Författare: Toleransprojektet

Det tionde året med Toleransprojektet i Nyköping är slut. Vi kan blicka tillbaka på fantastiska upplevelser, nya kunskaper, gemenskap, glädje och allvar.

Allt som är viktigt måste få en värdig avslutning. Så blev det verkligen när Division Utbildnings stora konferenslokal Näckrosen fylldes av förväntansfulla föräldrar, syskon, släktingar, lärare, skolledare, chefer och TP-vänner.

Gästerna välkomnades av elever i sina nya TP-tishor. Ett bildspel med foton från dagarna på Söra och från resan i Förintelsens spår i Polen rullade när gästerna anlände.

Det var taggade, nervösa och spralliga elever som efter ledarnas introduktion intog scenen i sina basgrupper. Varje basgrupp hade förberett presentationer med högläsning från egna texter och reflektioner kring vad Toleransprojektet har betytt i form av nya kompisar, ökad självkänsla, mod att vara sig själv, nya kunskaper och insikter om hur det är att vara människa och en oförglömlig resa tillsammans i Förintelsens spår. En elev sjöng den fina sången ”Låt mig värma din frusna själ.

De extravuxna (en lärare och en toleransambassadör från läsåret 2017-18) som följde med på resan till Polen var så klart också med under kvällen.

Sedan väntade kvällens viktigaste ceremoni – att diplomera Nyköpings nya kull av toleransambassadörer. Varje elev fick komma fram och ta emot ett diplom och ett intyg på genomförd utbildning inom Toleransprojektet. Intyget innehåller information om vad Toleransprojektets undervisning inneburit och kan exempelvis användas som referens om eleverna söker sommarjobb. Innan kramkalaset tog vid hade vi den sista ordflätan tillsammans. Ord som ”tacksamhet” och ”gemenskap” uttalades. Vi slutade således som vi började ute på Söra i oktober förra året.

Det känns svårt och vemodigt att säga hej då, men vi som har varit Toleransprojektets undervisningsledare är så stolta och tacksamma över att ha fått följa dessa elevers utveckling. De har vuxit inåt och utåt – både som individer och som grupp. Vi har gjort det tillsammans!

Ett stort och varmt tack till alla som under detta år har kommit med glada tillrop, goda råd och stöttat oss i vår strävan efter att skapa det allra bästa för våra elever!

I februari 2016 beslutade eniga politiker i Nyköpings kommunstyrelse att Toleransprojektet skulle beviljas medel att påbörja sin verksamhet. Höstterminen samma år anlände de två första grupperna – 50 elever – till Söra ”and the rest is history”. Tio år senare har 375 elever genomgått Toleransprojektets utbildning och de är nu toleransambassadörer. Varje år har mellan 100 och 170 fjortonåringar ansökt om en plats. Det betyder att mellan 1000 och 1700 fjortonåringar i Nyköping har varit modiga nog att söka till Toleransprojektet genom de tio åren. Det är en svindlande insikt. Dessutom en viktig insikt eftersom det visar hur mycket kraft och vilja det finns i dessa fjortonåringar!

Eftersom utställningen om Toleransprojektet just nu finns på Sörmlands museum arrangerade muséet den 29 april ett tioårsfirande. De två lärarna Malin Matsson Flennegård och Ola Flennegård, som för tio år sedan startade Toleransprojektet, gjorde en återblick, elever från olika år läste texter och framförde musik.

I återblicken berättade Malin och Ola om hur allt startade, om de olika slags skäl som kan göra att elever sökt sig till Toleransprojektet, om hur undervisningen och dagarna på Söra går till, om Polenresan och varför just Förintelsen är ett viktigt kunskapsstoff för oss. Men också om vad allt eleverna upplever och lär sig får för positiva följder i form av exempelvis empati, kunskaper, självkänsla, vänner och gemenskap, skrivande och skolmotivation. En film från läsåret 2024/25 fick åskådliggöra allt som kan hända med våra elever!

Ett alldeles eget litet husband framförde två låtar – en judisk folkvisa och ”Stand by me”. Detta låtval var så fint och passande en kväll som denna med tanke på de viktiga teman vi arbetar med i Toleransprojektet.

