Toleransprojektets blogg

Den resa i Förintelsens spår som grupp 1 gav sig iväg på förra onsdagen kom så till sin sista dag. Temat var: När människorna är borta men husen står kvar. Vi ägnade oss åt olika platser i Krakow som påminner om det judiska livet som fanns här och hur det försvann,

Vi gick på upptäcksfärd från det före detta judiska gettot Podgorze vidare till det som var koncentrationslägret Plaszow. I detta läger styrde Amon Göth med sadistiska metoder och känslokyla.

Från Plaszow vandrade vi vidare mot de före detta judiska kvarteren där en klurig och ganska krävande samarbetsuppgift stod på schemat samt ett besök i den lilla och fortfarande aktiva synagogan Remuh. Församlingen består idag av endast ett hundratal medlemmar. Före kriget fanns omkring 60 000 judar i Krakow. På Remuhs begravningsplats avslutade vi med resans sista skrivuppgift och fick uppleva en grupp ultraortodoxa judiska mäns böneceremoni.

Den sista kvällssamlingen kändes vemodig men väldigt fin. Många elever delade med sig av tankar kring resans betydelse för dem och kring hur platserna (många av dem tomma) vi besökt påverkat dem. Här följer ett antal kloka och viktiga tankar:

Jag tror att ni tar med oss till tomma platser för att vi ska kunna förstå att det inte längre finns något kvar. Att vi ska förstå att detta är vad som blev kvar efter Förintelsen. Jag tror också att ni vill att vi ska kunna leka med vår fantasi. På dessa tomma platser blir alla tvungna att försöka föreställa sig hur det såg ut. Det är viktigt för mig att vi är på tomma platser för det är då som jag kan jämföra livet nu och livet då. (Moa)

Bara för att vi inte ser det så betyder det inte att det inte hände. Platserna där man knappt kan se spår vet de flesta människor inte om. Jag tror att det är viktigt att hedra och prata om de människor som inte bara var i de stora lägren för att visa att folk överallt som led – riktiga människor – och att de inte bara fanns på välkända platser. (Victoria)

Platserna får oss att tänka på ett sätt som vi oftast inte brukar. Det kan vara allt ifrån bilder i huvudet till att få en känsla i kroppen. Det kan vara svårt att föreställa sig saker men om man anstränger sig tillräckligt kan man. (Yusra)

Vi åker på denna resa för att minnas. Om ingen mer kommer hit blir det ingen som minns människor som mördades och då blir de döda bortglömda. (Ali)

Detta är bara en bråkdel av alla texter och tankar som förmedlats under denna resa. Toleransprojektets mål är att få unga människor att växa till ansvarsfulla, tänkande och empatiska individer – trygga i sig själva och med tro på att det går att vara den bästa versionen av sig själv. Det har dessa texter och denna resa visat på så många olika sätt. Tack alla fina elever i grupp 1 för att ni så modigt och fokuserat gjort denna resa till ett minne för livet. Vi har gjort den tillsammans!

Om en vecka flyger vi iväg till Polen igen – då med grupp 2. Självklart kan ni följa även den resan här på bloggen!

 

 

Idag har vår dag haft två väldigt olika teman. Vi återvände först till Auschwitz Birkenau för att se och uppleva den del av lägret som ägnade sig åt själva förintelsen av de människor som kom hit. Även idag var vi första gruppen in genom Dödens port.

Vi stod på rampen och gjorde en tankeövning kring hur många människor som mördades här varje dag i maj 1944. Vi vandrade till den romska delen av lägret. Vi stod i den björkdunge där Gerti, Ruben och deras släktingar stod på det där fotografiet vi mött så många gånger. Vi passerade genom den så kallade saunan där fångar togs ifrån sina kläder, rakades, tatuerades och gjordes till ett nummer.

På eftermiddagen bytte vi tema. Vi följde spåren av det rika och myllrande judiska liv som före Förintelsen fanns i Oswiecim. Idag finns inga judar i staden, endast enstaka påminnelser om att de fanns.

