Författare: Toleransprojektet

Det femte temat våra elever fick möta i Toleransprojektet var: KÄRLEK och ALTRUISM. Vi inledde morgonen med att följa upp förra gångens läxa som handlade om att vara modig och vi funderade över vilka olika slags handlingar vi visar andra människor kärlek genom. Att finnas där för andra, ge komplimanger, visa omsorg, vara generös, säga hej – var bara några av de saker eleverna gav som förslag.

Dagens uppgift för glasburken blev att på ett rött pappershjärta skriva namnet på en person man älskar och namnet på en person man tror älskar en.

Två berättelser fick i gruppen på olika sätt belysa kärlek och altruism (att handla osjälviskt). Vi förflyttade oss med hjälp av Benny Grünfelds tavla till torget i hans lilla ungerska hemstad när den judiska befolkningen skulle deporteras till Auschwitz. I tavlans ena hörn lämnar en judisk kvinna över sitt lilla barn till en kristen kvinna. Varför gör mamman så? Vad får den andra kvinnan att ta emot ett främmande barn?

I den andra berättelsen mötte vi fru Zucker och hennes femtonåriga dotter Esther där de just klivit ut ur en av tågvagnarna i Auschwitz II Birkenau i augusti 1944. Plötsligt lösgör sig fru Zucker från sin dotter och försvinner iväg? Varför? Jo, hon har sett en man som håller i sitt lilla barn i männens led. Hon säger till mannen att hon tar hand om den lilla flickan tillsammans med de andra barnen och kvinnorna. Hon vill hjälpa till. Men i samma stund som fru Zucker tar den lilla flickan i sin famn dömer hon sig själv till döden eftersom vuxna med barn alltid fördes direkt till döden i gaskammare och krematorium. Det vet inte fru Zucker. Hennes enda tanke på en plats som denna är att hjälpa det barn som behöver henne

Eleverna fick skriva meningar om fru Zucker – vad hon säger till flickan, vad hur tänker och vad hon ser omkring sig. Dessa meningar blev grunden för dagens skapande övning där ett pussel lades som resulterade i texter och skulpturer som gestaltade fru Zuckers altruism, att hon handlade osjälviskt och utan tanke på egen belöning.

Eleverna högläste sedan sina texter och presenterade sina skulpturer. Texterna blev väldigt fina och känslosamma.

Naturligtvis lekte vi och samarbetade också. Det släpptes loss fniss och samarbetsförmåga i leken  ”Hatten, pinnen och hinken”! Sedan provade vi att flörta med varandra utan att börja skratta. Svårt och roligt!

Efter diskussioner kring berättelsernas kopplingar till kärlek och altruism gick vi över till fakta kring hur nazisterna gick till väga för att kunna genomföra massmordet på Europas judar. Raul Hilbergs modell, från identifikation till förintelse, presenterades och återigen glödde det i anteckningsböckerna.

Dagen avslutades med en liten ceremoni med ljus som tändes för människor vi älskar. Ännu en fin och varm dag med eleverna i Toleransprojektet var över och gruppen tar kliv framåt i kunskaper, i att våga utmana sig själva och i gemenskap.

Nu återstår bara en aktivitet innan vi går på jullov – övernattningen. Den äger rum onsdag 17 december och då har vi ett helt program för kvällen. Vi kommer att pyssla, tävla och äta pizza!

Den första snön hade fallit denna torsdag. Väl inne i värmen hade vi först en uppföljning av läxan utifrån den andra träffens tema ”Vem är jag?” Eleverna fick se hur många olika ord de använder när de beskriver sin identitet. Vi människor är så många saker och alla kämpar med något. Alla fick också skriva ner namnet på en förebild i fråga om mod att lägga i sin glasburk.

Sedan tog vi oss an dagens nya tema: ATT STÄNGA ANDRA UTE. Ordet exkludering blev ett nytt begrepp att förstå och kunna använda.

Vi började med att vända ett antal frågor inåt, mot oss själva. Hur gör vi när vi stänger andra ute – med tonfall, kroppsspråk, ord och handlingar? Utifrån detta gav vi oss in i det första stora faktamomentet kring Förintelsen som idag handlade om hur nazisterna lade upp planen för och inledde den process som innebar att framförallt judar, men också romer och andra grupper, undan för undan stängdes ute och diskriminerades genom särskilda lagar som gjorde livet svårare och svårare. Vi analyserade bilder och gick från år 1933 till 1938 – under flitigt antecknande i skrivböckerna.