Det blev en fantastisk kväll! I publiken fanns toleransambassadörer, föräldrar, mor- och farföräldrar, politiker, lärare, chefer, nuvarande och tidigare TP-ledare, kompisar och intresserad allmänhet.

På första raden satt tre tjejer som gick i TP:s allra första grupper läsåret 2016/17. En av dem hade med sig alla sina TP-ägodelar som hon ville visa. Hon berättade att hon har en TP-avdelning i bokhyllan där skrivboken och glasburken står och hon visade en mapp med alla papper, brev och övriga saker som hon sparat. Nu läser hon på juristprogrammet med inriktning mot mänskliga rättigheter. De andra två tjejerna pluggar till lärare, på gymnasiet respektive lågstadiet. En av dem har under sin praktik använt TP-berättelsen om polisbataljon 101 och skogen i Josefow med sina gymnasieelever. Fantastiskt!

Vi är så tacksamma över alla som kom och delade kvällens firande med oss och för er som ännu inte sett utställningen på Sörmlands museum så finns den kvar till och med 7 juni. Hurra för Toleransprojektets 10 år i Nyköping!

Så kom den sista träffen på Söra och det var vemodiga men varma känslor som fyllde vårt hus när eleverna anlände. De fick börja med att skriva om hur de utvecklats under tiden i Toleransprojektet. Rubriken var: Min och vår identitet, och de fick fundera över vilka de själva var och hur gruppen var den första TP-dagen respektive nu, den sista TP-dagen. Det blev otroligt fina, viktiga och personliga texter. Så här skrev några av eleverna:

Jag var en tyst och ångestfylld person. Jag var konstant ledsen och förstod inte varför min mentala hälsa var så dålig. Jag övertänkte hela tiden om hur människor såg på mig. Visste INGET om Förintelsen eller vad Förintelsen ens var. Nu är jag en högljudd och glad person. Jag vågar säga vad jag tycker oavsett om det är fel eller inte. Jag har otroliga vänner som hjälpt mig förstå att må dåligt inte är fel. Jag tänker mindre på hur andra ser mig och mer på hur jag själv ser på mig. Jag kan med stolthet säga att min skrivförmåga har utvecklats och mina kunskaper om Förintelsen. Jag står upp för vad jag tycker är fel och älskar att lära mig om historia och såklart om Förintelsen.

Jag var en 13-årig kille som var nyfiken på att lära mig om Förintelsen. Jag visste inte så mycket då. Nu är jag 14 år och har fått massor av kunskaper om Förintelsen men jag har också fått lära mig mer än så – jag vet nu hur man skaffar nya vänner.

Jag var en person som var ”lost”. Jag visste inte hur jag skulle vara den jag ville vara, eller vilka jag skulle vara med, vilka som ville vara med mig utanför skolan, i skolan och här på TP. Vem är jag nu? Jag är jag. Jag är den jag vill vara och är med dem jag vill vara med. Jag har fått tillbaka min skolmotivation och är hellre i skolan än hemma sjuk. Förut var det inte så, utan jag hade gjort vad som helst för att slippa skolan en dag.

När jag först gick in på Söra var jag stressad över nästan allt. Jag var rädd för att ingen skulle gilla mig eller att det inte skulle bli som jag tänkte mig. Det var nära att jag inte ens sökte till TP alls. Jag hade rätt om något dock. TP var inte som jag trodde – det var så mycket bättre. Jag förväntade mig historielektioner och fick istället lekar och vänskap som gjort mig socialt tryggare.

Förut var jag en väldigt blyg och tyst person som inte vågade träffa nya personer. Jag vågade inte vara mig själv för det enda jag tänkte på var vad andra skulle tänka om mig. Jag var också rädd för att ha fel, för jag har alltid sagt till mig själv att man inte får ha fel. Nu har jag vågat visa andra vem jag egentligen är och vågar prata mycket mer, både i skolan och med nya människor. Nu bryr jag mig mycket mindre om vad folk tänker om mig, för om någon inte gillar mig för den jag är så ska jag inte ändra på mig själv.

Jag skulle säga att jag vara en kille som ville uppleva helt nya saker och det var också ett av skälen till att jag sökte till TP. Men jag var blyg och ville oftast inte göra fel. Nu är jag en kille som fått lära mig att det är helt okej att göra fel och att man aldrig ska ge upp.