Vi lämnade framåt kvällen Oswiecim för Krakow och avslutade en lång dag med middag på en judisk restaurang i de före detta judiska kvarteren Kazimierz. Dit återvänder vi imorgon efter att ha tillbringat förmiddagen i det före detta gettot och i lägret Plaszow – känt från filmen ”Schindlers list.”

Dagens elevbidrag när det gäller texter kommer från Jonna och Suad. Jonnas text användes under vår vandring i Oswiecim eftersom den beskriver den judiska flickan Nellie som tvingas lämna sin familj för att rädda sig undan nazismen i hemstaden Wien. Hon kommer med tåget till Sverige. Så här skriver hon:

Jag är nervös. Vi är på väg till Sverige, jag och min lillasyster Nellie. Det är jättejobbigt att åka ifrån mamma och pappa. Vi vet inte vart i Sverige vi ska och ingenting om var vi ska bo eller vem vi ska bo hos. Jag hoppas att det är någon snäll person som låter oss gå i skolan. Jag kanske träffar nya kompisar men kommer sakna Paula jättemycket. Fotografiet jag har på mamma och pappa ska jag ha med mig hela tiden och jag ska skriva till dem så ofta jag kan.

Suads text handlar om hur hon vill att andra ska minnas henne när hon inte länge finns. Vi har under resan mött människor som både lämnar positiva och negativa minnen efter sig. Hon skriver:

Jag jobbar alltid med att bli en bättre människa, den bästa versionen av mig. Jag hoppas att man minns mig av goda skäl som en osjälvisk och lojal människa. Jag vill bli saknad och att minnet av mig lever. Jag hoppas att folk säger att jag hade en god själ och var en föredömlig medmänniska som visade medkänsla gentemot alla. Om jag säger något illa så vill jag att det sista de säger när jag är borta är: Jag förlåter henne, inte för att hon förtjänar det utan för Guds skull.

 

Det var förväntansfulla elever som satte sig på bussen mot Auschwitz Birkenau. Auschwitz har kommit att bli symbolen för Förintelsen som helhet. Här mördades omkring 1,1 miljoner människor. Temat för förmiddagen var: Fånglägret Birkenau och här följer några av Felicitys intryck:

Efter en stadig frukost satte vi oss på bussen till Dödens port. Det var kallt och blåsigt. Innanför porten fick vi under tre timmar gå på en känslomässig vandring genom Birkenaus olika delar. Vi gick bland annat in i lägrets ”kindergarten” och det var kanske mest känslosamt.

I det som kommit att kallas ”Dödsblocket” fick eleverna en ingående beskrivning av de umbäranden en människa som befann sig här tvingades uthärda, med svält, kyla, löss, råttor och smuts. Här kallades ingen vid sitt namn, man var ”ett stycke” i vakternas ögon. Det fick oss att fundera över ordet människovärde. Så här tänkte Yorakabel:

Människovärde anser jag är när man ses som person, en medmänniska som har känslor och rättigheter. En medmänniska som man ska visa respekt för. Jag tror att människovärde både kommer inom dig och omkring dig. Man måste först och främst lägga ett värde på sig själv och andra. Men människor omkring dig måste också förstå att du har ett människovärde.

Bachar skriver om människovärde på det här sättet:

Jag ska ge ett exempel på människovärdet. Om det finns en man eller kvinna som är fattiga och jag kommer och hjälper dem varje dag så blir jag viktig för dem och de kommer att respektera mig. Och så känner jag att jag är viktig till någon.

Under eftermiddagen gick vi på en guidad visning genom Auschwitz Stammlager. Det fungerar idag som museum och innehåller olika utställningar. Här finns också skylten med orden: Arbeit macht frei.

På kvällssamlingen bidrog alla med antingen högläsning ur texter eller reflektioner från dagen. Imorgon väntar temat: Förintelselägret Birkenau samt en vandring i Oswiecim på spaning efter det judiska liv som försvann.