På en av bilderna låg österrikiska judar i Wien på knä och skrubbade trottoaren med tandborstar under överinseende av tyska nazister. Runtom stod invånare i Wien och såg på när kanske de som var deras grannar, läkare eller lokala handlare förnedrades. För att de var judar.

Som vanligt när vi suttit fullt koncentrerade en stund bryter vi för en stunds fysisk aktivitet och ofta något slags samarbetsmoment. Idag blev det gruppskulpturer med olika antal händer och fötter i golvet och samarbete genom att räkna som hjälpte till att skapa energi och skärpa inför fortsättningen.

Dagens berättelse hämtades ur skönlitteraturen, men kunde lika gärna ha handlat om verkliga människor. Vi följde den judiska familjen Steiner, bosatta i Wien, från att Hitlers lagar börjar begränsa och förstöra deras liv fram till att deras två flickor Steffi och Nellie 1939 sätts med sina resväskor på ett tåg med destination Göteborg.

Eleverna fick uppgiften att i rollen som Steffi skriva en text om de känslor och tankar som finns i hennes inre där hon nu sitter med sin lillasyster på tåget mot Sverige. Texterna blev fantastiska. Här kommer några exempel:

Det har nyss blivit ljusare igen. Nellie sover fortfarande och det är rätt så tyst runt mig. Från vad mamma och pappa sa kanske det blir bra i Sverige men helst vill jag till Amerika. Jag har aldrig varit så här långt bort från Wien förut. Borta från lägenheten, skolan, skogen och Paula. Jag är lite rädd men jag måste vara modig för mig och för Nellie.

Jag sitter på det trånga tåget med min resväska i handen och Nellie i den andra. Jag är livrädd. Jag har ingen aning om som väntar oss och vill inte heller veta. Jag vill hem, hem till mina föräldrar. Det enda jag har kvar från dem är fotot. Jag vill låta tårarna forsa men låter bli. Jag måste vara stark, stark för Nellie.

Jag vill inte lämna mamma och pappa. Vad kommer att hända med mamma och pappa? Var ska vi ens bo? Kommer de att separera mig och min syster. Kommer vi att bli behandlade på samma sätt i Sverige? Hur länge kommer vi att behöva vänta tills mamma och pappa kommer? Vad händer om vi aldrig få se dem igen. Kommer vi då att vara fast här för alltid. Det här känns inte bra.

Näst på tur stod lunch och efter det fick grupperna i uppgift att med hjälp av två tankebubblor fundera kring den som exkluderar och den som exkluderas. Vilka tankar, känslor och beteenden finns inuti den som stänger andra ute och i den som utestängs? Många kloka tankar fyllde vårt klassrum.

Vi avslutade dagen med lek och högläsning ur Steffitexterna och en reflektion kring hur gruppen utvecklats under de fyra första träffarna. Vi ser så mycket fokus, omsorg om varandra och nyfikenhet.

Nästa gång är det dags för temat kärlek och därför blir det kring detta ord eleverna får reflektera och skriva till nästa träff.

I det grå novermbervädret på Söra ägnade sig gruppen den tredje träffen åt temat: MOD och CIVILKURAGE. Men vi inledde som vi alltid inleder Toleransprojektdagarna – genom att återknyta till den förra träffens tema och den läxa eleverna skrivit om att vara människa. Sedan fylldes de nyskapade glasburkarna med lappar om personliga egenskaper och av personliga föremål som man valt som symboler för sig själv. Även ledarna hade föremål med sig och berättade om hur de visar ens identitet.

Så här berättar några av eleverna under läxrubriken ”Vem är jag?” där uppgiften var att fundera över vem jag är, hur jag tror att andra ser på vem jag är och hur jag vill vara:

Jag är en tonårstjej som är väldigt vilsen i mig själv och livet. Jag tror andra tycker att jag är smart för jag kan allt i skolan men jag tror också att de tycker att jag är lite tråkig som tar allt så seriöst hela tiden. Jag vill vara någon som vågar vara sig själv, någon som inte är rädd att uttrycka sina känslor och någon som inte har problem med att vara social.

Jag är en aktiv kille som gillar att vara med kompisar och göra saker som till exempel att cykla. Även om jag gillar många saker så är jag också rädd för mycket, som att förlora min familj och mina vänner. Jag behöver också vissa saker, som kärlek och närhet för att jag ska kunna må bra.