Under förmiddagen lekte vi och eleverna fortsatte med förberedelserna inför avslutningen 7 maj. Vi tog ett sista gruppfoto utomhus och Malin filmade under dagen eleverna ute i det soliga aprilvädret inför presentationsfilmen om Toleransprojektet som höstens nya åttor kommer att få se inför sina ansökningar. Eleverna hade mycket att säga och vet ju vad man som fjortonåring behöver peppas kring för att våga söka en plats i Toleransprojektet.

Efter lunch var det dags för generalrepetition och grupperna framförde både sina tankar om året i Toleransprojektet och högläste de texter de själva valt ut bland alla texter de skrivit under året. Det kommer att bli en väldigt fin stund när föräldrar, syskon, lärare, chefer och politiker får vara publik till detta!

Vi dukade upp fikabord med bullar, kakor och godis och lekte sedan en sista gång. Det tillsammans med den sista ordflätan blev en fin avslutning på dagen innan ett glatt gäng satte sig på bussen för hemfärd.

Nu väntar en avslutning tillsammans med nära och kära och där eleverna i en högtidlig ceremoni utses till toleransambassadörer!

Äntligen fick vi träffas på Söra igen efter våra upplevelser tillsammans i Polen. Dagen inleddes med att återknyta till resan genom bildspel med musik, individuell läsning av alla texter i skrivboken som skrivits i Polen samt skrivande utifrån frågan: Varför ska man göra en sådan här resa?

Sedan inleddes ett långt gemensamt samtal kring olika aspekter av att genomföra en exkursionsresa som denna, vad den lär oss, hur den skiljer sig från andra slags resor och hur det var att komma hem och möta familjens och vännernas frågor och intresse, eller brist på intresse. Det kändes viktigt att få möjlighet att reflektera kring alla dessa frågor tillsammans.

Det allvarliga och eftertänksamma varvades med lek och skratt och det var tydligt vilken ännu mer sammansvetsad som skapats under Polenresan. Eftersom det snart var påsk passade vi på att äta godis och mysa lite extra.

Alla basgrupper påbörjade under dagen en sista uppgift – att förbereda en presentation för en publik som kommer att bestå av vårdnadshavare, syskon och lärare innehållande gruppens tankar om året i Toleransprojektet samt högläsning av texter. Avslutningen sker torsdag 7 maj och vi har ytterligare en träff att förbereda detta på. Basgrupperna fick redovisa sina idéer och det är tydligt att de kommer att ha mycket viktigt att presentera på sin avslutning.

Vi påbörjade också arbetet med att utvärdera och fundera över tiden i Toleransprojektet genom att göra en enkät med frågor om allt ifrån skälen till att eleverna sökte till hur man upplever att man utvecklats vad gäller exempelvis kunskaper, vänskaper, identitet, skrivande och reflekterande. Så här fint skrev en elev:

Det viktigaste med Toleransprojektet har varit gemenskapen, tryggheten och glädjen. Jag känner mig uppskattad och behövd. Jag mår så mycket bättre i skolan nu och har vänner för livet som faktiskt bryr sig om mig.

Tänk att året med Toleransprojektet snart är slut! Vilken gemenskap och vilken utveckling vi fått uppleva hos våra elever, både individuellt och som grupp. Det är så fint och värdefullt att se!

Nu närmar sig resan till Polen 8 till 13 mars. Både elever och ledare har fått de första symptomen på resfeber 🙂 Den nionde träffen på Söra hade därför det självklara temat: Snart reser vi till Polen.

Det var förväntansfulla elever som kom till Söra och de fick sällskap av de två vuxna som kommer att följa med på resan – både i egenskap av extravuxna och i fortbildningssyfte. En av de vuxna var själv elev i Toleransprojektet 2017-2018 och det blir särskilt fint och speciellt att han återigen ska göra denna resa med årets elever och ledare. Vi hade massor av viktiga förberedelser att gå igenom och vi tog ett gruppfoto med hela gänget som ska resa tillsammans.

Dagen såg lite annorlunda ut eftersom det var viktigt att eleverna fick med sig vissa grundläggande kunskaper för att resans innehåll ska kunna ”landa” på ett bra sätt. Därför stod inte någon berättelse i centrum utan istället hade vi en lektion med mycket fakta. Vi gick igenom viktiga grunder inom judendomen, samt judiska symboler, begravningsritualer och hur en synagoga ser ut.