Det känns overkligt och tomt i huvudet. Jag kan verkligen inte föreställa mig hur en familjefar som aldrig dödat kom till att mörda och ta livet av så många oskyldiga människor. Deras anledning att inte svika gruppen ’makes no sense’ och det är ingen tillräckligt bra anledning att döda oskyldiga liv. De svek sig själva, sina familjer och världen med sina handlingar. Deras handlingar orsakade många konsekvenser som än idag förekommer överallt i världen. Men jag känner att när jag ser platsen i verkligen så gör det mig mindre förvirrad och jag får mer förståelse för händelsen.

Så skriver Suad där hon idag satt i tallskogen strax utanför byn Josefow där en grupp helt vanliga män, polisbataljon 101 från Hamburg under ledning av major Wilhelm Trapp utförde sin allra första order. De fick uppgiften att mörda hela den judiska befolkningen i Josefow – barnen, kvinnorna och männen. Ettusenfemhundra människor skjuts till döds av cirka femhundra familjefäder från Hamburg. Hur ska man förstå det?

Det var berättelsen om denna händelse som vi använde när vi för första gången presenterade Toleransprojektet för eleverna på skolorna. Det var det flera elever som anknöt till i sina texter.

Det känns lite overkligt att faktiskt sitta här efter cirka sju månader sedan vi fick allt berättat för oss första gången. När Malin och Ola kom till oss och berättade om allt detta i augusti var jag direkt intresserad, men trodde inte att jag skulle få se det i verkligheten. Så därför tycker jag att det känns helt underbart blandat med att jag känner mig sorgsen eftersom jag vet att många människor – vissa bara barn – förlorade sina liv här. Jag själv skulle aldrig kunna övertala min hjärna att göra det som vakterna gjorde. Jag skulle vilja lämna platsen innan skjutningarna ens börjat. Sedan skulle jag nog bara sitta och gråta i timmar. (Isabelle)

En flera timmar lång bussresa tog oss från östra till södra Polen och staden Oswiecim – mer bekant under det tyska namnet Auschwitz. Efter en fin kvällssamling med högläsning ur texter och presentationer av dagens gruppuppgift om att skapa en minnestavla sover vi nu en stärkande sömn inför mötet med lägren Auschwitz Stammlager och Auschwitz Birkenau imorgon.

Avslutningsvis får Oliwers text till fotografiet av ”sitt barn” rama in denna fina och känslosamma dag:

Jag skulle berätta för mitt barn att alla barn är lika mycket värda och att man ska visa kärlek till alla. För att det vi sett idag har inte visat så mycket på att alla är lika mycket värda. Sen skulle jag berätta för mitt barn hur alla judar blev behandlade. Att det var många som inte gillade dem – så att min barn får veta det i tid.

 

Idag begav vi oss från Lublin mot det lilla samhället Izbica. Izbica var före Förintelsen en så kallad stetl, en judisk by – utan en enda kyrka. Där följde vi spåren efter det judiska liv som försvann och hörde berättelsen om en man vars livsöde fick oss att fundera över frågan: Vem är jag? Vem vill jag vara? Hur ska jag välja rätt i livet?

Efter en rejäl lunch rullade vår buss in mot Belzec – det av Operation Reinharts förintelseläger som byggdes först och som blev en prototyp för de andra två förintelselägren, Treblinka och Sobibor. Här mötte eleverna återigen SS-mannen Kurt Gerstein. Den första gången de fick lyssna till hans berättelse befann vi oss på Söra. Nu står han i Belzec den 18 augusti 1942 och följer en transport judar från staden Lvov som rullar in på perrongen.

I Belzec mördades en halv miljon judar. Tre överlevde. Vid kvällens samling fick eleverna bland annat uppgiften att skriva om denna plats för det barn de alla har klistrat in ett foto av i sin skrivbok. Hur berättar man för ett barn om en plats som Belzec? Så här valde Isabelle att skriva:

I Belzec kom för exakt 75 år sedan idag början på en rad hemska händelser. Folk som enligt vissa andra inte var perfekta som dem skulle föras in i detta stora läger via tåg. De fördes till stora rum där de blev tillsagda att ta en dusch. Det de inte visste var att vattnet i den duschen innehöll något som gjorde att alla var tvungna att tas till ett sjukhus långt långt bort. Därifrån kunde de aldrig resa tillbaka igen.

