättelse:

Det som vi gjorde idag som intresserade mig mest var berättelsen om Jackie Arklöv. Det är händelser i hans liv som jag ändå kan förstå att de hände och hur han slutade. Det var en lärorik och tragisk historia och jag som också vill gå med i försvarsmakten kan se hur allt hände.

Genom övningen Flygande mattan fick eleverna träna samarbete och kommunikation. Dagens skapandeuppgift bestod i att dekorera och påbörja en glasburk som ska symbolisera dig själv, vem du är.

Läxuppgiften till nästa gång blir att skriva under rubriken: Vem är jag? och att ta med en sak som berättar något viktigt om dig själv. Saken ska läggas i burken. Att låta eleverna skriva den här typen av texter övar dem i att vända blicken inåt och fundera över sin egen identitet, sina egna styrkor och utvecklingsmöjligheter, sina egna val och moraliska utgångspunkter.

Som vanligt skrev eleverna reflektioner från dagen i sina skrivböcker:

Dagen har varit väldigt rolig och efter att jag varit i TP två gånger nu så inser jag vilken tur jag hade som kom med.

Det har varit så kul och intressant att få diskutera med andra och höra andras åsikter och tankar. Jag känner mig nöjd och lycklig över att få vara här och få lära känna de andra.

Idag så kändes det mycket bättre. Jag vågade prata mera och det känns som att jag hittat potentiella vänner samt ”min plats i gruppen”.

Efter rast var det dags för läxtimmen. Varje träff har eleverna med sig läxor att arbeta med och regeln är att den stillsamma pianomusik som ljuder i rummet hela tiden ska kunna höras – annars är ljudnivån för hög.

Nu är vi snart inne i november och nästa gång är det är dags för den tredje träffen, med ett nytt tema och en ny berättelse. Det ser vi fram emot!

Toleransprojektet är igång och Söra har äntligen fyllts med elever igen! Femtio elever från alla kommunens högstadieskolor – Nyköpings högstadium, Mikaeliskolan, Fokusskolan, Vittra, Innovita, Nyköpings Enskilda grundskola och Kunskapsskolan – ägnade sin första träff åt att lära känna varandra och prova de olika saker som Toleransprojektet innehåller. Det var pirrigt i början, men undan för undan mjuknade allas ansikten och det som kändes ”stelt” försvann snabbt.

I dagens berättelse träffade vi de 500 tyska männen i polisbataljon 101 i skogen i den polska byn Josefow där de fått sin allra första order, att skjuta hela den judiska bybefolkningen. När julimorgonen 1942 gryr är omkring 1500 människor döda. Detta trots att alla män fått möjligheten att avstå utan att drabbas av några konsekvenser. Endast 10-12 män säger nej, vi gör icke detta. Varför var det inte fler? Eleverna fick tillsammans diskutera och pröva sina tankar kring temat ”Vad är en människa?” Vad är det att vara mänsklig? Vad krävs det av en människa för att gå emot en hel grupp? Detta blir också elevernas första läxuppgift att skriva ner sina tankar kring tills nästa gång vi ses.

Genom en kort film om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stannade vi till vid den allra första artikeln, om att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Men är det verkligen så? Känner alla människor det?

Dagen fortsatte med samarbetsövningar, namnträning och skapande. Den allra första muntliga presentationen genomfördes och vi talade om hur betydelsefullt det är att känna trygghet i sin grupp och hur vi kan få varandra att känna sig sedda.

Alla fick varsin skrivbok som de fick uppgiften att göra till sin egen, personliga bok. Skrivboken kommer att följa eleverna genom hela projektet och användas till att både skriva för att lära sig och för att tänka.

Efter gruppfoto och utomhusrast i höstvädret var det slutligen dags för läxtimmen med lågmäld pianomusik och arbetslugn. Innan bussen hämtade upp alla för hemfärd hade vi ordfläta. Ord som: ”roligt”, ”spännande” och ”glad” visade hur eleverna hade upplevt den första träffen.

Så här skrev några av eleverna i sin skrivbok efter denna första dagen:

Jag kommer att komma ihåg berättelsen. Jag kommer också minnas alla vuxna, alltså Ola, Malin, Emma och Martin. Jag känner mig extremt tacksam över att jag får vara med i Toleransprojektet. Detta var en fantastisk dag.

När jag stod där p¨å parkeringen med alla och inte kände någon, då tänkte jag vad gör jag här? Men när vi kom fram och började med lekarna och uppgifterna så kändes det som att jag var i min klass. Alla pratade med alla och alla var glada. Jag har haft väldigt roligt och jag vet att det bara kommer bli roligare.

Jag kommer att minnas alla fina individer i den här gruppen och alla dessa intressanta lektioner. Det är verkligen superintressant att höra livet ur ett annat perspektiv än jag och mina 14-åriga vänners.

Först trodde jag att det skulle vara stelt och att det skulle ta tid att våga prata med varandra men sen upptäckte jag att jag hade fel. Alla började prata med varandra och om vi kände varandra sedan innan.

På kvällen efter den första träffen hade vi föräldramöte. Det kändes fint och viktigt att få berätta om allt det spännande vi gör och det som väntar eleverna framöver. Nu ser vi fram emot nästa träff med Toleransprojektets nya grupper.

Nu är årets TP-grupper skapade och inom kort kommer alla elever som ansökt att få besked. Det kommer ett brev på posten där det står om man fått en plats och i så fall i vilken grupp man hamnat, eller så står det att man är reserv. Eftersom det i år kom in omkring 130 ansökningar är det många elever som inte fått en plats. Det tycker vi är väldigt tråkigt för vi vet hur mycket mod och förhoppningar det ligger bakom alla fina ansökningar.

Innan Toleransprojektet startar 11 och 12 oktober kommer vi ledare att besöka alla elever ute på deras respektive skolor. De får då den information de behöver inför den första träffen.

Vi ser fram emot att få träffa årets nya grupper i Toleransprojektet!