Jag är en tjej som är väldigt känslosam när det kommer till saker jag tycker om. Jag kan lätt bli väldigt glad men också väldigt lätt ledsen. Jag älskar att sjunga och dansa och känner mig som mest hemma när jag står på scenen med mina kompisar. Jag är en person som alltid kommer att finnas där för dem jag älskar oavsett vad jag går igenom.

Jag är en snäll, sportig, glad och trevlig kille. Andra tänker säkert att jag är glad och snäll hela tiden men många vet också att när jag blir arg så blir jag arg. Men oftast är jag snäll och glad.

Dagens berättelse började: ”Det var en gång två människor som älskade varandra …” och fortsatte att handla om Marie-Louise och Tony Hrons son John. I augusti 1995, några dagar innan John skulle börja åttan, blev han brutalt ihjälslagen vid Ingetorpssjön utanför Kungälv där han campade med sin kompis Christian. John hade under en längre tid vägrat vika undan för den ene förövarens kränkande behandling och hade också chansen att den här kvällen fly genom att simma bort från misshandeln, men återvände för att rädda Christian. Mordet på John Hron är orsaken till att Toleransprojektet en gång startade.

Under lyssnandet bröt vi för en stunds lekande där vi räddade varandra undan en hungrig zombie och dansade loss till olika instruktioner.

De många frågor och perspektiv som berättelsen lyfte fram arbetade vi vidare med genom ett rollspel kring begreppen: förövare, offer, åskådare där eleverna särskilt fick sätta sig in i olika typer av åskådarsituationer och försöka dramatisera olika handlingsalternativ. Grupperna fick spela upp varje scen två gånger. De prövade sig fram till hur åskådarna passiva eller aktiva roll påverkade situationen.

Vi talade om hur lite det ofta behövs för att hjälpa någon som utsätts för en kränkande eller våldsam situation. Man kan hjälpa med ord, en blick eller bara med att visa tydligt med kroppsspråket. Vi resonerade också kring skillnaden mellan mod och civilkurage, att våga för sin egen skull eller för andras skull.

Vi fick också tillfälle att samtala kring flera av de vardagliga situationer som eleverna ofta befinner sig i – framförallt med så kallade ”skojbråk” som sprider oro i skolkorridorer och klassrum och får många att känna sig utsatta.

Dagens skapande uppgift gjordes denna gång i grupp och handlade om att skapa ett konstverk som gestaltade MOD. Alla grupper fick presentera sina konstverk och de beskrev klokt och genom tydliga exempel vad mod kan handla om.

Sedan inleddes läxtimmen innan vi avslutade dagen med en lugn och stämningsfull ljuständning och en stunds tystnad till minne av John Hron.

Nästa gång vi ses kommer vi att börja närma oss det område eleverna ska få stor och fördjupad kunskap om inför resorna till Polen i vår, nämligen Förintelsen.

Vid vår andra träff var alla lite varmare i kläderna och fjärilarna i magen fladdrade inte lika mycket. Vi började med att titta tillbaka på första gången med hjälp av foton och exempel ur några skrivböcker. Den första läxan, med rubriken ”Vad är en människa?”, lämnades in och så här skriver några av eleverna:

Jag är en människa, en människa som kan göra vad jag innerst inne vet är rätt eller fel, en människa med empati och känslor, en människa som tar beslut, känner glädje och kärlek. Vi är människor som följer moral för att passa in, vi har våra egna personligheter och tankar.

När man pratar om människor finns det en sak som kan vara det finaste man kan göra och det är att vara snäll och hjälpsam inför andra. Andra kommer att ta efter det och också vilja vara snälla och hjälpsamma.

Det som skiljer människor från en robotlik människa är att vi känner glädje, sorg, ilska, förvirring o.s.v. Det påverkar det vi gör. En robot gör bara, till exempel dödar någon som om den vore en fluga.

Jag skulle säga att det som gör oss till människor är vår förmåga att reflektera, fundera, välja och genomföra. Det är en udda förmåga hos oss människor, vi tänker mycket mer än andra varelser och det har lett till utveckling som senare har gett oss det moderna samhället.

Många blir lärda som unga om vad som är rätt och fel, men de som inte vet lär sig när de blir äldre eftersom man börjar bygga upp ett samvete. Man börjar förstå vad som är rätt och fel.