Imorgon ger vi oss av tidigt mot skogen i Josefow där polisbataljon 101 fick utföra sin första order. Där fortsätter berättelsen och vår resa i Förintelsens spår.

Nu befinner sig Toleransprojektets första grupp i Polen. Sent igår kväll landade vi i Lublin, en stad i östra Polen som kom att bli centrum för Förintelsens administration. Så här skriver Freja och Nelly i dagens resedagbok:

”På förmiddagen kom vi till koncentrationslägret Majdanek i Lublin. Det var chockerande att se det vi tidigare bara sett på bild. Första intrycket var att det var gigantiskt. Men vi fick veta att det var tänkt att vara dubbelt så stort. Men ändå ändrade vi åsikt och tyckte det var pyttelitet när vi hörde att det skulle få plats 250 000 människor här – fem gånger Nyköpings storlek. Vi gick förbi ett monument som såg ut som ett jättelikt tefat och blev förda till ett dike där vi satte oss i lä för vinden.

Ola berättade där en mycket berörande historia om Skördefesten – ett massmord som ägde rum just i det dike där vi satt. Vi gick vidare till krematoriet. Det fyllde kroppen med en obehaglig känsla. Så kom vi till en barack där det fanns massor av skor. Vi fick där en uppgift att välja en sko och ge den en historia. Här är en av texterna:

Mirla har sina nya skor på sig. De där med den lilla klacken och spetsiga där fram så att de ser ut som vuxenskor. Hon håller sin lillasyster i handen. Mamma har redan förts bort åt vänster. Mirla och hennes syster blev vinkade till höger för de ska tvättas. Mirla förstår mycket väl varför eftersom hon och hennes syster är så dammiga och leriga. Hon har till och med blivit smutsig om de nya skorna.

På eftermiddagen gick vi till ett universitet som undervisar juridik. Det var det gamla högkvarteret för Operation Reinhart (att mörda alla Polens judar). I huset höll man föreläsningar, planerade och tog viktiga beslut om Förintelsen. Det var svårt att förstå att det var just där som beslutet om var och vem man skulle mörda togs. Det var också en konstig tanke att de som tog besluten om att man skulle mörda tusentals barn också hade barn som de älskade.”

Tack Freja och Nelly för dagens resedagbok. Nu har vi haft kvällssamling och i morgon (fredag) fortsätter färden mot samhället Izbica och vidare till förintelselägret Belzec.

Nu är det äntligen mars och snart dags för resorna till Polen. Grupp 1 gör sin resa 15-22 mars och grupp 2 åker 29 mars-5 april. Ni kommer självklart att kunna följa båda dessa resor här på bloggen. Eleverna kommer att hjälpa till med att skriva resedagbok.

Det var förväntansfulla elever som kom till Söra för den sista träffen inför resan. Eftersom lärare från Nyköpings högstadium och Fokusskolan kommer att följa med på resan – både i egenskap av extra vuxna och i fortbildningssyfte – var dessa med under vår dag. Vi hade massor av viktiga förberedelser att gå igenom.

Dagen såg lite annorlunda ut eftersom det var viktigt att eleverna fick med sig vissa grundläggande kunskaper för att resans innehåll ska kunna ”landa” på ett bra sätt. Därför stod inte någon berättelse i centrum utan istället hade vi en lektion om judendomens grunder, symboler, begravningsritualer och vad man bör veta om judiska begravningsplatser. Vi kommer att möta det judiska på olika platser i Polen och därför är det viktigt att eleverna kan känna igen och förstå det vi ser. Alla antecknade i sina böcker för att kunna ta fram anteckningarna och repetera under resan.

Efter att vi ”skakat loss” i en omgång Tabata fortsatte vi med en genomgång i historiska fakta kring antisemitismen, Förintelsens viktigaste årtal, Generalguvernementet (den del av det ockuperade Polen som nazisterna gjorde till ”avstjälpningsplats” för judarna och där dödslägren Treblinka, Sobibor och Belzec byggdes för att mörda Polens judar) och folkmordet på romer under Förintelsen. Vi kommer bland annat att besöka förintelselägret Belzec (där 500 000 judar mördades, två överlevde) och Auschwitz Birkenau (som hade en särskild avdelning för romer och där ca 21 000 romer mördades).