Vi repeterade fakta kring Förintelsen och om antisemitismen som hattradition och grund för Förintelsen. Den första kvällen i Polen kommer dessutom eleverna få lära sig mer om det så kallade Generalguvernementet (den del av det ockuperade Polen som nazisterna gjorde till ”avstjälpningsplats” för judarna och där dödslägren Treblinka, Sobibor och Belzec byggdes för att mörda Polens judar) och om folkmordet på romer under Förintelsen. Vi kommer under resan att besöka bland annat förintelselägret Belzec (där omkring 500 000 judar mördades, två överlevde) och Auschwitz Birkenau (som hade en särskild avdelning för romer och där ca 21 000 romer mördades).

All fakta bröts av med ballonglek och rörelse och dagens burkuppgift blev att skriva förväntningar inför resan. Vi fortsatte på samma tema i dagens samarbetslunch och gruppuppgift.

Alla, både elever och vuxna skrev och berättade om sina förväntningar inför Polenresan. Eleverna fick också fundera över viktiga saker att tänka på för att alla i gruppen ska trivas och må bra tillsammans under resan. ”Alla ska känna sig delaktiga” , ”ta ansvar” och ”passa tider”, var några av de kloka saker eleverna kom fram till.

Reflektionsskrivandet i skrivböckerna kom också att handla om tankar och förväntningar inför resan.

När alla skrivit klart kom en liten överraskning. Alla elever fick varsitt svartvitt fotografi på barn i olika åldrar, i olika sammanhang, mitt i livet. Alla dessa barn mördades under Förintelsen och på en alldeles speciell plats i Polen kommer eleverna att ”träffa” sitt barn. Eleverna klistrade in ”sitt barn” i anteckningsboken och under resan kommer alla att få en uppgift kopplad till detta barn.

Vi avslutade dagen med packlista, resplan och annan viktig information innan det var dags att samlas för ordfläta där alla fick säga ett positivt ord de vill bära med sig efter dagen. Nästa gång vi ses står vi redo med våra resväskor vid samlingsplatsen där bussen hämtar oss. Sedan väntar Polen!

Nu har eleverna i Toleransprojektet haft sin åttonde träff. Vi samlades på ett snömysigt Söra och nu känns det verkligen att gruppen lärt känna varandra och småpratet under frukoststunden är hjärtevärmande att lyssna på. Just denna gång hade vi en gäst, Elisabet från Abrahams Barn på Sigtunastiftelsen, en verksamhet som arbetar med frågor som rör bland annat mänskliga rättigheter, berättande och skrivande.

Dagens berättelse var egentligen två berättelser. Genom två personer belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter.

Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Korczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följa sina 192 barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka.

Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död, men då måste han lämna kvar sina barn. Elevernas texter blev fina och känslosamma. Här kommer ett exempel:

2 augusti 1942
Jag har fått ett erbjudande och kan inte tacka ja. Jag skulle aldrig kunna tacka ja. Att lämna mina barn, De små barn som dansar tidigt på morgonen, de barn som kommer springande för att ge kramar. Att jag, Janusz Korczak, lämnar detta barnhem som ger mig lycka kommer aldrig att ske. Dessa barn är inte föräldralösa människor som jag måste ta hand om – de är min familj!

I den andra berättelsen mötte eleverna socialarbetaren Irena Sendler som smugglade 2 500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.

Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en ”scen” samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna.

Här är två av dikterna:

Annorlunda
Jämlikhet
Samma
Smart
Stark
Tillsammans
Unik
Viktig
Jag är den jag är
Jag har rätt att vara kär
Alla är olika och kan uttrycka sig
Precis som han, hon, mig och dig
Varje kille eller varje tjej
har rätt att utspråka sig
Vi snackar jämlikhet
som i lycklighet
Tillsammans bekämpar vi detta
så att vi kan göra det rätta.

Jag heter
Melker
Samit
Cindy
och Mira
Alla barn har rätt till att vara sig själva
Vi har rätt till en kultur
Något att fira och något att leva för
Jag tillhör en grupp eller ett folk
Jag tillhör ett land och jag hör hemma här
Jag har vänner
en familj
och ett ursprung
Jag är någon
Jag finns
och vi har rättigheter
Vi finns!

Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en person som varit viktig i deras barndom.

Som vanligt bröt vi då och då av dagen med samarbete, lek och energi. Det märks att grupperna nu har lärt känna varandra och känner sig trygga och avslappnade i varandras sällskap.

Nästa gång är det dags att helt inrikta oss på resan till Polen, med mycket fakta om Förintelsen, om judendomens grunder och praktisk information. Då kommer också de medföljande vuxna, en högstadielärare och en toleransambassadör från TP:s andra år, att delta.

Den 27 januari arrangerade Toleransprojektet tillsammans med föreningen Nyckelskramlarna ceremonin kring Förintelsens minnesdag. På Stadshusets trappa stod elever och ledare med banderoll och foton på barn som mördades under Förintelsen samt på tre av dem som överlevde, Benny Grünfeld, Emerich Roth och Hédi Fried. Här följer det som sades av Toleransprojektet under minnesceremonin.

Kära medmänniskor!
Det är Förintelsens minnesdag och vi har samlats för att hedra och minnas offren. Bland oss finns ledare och elever i Toleransprojektet samt föreningen Nyckelskramlarna. Det är vi som tillsammans arrangerar denna minnesdag. Jag heter Malin och är en av lärarna i Toleransprojektet där vi i använder berättelser och kunskaper från Förintelsen för att lära oss om historien och om oss själva – förstå att det var människor som gjorde detta mot andra människor.

De foton som eleverna håller i föreställer barn som mördades under Förintelsen. Men tre av fotona visar också några dem som överlevde och som kom att leva och verka i Sverige – Benny Grünfeld, Emerich Roth och Hédi Fried. De finns inte längre i livet men de var människor som upplevde Förintelsen och de får tillsammans med barnen finnas extra närvarande bland oss idag.

Förintelsen är det begrepp som används för nazisternas folkmord på Europas judar. Just denna dag, den 27 januari är den särskilda minnesdagen för dem. Andra grupper blev också offer, exempelvis romer, Jehovas vittnen och polacker. De har sina egna minnesdagar och deras lidande var lika stort. För människors lidande kan inte vägas och jämföras – låt aldrig någon får er att tro annat.

Så vad hände den där dagen för 81 år sedan? Den 27 januari 1945 var det åtskilliga minusgrader när de sovjetiska soldaterna nådde koncentrations- och dödslägret Auschwitz-Birkenau. Det var vid middagstid och lägret var så gott som tomt. Lägerledningen hade utrymt lägret och tvingat omkring 60 000 fångar att till fots i snöyran marschera mot arbetsläger i Tyskland. De sovjetiska soldaterna kunde inte veta att vi skulle stå här idag. De kunde inte veta att platsen de kommit till skulle bli en samlande symbol för Förintelsen.

Detta kunde ingen veta den där kalla dagen för 81 år sedan. För det var inte meningen att vi skulle samlas så här för en minnesstund. Samtliga människor som var födda judar skulle mördas och deras kroppar förintas. Också minnet av dem skulle utplånas. Deras kultur, berättelsen om deras existens skulle också den utplånas. Men, det är därför vi så här 80 år efter att skotten ekade i det polska vinterlandskapet inte kan göra något viktigare än att just stå här. Det finaste vi kan göra för offren är att inte uppfylla nazisternas önskan om att glömma brottet. Därför ska vi lyssna till berättelserna från de som överlevde eftersom deras berättelser också vittnar om de människor som inte överlevde.

Hédi Fried lämnade oss i november 2022. Så här berättar hon om dagen hon, hennes syster Livia och mamma och pappa anlände till Auschwitz. Det är Ida Li som läser:

Dörrarna slogs upp med en smäll, starka strålkastarsken bländade oss och ett helvetiskt väsen bredde ut sig. SS-vrål blandades med hundskall och barnskrik. Fort, fort, schnell, schnell, lät det. Familjer stod handfallna, ville inte släppa varandra. Medan batongerna ven jagades vi ner på plattformen.

Familjer tappade bort varandra utan att hinna ta avsked. Jag hoppade ner från vagnen och drog ett djupt andetag. Efter tre dagar i den kvava, stinkande vagnen var det en lättnad att andas, trots att luften var tung av en kraftig, otäck lukt.