Dagens burkuppgift blev att skriva förväntningar inför resan och vi fortsatte på samma tema i dagens samarbetslunch och gruppuppgift. Alla, både elever och ledare, skrev och berättade om sina förväntningar inför Polenresan. Eleverna fick också fundera över viktiga saker att tänka på för att alla i gruppen ska trivas och må bra tillsammans under resan. ”Vi måste respektera varandra och se till att ingen hamnar utanför” och ”Vi ska tänka på hur viktigt det är att sova ordentligt”, var några av de kloka förslag de kom fram till.

Reflektionsskrivandet i skrivböckerna kom också att handla om tankar och förväntningar inför resan. Så här skrev några:

”Jag hoppas och tror att den här resan kommer att bli den bästa i mitt liv. Längtan efter resan är enorm.”

”Det ska bli spännande att besöka platser som vi har jobbat med och vi vet historierna bakom varje plats. ”

”Jag är så förväntansfull inför resan och kunna åka med den här gruppen av fantastiska personer. Under alla de här TP-dagarna har jag haft så kul med massor av personerna omkring mig. Det känns som om jag kommer att bli vän med dem även efter att Toleransprojektet är avslutat.”

”Det enda som oroar mig är hur jag kommer att reagera eller inte reagera. Det känns som att jag kommer att välja att inte greppa vissa saker (inte tänka igenom) eftersom det kan bli så kraftfullt just då.”

”Jag hoppas att jag kommer att förändras som person och respektera livet mer. Det här är ett stort steg i mitt liv och jag hoppas att jag kan växa som människa.”

När alla skrivit klart kom en liten överraskning. Alla elever fick varsitt svartvitt fotografi på barn i olika åldrar, i olika sammanhang, mitt i livet. Alla dessa barn mördades under Förintelsen och på en alldeles speciell plats i Polen kommer eleverna att ”träffa” sitt barn. Eleverna klistrade in ”sitt barn” i anteckningsboken och varje dag kommer alla att få en uppgift kopplad till detta barn.

Vi avslutade dagen med packlista, resplan och annan viktig information innan det var dags att samlas för ordfläta (alla säger något de bär med sig från dagen) och gruppfoto. Nästa gång vi ses står vi redo med våra resväskor för en vecka tillsammans i Polen!

Nu närmar sig vår resa till Polen med stormsteg. För att öva oss på att sova borta och komma varandra närmare hade vi en övernattning på Söra kvällen och natten inför den åttonde träffen. Vi åt pizza, hade tävlingar, lekte lekar och såg filmen ”Schindler’s list” tillsammans innan vi kröp till sängs mätta och trötta.

Inför denna träff på temat: ATT VARA BARN hade alla elever fått som läxa att skriva om att vara barn. Vad skiljer barnet från en vuxen. Vilka viktiga barndomsminnen bär jag med mig? Hur märker jag att jag är ett barn? Vad behöver ett barn?

Dagens berättelse var egentligen tre berättelser. Genom tre personer, två autentiska och en gestalt ur skönlitteraturens värld, belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter. Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Koczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följd sina barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka. Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död. Elevernas texter blev fantastiska:

Kvällen den 2 augusti 1942
”Jag har fått ett erbjudande. Jag kan välja mellan att fly och att stanna. De sa att det bästa för mig är att fly från gettot. De sa att då skulle jag leva lycklig. Men jag skulle aldrig kunna vara lycklig utan mina kära barn, jag skulle inte ens kunna sova. Vad skulle hända om de hjälplösa barnen i barnhemmet inte hade något stöd? Jag vill inte ens tänka på det. Jag SKA stanna kvar. Jag ska vara med mina barn även om det innebär att jag dör.”

”Jag har fått ett erbjudande. Ett erbjudande att ta mig ut ur gettot. Utanför gettot vill de att jag skulle skriva en bok om det judar blir utsatta för. Jag kommer att säga till dem att jag redan gör det. Det här är min bok som jag skriver. Vad skulle jag vara för typ av människa om jag lämnar det här. Alla dessa barn, de skulle inte överleva länge. Jag kan inte lämna något som jag har skapat och något som jag har ägnat mitt liv åt. Något som jag kämpar för.”

”Jag har fått ett erbjudande. Jag kan slippa all den här skiten. Jag kan bli fri, men jag vill inte lämna barnen. Samtidigt kan jag rädda andra. Jag vet inte vad jag ska göra?”

”Jag har fått ett erbjudande. Alla mina barn kommer att bli mördade men jag kan slippa att bli mördad. Alla mina barn som jag har tagit hand om, alla mina kloka, snälla, söta, hjälpsamma barn kommer att bli mördade. Jag minns när jag var sex år och satt vid middagsbordet och tänkte, när jag drömde om en värld som styrs av barn. Jag minns att jag lovade mig själv att göra allt för att förverkliga den drömmen. Det blev inte som jag tänkt mig.”

Genom romanen ”Arons bok” följde vi den 10-årige pojken Aron som levde under miserabla förhållanden i gettot och så småningom hamnade på Kozcaks barnhem. I den tredje berättelsen mötte till sist eleverna socialarbetaren Irena Sendlar som smugglade 2500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.

Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en levande tavla samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna. Så här blev några av dikterna:

”Vi har rätt att leva, vi har rätt att ha kul.
Leka eller vila, det spelar ingen roll.
Utan det blir barnen som vuxna.
Utan det finns ingen framtid.”
(Artikel 31: Alla barn har rätt till lek, vila och fritid.)

”Från olika länder i världen vi möts
Kom och lek med mig Mats.
Jag är född med stolthet till mitt land
och jag förtjänar ett bevis för det.
Vi alla kommer från olika ställen
där det är olika oroligt på kvällen.
Men det är jag inte skyldig för.”
(Artikel 7: Varje barn har rätt till ett eget namn, ett medborgarskap och att känna till sitt ursprung.)

”Ett barn som gråter.
Ett barn som känner hopp.
Ett barn som är rädd.
Ett barn som saknar tillit.
Ett barn som alltid utsätts för fel saker.
Ett barn som inte känner kärlek.”
(Artikel 2: Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras.)

Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en plats som varit viktig i deras barndom.

Trötta men varma och glada i våra hjärtan avslutade vi dagen med att skriva resekontrakt med regler inför Polen resan , läxläsning och städning. Nästa gång vi ses är det med ett program som helt är inriktat på vår resa. Vi ska titta på resplanen med hjälp av Google Earth och gå igenom viktiga fakta kring judendom, romer och Förintelsen – betydelsefulla kunskaper för att förstå de platser vi kommer till.

 

Eftersom det tema vi arbetade med förra gången: HAT krävde så mycket av eleverna i form av begrepp, samtal, exempel och reflektion fortsatte vi idag på samma tema för att verkligen få alla tankar att ”landa”. Läxan till denna gång hade rubriken ”När jag ser på världen med min hatblick” och hade till syfte vända blicken inåt, mot egna fördomar och negativa tankar om andra människor. Så här skrev några av eleverna:

”Oftast när jag säger att jag hatar någon så gör jag egentligen inte det. Jag överdriver för att jag inte kommer på något annat ord för just den känslan.”

”När alla brandlarm går i skolan på grund av inkompetenta folk som eldar papperskorgar.”

”Det finns inget jag avskyr mer än när en person blir bortskämd och glömmer bort att tänka på någon annan än sig själv.”

”Då blir jag irriterad av ingenting, som när när folk sticker ut ur folkmassan, när jag är hungrig, trött eller arg.”

”Jag känner att jag så gärna vill få fram de här tankarna och göra dem till verklighet men den förnuftiga kroppen låter mig bara spänna knytnäven.”

Vi inledde dagen med en bildövning där uppgiften var att beskriva ett antal människor enbart utifrån det man kan utläsa av en bild. Bilderna föreställde blanda annat romska kvinnor, en man utan armar, en transperson, en muslimsk familj, en jude och en same. Vilka ord sätter ni till bilderna? Varför är det på det sättet ni väljer att beskriva människorna? Vi talade om att kategorisera, sätta etiketter på människor och om normer.