Det var den natten jag förlorade mina föräldrar. De fördes iväg till badhuset, lurades att tro att de skulle duscha, men istället för vatten var det Zyklon B som släpptes in i ”duschkabinen”. Jag fick aldrig ta farväl av far, av mor, aldrig krama om dem en sista gång.

Det är lätt att tänka att Förintelsen ligger långt bort i tid och rum. Men, förra året stod jag i ett rum i Auschwitz Stammlager framför The Book of names, en bok innehållande fem miljoner namn på människor som mördades i Förintelsen. Bredvid mig hade jag Vania. Hon drog med fingret över sidorna och sökte efter sitt eget efternamn. Hennes egen familjehistora fanns där i rummet, i boken. Vania läser nu sin egen text.

Mina släktingar drabbades av Förintelsen, min gammelfarfar var den enda som överlevde. Ibland tänker jag på en värld där jag inte finns. Och på andra universum och andra tidslinjer. Jag tänker ofta på konsekvenser, och att allt är en del av fjärilseffekten. Ibland tänker på en bok jag läste för längesen. Hur jag drog med fingret genom raderna av text för att hitta ett svar. Jag hade gjort ett löfte och löften ska man inte bryta. Men det är så svårt när man känner så mycket på en och samma gång. Jag drog med fingret och jag hittade inget, bara den kalla luften som påminde om andra universum och tidslinjer.Och att både jag och boken är konsekvenser av Förintelsen.

Våra elever gör en resa till Förintelsens minnesplatser i Polen och när de kommer hem skriver de om sina nya lärdomar och insikter. Harry läser nu en sådan reflektion:

Förintelsens minnesplatser berättar om hur system bildas för att effektivt döda människor. Hur en situation kan förvandla en pappa till en barnamördare. Hur människor i sin strävan efter att göra karriär utan att tänka förvandlas till kommendanter över ett dödsläger. När man läser om Förintelsen läser man så mycket om siffror men sällan om att bakom dessa siffror så fanns det levande individer som levde normala liv och hade sina egna problem och roligheter.

Det finns nu inget liv kvar på de platser där Förintelsen ägde rum. Det liv som fanns förintades, de liv som skulle ha levts levdes inte. Platserna är tomma för att det just är tomhet som Förintelsen lämnade kvar efter sig. En tomhet efter Gerti, Ruben, Fru Zucker, Jacob, Miriam och miljontals flera. En saknad efter de liv som inte fick levas.

Idag hedrar vi de människor som blev Förintelsens offer. Människor som du och jag. De har funnits och vi minns dem. Vi tänder ljusen för dem.

En vintervit januarimorgon var det dags för vår sjunde träff. Det tema vi arbetade med förra gången: VI OCH DOM krävde så mycket av eleverna i form av begrepp, samtal, exempel och reflektion fortsatte vi idag på ett liknande tema, om hat och att bli en liten del av ett större hatsystem, för att verkligen få alla tankar att ”landa”.

Dagen inleddes med högläsning ur några skrivböcker innan det blev en bildövning där uppgiften var att beskriva ett antal människor enbart utifrån det man kan utläsa av en bild. Bilderna föreställde blanda annat romska kvinnor, en transperson, en muslimsk familj, en jude och en same. Vilka ord sätter ni till bilderna? Vad har människorna på bilderna gemensamt? Vi talade om att kategorisera och sätta etiketter på människor. Men också om hur vissa ord är fyllda med negativ laddning och används för att kränka andra – som att samer och romer har nedsättande benämningar (l-ordet och z-ordet).

Sedan återvände vi kort till berättelsen om Gerti och hennes släktingar i träddungen i Auschwitz Birkenau. Hennes kusin Ruben fick svara på ett antal frågor om vem han är. Han svarar: farmors pojke, duktig i matte, vill bli snickare, gillar fotboll. Något mer? Ja, jude. Jaså jude. Just där och då i skogsdungen i Auschwitz var det faktum att han var jude det enda betydelsefulla. Det ansåg i alla fall de som snart skulle mörda honom. Detta ledde oss fram till en repetitionsstund där viktiga begrepp som tolerans och intolerans definierades.