Sedan återvände vi kort till berättelsen om Gerti och hennes släktingar i träddungen i Auschwitz Birkenau. Hennes kusin Ruben fick svara på ett antal frågor om vem han är. Han svarar: farmors pojke, duktig i matte, vill bli snickare, gillar fotboll. Något mer? Ja, jude. Jaså jude. Just där och då i skogsdungen i Auschwitz var det faktum att han var jude det enda betydelsefulla. Det ansåg i alla fall de som snart skulle mörda honom. Detta ledde oss fram till en anteckningsstund där viktiga begrepp som: identitet, etnicitet, kön, tolerans och intolerans definierades.

Så kom vi till dagens huvudberättelse.  Ola iklädde sig rollen som SS-mannen Kurt Gerstein och vi förflyttade oss till den 25 juli 1945. Eleverna fick möta Kurt där han sitter i militärfängelset Cherche-Midi i Paris, anklagad för krigsförbrytelser. Genom intervjufrågor rullas hela hans liv upp – uppväxten med en patriotisk far, hans djupa kristna tro, en komplicerad väg in i nazistpartiet, moraliska grubblerier, svägerskan Berthas död i Hitlers Aktion T4 (då fysiskt och mentalt funktionsnedsatta tyska medborgare mördades) och inträdet i Waffen-SS med ansvar för hygienfrågor. Vi fick följa honom hela vägen fram till den polska staden Lublin där han den 17 augusti 1942 får order om att bege sig till förintelselägret Belzec med en last Zyklon-B. Nästa gång vi möter Kurt står vi själva vid den tidigare järnvägsrampen i Belzec. Där kommer historien att fortsätta.

För att sammanfatta och knyta ihop temat om hat fick eleverna varsin lapp på vilken det stod en kategori av människor, just den här gången: romer, judar, samer, busschaufförer och städare. Den skapande uppgiften för dagen blev sedan att göra en så kallad ”hatbild”, Varje grupp fick fundera över hur de skulle framställa sin kategori människor så att den som tittade på bilden skulle förstå att det var hatpropaganda riktad mot en specifik grupp människor. Många tyckte att det här var en svår och jobbig övning. ”Jag vill inte ta fram hat inom mig” sa flera elever. Det blev ett bra tillfälle att samtala kring hur övningar av det här slaget kan ge inblick i vilka mekanismer som ligger bakom fördomar, hatbrott och intolerans. Hat uppstår inte ur ingenting utan har ofta en lång tradition. Antisemitism, antiziganism, homofobi och islamofobi är exempel på hattraditioner.

Eftersom nästa tema kommer att vara: BARN så blev dagens glasburksuppgift följande: Du är ett barn. Skriv ner ett råd du som barn vill ge dig själv som vuxen. En lapp med detta råd lades i burken. Vi avslutade dagen med reflektionsskrivande och läxläsning samt praktisk information kring övernattningen som äger rum inom kort.

Det var väldigt roligt att äntligen få träffas igen efter ett långt juluppehåll. Vi har nu några intensiva träffar framför oss innan vi i mars reser till Polen. Dagen inleddes med att följa upp den senaste läxan och temat – om kärlek. Så här såg några av guldkornen ur elevtexterna ut:

”Kärlek kan vara att gå ut med soporna  eller säga hej till någon.”
”Kärlek får mig att stå upp för andra vid olika situationer.”
”Om en person inte får kärlek blir den osäker på sig själv.”
”Kärlek är att gilla någon för vem den är.”
”Kärlek är ett av de starkaste vapen som finns för den har så mycket makt, den kostar inget och den tar aldrig slut.”
”Alla människor har kärlek i sig.”