Efter paus och lekar med stolar och klädnypor var det sedan dags för dagens ”besök” och berättelse. Ledaren Micke iklädde sig rollen som SS-mannen Kurt Gerstein och vi förflyttade oss till den 25 juli 1945. Eleverna fick möta Kurt där han sitter i militärfängelset Cherche-Midi i Paris, anklagad för krigsförbrytelser. Genom intervjufrågor rullas hela hans liv upp – uppväxten med en patriotisk far, hans djupa kristna tro, en komplicerad väg in i nazistpartiet, moraliska grubblerier, svägerskan Berthas död i Hitlers Aktion T4 (då fysiskt och mentalt funktionsnedsatta tyska medborgare mördades) och inträdet i Waffen-SS med ansvar för hygienfrågor. Vi fick följa honom hela vägen fram till den polska staden Lublin där han den 17 augusti 1942 får order om att bege sig till förintelselägret Belzec med en last Zyklon-B. Nästa gång vi möter Kurt är det mars och vi står själva vid den tidigare järnvägsrampen i Belzec. Där kommer berättelsen att fortsätta.

Kurt Gerstein var ingen ond människa. Men han var en kugge i ett helt hatsystem – den nazistiska ideologin. För att verkligen slå fast hur alla människor kan bli del av ett helt system av intolerans, hat och diskriminering fick eleverna varsin lapp på vilken det stod en kategori av människor, just den här gången: romer, judar, samer, bagare och skådespelare. Den skapande uppgiften för dagen blev sedan att göra en så kallad ”hatbild” i form av en affisch. Varje grupp fick fundera över hur de skulle framställa sin kategori människor så att den som tittade på affischen skulle förstå att det var hatpropaganda riktad mot en specifik grupp människor.

Många tyckte att det här var en svår övning. ”Jag fick dåligt samvete”, sa flera elever. Det blev ett bra tillfälle att samtala kring hur övningar av det här slaget kan ge inblick i vilka mekanismer som ligger bakom fördomar, hatbrott och intolerans. Hat uppstår inte ur ingenting utan har ofta en lång tradition. Antisemitism, antiziganism, homofobi och islamofobi (kallas också antimuslimsk rasism) är exempel på hattraditioner. Det finns däremot ingen tradition av hat mot bagare och skådespelare. Därför hade grupperna som fick dessa två kategorier svårt att hitta symboler, ord och bilder som direkt kunde få åskådaren att förstå budskapet på affischen.

Eftersom nästa tema kommer att vara: ATT VARA BARN så blev dagens glasburksuppgift följande: Du är ett barn. Skriv ner ett råd du som barn vill ge dig själv som vuxen. En lapp med detta råd lades i burken.

Nu är det bara två träffar kvar innan vi reser till Polen och vi har fortfarande många förberedelser att göra. Mycket spännande och viktigt väntar. På torsdag 29 är det föräldramöte kl 18.30 i miniaula 1 på Nyköpings högstadium, Alpha.

Vi skriver 2026 och temat för den första träffen detta år var: ”VI OCH DOM”. Vi definierade och talade om fördomar och provade att stoppa in olika ord mellan ”Vi” och ”Dom”. Då kunde det bli ”vi eller dom”, ”vi med dom”, ”vi mot dom”, ”vi älskar dom” eller ”vi är dom”. Beroende på vilket ord som stoppades in så förändrades betydelsen. Hela whiteboarden fylldes med ord som kunde användas.

För att få igång  tankarna kring hur vi tänker om andra människor lyssnade vi till berättelsen om ett välkänt fotografi. På fotografiet, som också är omslag till Forum för levande historias bok ”Om detta må ni berätta”, ser man en grupp ungerska judar som den 27 maj 1944 anlände med en tågtransport till koncentrationslägret Auschwitz Birkenau. Varför har de kommit dit? Hur ser vi att de är judar? Vilka personer fångar särskilt din blick?

För dessa människor, lilla Gerti, hennes syster, mamma, kusinen Ruben, farmor och de andra släktingarna och grannarna, blev Förintelsen bokstavlig. Deras identiteter reducerades till en enda sak – de var judar och judar skulle mördas. 24 timmar efter att fotot togs var de inte bara mördade utan förintade. Hur ska vi förstå detta? Vad händer när vi kategoriserar varandra och bestämmer vilka delar av en människas identitet som är fel eller rätt?