Temat för vår sjätte träff var: HAT. Vad händer i oss när vi ser på världen med vår hatblick, när de mörkaste sidorna inom oss påverkar hur vi tänker och känner inför andra människor? För att få igång dessa tankar lyssnade vi till berättelsen om ett välkänt fotografi. På fotografiet ser man en grupp ungerska judar som den 27 maj 1944 anlände med en tågtransport till koncentrationslägret Auschwitz Birkenau. Varför har de kommit dit? Hur ser vi att de är judar? Vilka personer fångar särskilt din blick?

För dessa människor, lilla Gerti, hennes syster, mamma, kusiner, farmor och de andra släktingarna och grannarna, blev Förintelsen bokstavlig. Deras identiteter reducerades till en enda sak – de var judar och judar skulle mördas. 24 timmar efter att fotot togs var de inte bara mördade utan förintade. Hur ska vi förstå detta? Vad händer när vi kategoriserar varandra och bestämmer vilka delar av en människas identitet som är fel eller rätt?

Detta ledde oss in på dagens långa och utmanande progressiva värderingsövning. Steg för steg tog sig eleverna igenom frågor som alla handlade om exempelvis begrepp som identitet, etnicitet, religion och sexuell läggning. Vad kan man välja och inte välja i sin identitet? Går det att vara 100% eritreansk och 100 % svensk? Målet var att alla i diskussionsgruppen skulle yttra sig och att gruppen skulle vara överens om sina svar. För varje steg knuffades nya och lite provocerande tankar in för att grupperna skulle komma vidare och pröva sig fram bland alla svåra och komplexa begrepp. Eleverna tyckte att frågorna var jobbiga och förvirrande men spännande. Vi pausade diskussionerna med lite välbehövliga kroppsövningar i en danceoki, dans till musikvideos.

Hur det kan kännas att bli bedömd och misstänkliggjord på grund av hur man ser ut, ens bakgrund och namn fick Jonas Hassen Khemiris text ”Jag ringer mina bröder” beskriva. Efter högläsningen samtalade eleverna om när  de själva tänker på och bedömer andra negativt och hur texten hängde ihop med värderingsövningens diskussioner.

Som sammanfattning av dagens tema och innehåll skrev eleverna reflektioner i sina anteckningsböcker under rubriken. ”Mina tankar efter dagen med temat hat”. Så här formulerade sig några av dem:

”Jag tyckte dagens lektion var en av de viktigaste vi haft för vi gick igenom känsliga områden, till exempel att om man är annorlunda är man farlig eller skum, att om man är utlänning är man automatiskt en tjuv eller terrorist. Men det funkar ju inte så. Kan man inte bara acceptera att alla är annorlunda!”

”När jag åker härifrån här idag kommer jag att komma ihåg alla de diskussioner vi hade i vår grupp. Inte bara dem som vi hade om identitet, etniska grupper och ursprung, sexuell läggning och fördomar. Jag kommer även att komma ihåg våra fina samtal om allt ifrån kaffe och hjärtsjukdomar till Ikeas köttbullar. Jag kommer även att bära med mig de saker vi pratade om för det kan vara viktiga saker att kunna i vissa sammanhang.”

”Jag kommer att komma ihåg bilden på den femåriga flickan som aldrig fick leva. Hur kan man ha så mycket hat för en folkgrupp? Hur kan man ha så mycket hat mot en liten flicka?”

”Idag har jag lärt mig om hur svårt det är att diskutera om vissa saker. Till exempel om man kan byta identitet utan vidare eller byta religion bara så där.”

”Frågorna fick en verkligen att tänka över en sak som man inte riktigt tänkt över. Som till exempel det där om jag är svensk eller eritrean. Jag hade aldrig tänkt över det men det fick mig att inse att jag kan vara både och. Tanken gjorde mig glad.”

Före läxläsningen förvandlade vi golvet till ett pirayahav som det krävdes samarbete och flytstenar för att ta sig över. Minsta felkliv resulterade i att stenar försvann och att svårighetsgraden ökade, men grupperna klarade det bra och efteråt fick de fundera kring hur samarbetet gick och vilka olika roller som uppstod i gruppen.

Samarbetsövningar kommer vi att ägna mycket tid till när vi i februari kommer att ha en övernattning i scoutgården på Söra. Det blir en bra och trevlig övning inför Polenresan.