Efter detta behövde vi en stunds rörelse och det fick vi via lite danceoki innan vi gav oss in på dagens långa och utmanande progressiva värderingsövning.

Steg för steg tog sig eleverna igenom frågor som alla handlade om exempelvis begrepp som identitet, etnicitet och sexuell läggning. Vad kan man välja och inte välja i sin identitet? Vem bestämmer ens etnicitet? Vad är det att vara svensk? Målet var att alla i diskussionsgruppen skulle yttra sig och att gruppen skulle vara så överens det gick om sina svar. För varje steg knuffades nya och ofta provocerande tankar in för att grupperna skulle komma vidare och pröva sig fram bland alla svåra och komplexa begrepp. Eleverna tyckte att frågorna var jobbiga och förvirrande men började förstå vad de i grunden handlar om – vad identitet, fördomar och tolerans i grunden handlar om.

Vi nådde tillsammans fram till dagens två viktigaste definitioner, av begreppen tolerans och intolerans. Att tolerans ytterst handlar om att ge andra rätten att definiera sig själva, att andra har rätt till den identitet de själva väljer – oavsett om det gör mig arg, irriterad, provocerad.

Samarbetet sattes på prov när klassrumsgolvet förvandlades till ett hav med hungriga pirayor och med hjälp av flytstenar (dynor) skulle eleverna förflytta sig från en strand till en annan – det gällde verkligen att hjälpa varandra!

Mot slutet av dagen läste vi Jonas Hassen Khemiris ”Jag ringer mina bröder” som handlar om hur fördomar och stereotyper styr våra rädslor och får oss att tänka negativa tankar om våra medmänniskor. Sedan skrevs nyårsönskningar på pappersstjärnor.

Som sammanfattning av dagens tema och innehåll skrev eleverna reflektioner i sina anteckningsböcker under rubriken. ”Mina tankar efter dagen om Vi och dom”. Många beskrev att diskussionen gjort dem förvirrade men också att nya tankar kommit och andra perspektiv öppnats. I dagens avslutande ordfläta höglästes nyårsönskningarna som handlade om allt ifrån bättre betyg och fina idrottsprestationer till fred på jorden, att nära och kära ska bli friska från sjukdom och att alla barn får känna trygghet och äta sig mätta.

Nästa gång vi träffas kommer vi att undersöka hatets mekanismer och hattraditioner. I nära anslutning till denna träff ligger också ett viktigt föräldramöte inför Polenresan. Det äger rum torsdag 29 januari kl 18.30 på Nyköpings högstadium, Alpha.

För att lära känna varandra bättre och känna trygghet i gruppen har vi alltid en övernattning en tid före resan till Polen. I den mörka decemberkvällen samlades gruppen med pyjamaspackning och förväntansfulla ansikten.

Vi började med ordfläta, mellis och pyssel. Sedan fortsatte kvällen med pizzaätning, lekar och tävlingar. Det byggdes torn av spagetti och marshmallows, gjordes toalettpappersmumier och gissades musikintron.

Plötsligt dök finfina gäster upp – tre toleransambassadörer som nu går i ettan på gymnasiet och som Malin hade ett ”lifetalk” tillsammans med. De berättade om sig själv, om när de gick i åttan och mötte Toleransprojektet. Vad gjorde det med dem och deras utveckling? Vad betydde resan till Polen och vad bär de med sig från Toleransprojektet nu, två år senare?

Efter detta lifetalk skrev fick eleverna i sina skrivböcker om var i livet de just nu befinner sig, om sina skäl till att just nu befinna sig i Toleransprojektet och vad de hoppas bära med sig framåt i livet. Sedan var det dags för mysigt häng i Scouternas hus där alla också sov.

På morgonen var det frukost och tandborstning innan årets sista ordfläta genomfördes. Ord som: värme, trygghet och gemenskap uttalades och ett lite trött men glatt gäng åkte från Söra efter en fin övernattning. Nu önskar vi alla en skön och härlig julledighet och ett Gott Nytt År! Vi ses 2026 och då väntar massor av nya kunskaper, erfarenheter och en stor och viktig resa till Polen! Tack för detta år!