Vårt tema för andra träffen var: VEM ÄR JAG? Vi definierade det viktiga ordet ”identitet” och alla fick försöka ringa in lite av sin identitet genom tre meningar som började ”Jag är …”. Alla insåg att vi beskriver vilka vi är på olika sätt beroende på vilka vi talar med och i vilket sammanhang vi befinner oss.

Vi arbetade med begreppet identitet med hjälp av berättelsen om Jackie Arklöv. Vi följde honom från barndom fram till fängelset där han nu sitter på livstid efter polismorden i Malexander. Eleverna funderade kring frågor som: Hur blev Jackie den han blev? Hur kunde det blivit annorlunda för honom? Vilket stöd hade han behövt under sin uppväxt? På vilket sätt formas vi av våra val? Vad betyder människor runt omkring oss för vilka vi blir?

I grupper fick eleverna också skapa ögonblicksbilder – scener ur berättelsen om Jackie Arklöv – som de tyckte var särskilt viktiga i hans identitetsutveckling. Utan att röra sig eller prata visade eleverna med sina kroppar scenen och övriga fick gissa vilket ögonblick de valt. Några valde ögonblick ur Jackies barndom, då han kände sig ensam och oälskad, andra händelserna från polismorden, några när han utsattes för kränkningar av ungdomar i sin närhet. Eleverna visade en oerhörd inlevelse när det kommer till att förstå hur olika erfarenheter tillsammans formar en människa.

Genom övningen Flygande mattan fick eleverna träna samarbete och kommunikation. De fick utvärdera vad som gick bra och vad de kan utveckla till nästa gång vi samarbetar. Dagens skapande uppgift bestod i att dekorera och påbörja en glasburk som ska symbolisera dig själv, vem du är.

Läxuppgiften till nästa gång blir att skriva under rubriken: Vem är jag? och att ta med en sak som berättar något viktigt om dig själv. Saken ska läggas i burken. Att låta eleverna skriva den här typen av texter övar dem i att vända blicken inåt och fundera över sin egen identitet, sina egna styrkor och utvecklingsmöjligheter, sina egna val och moraliska utgångspunkter.

Vi avslutade dagen med en ordfläta och alla valde ett ord som de förknippade med hur dagen vi delat kändes. ”Glädje”, ”tacksamhet” och ”gemenskap” var några av dessa ord. Nästa gång vi ses är det november och vi har redan en grupp som känns trygg, varm och full av energi!

Toleransprojektet är igång och Söra har äntligen fyllts med elever igen! Elever från alla kommunens högstadieskolor – Nyköpings högstadium, Mikaeliskolan, Fokusskolan, Vittra, Innovita, Nyköpings Enskilda grundskola och Kunskapsskolan – ägnade sin första träff åt att lära känna varandra och prova de olika saker som Toleransprojektet innehåller. Det var pirrigt i början, men undan för undan mjuknade allas ansikten och det som kändes ”stelt” försvann snabbt.

I dagens berättelse träffade vi de 500 tyska männen i polisbataljon 101 i skogen i den polska byn Josefow där de fått sin allra första order, att skjuta hela den judiska bybefolkningen. När julimorgonen 1942 gryr är omkring 1500 människor döda. Detta trots att alla män fått möjligheten att avstå utan att drabbas av några konsekvenser. Endast 10-12 män säger nej, vi gör icke detta. Varför var det inte fler? Eleverna fick tillsammans diskutera och pröva sina tankar kring temat ”Vad är en människa?” Vad är det att vara mänsklig? Vad krävs det av en människa för att gå emot en hel grupp? Detta blir också elevernas första läxuppgift att skriva ner sina tankar kring tills nästa gång vi ses.

Genom en kort film om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stannade vi till vid den allra första artikeln, om att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Men är det verkligen så? Känner alla människor det?

Dagen fortsatte med samarbetsövningar, namnträning och skapande. Den allra första muntliga presentationen genomfördes och vi talade om hur betydelsefullt det är att känna trygghet i sin grupp och hur vi kan få varandra att känna sig sedda.

Alla fick varsin skrivbok som de fick uppgiften att göra till sin egen, personliga bok. Skrivboken kommer att följa eleverna genom hela projektet och användas till att både skriva för att lära sig och för att tänka.

Efter gruppfoto i det vackra höstvädret var det slutligen dags för läxtimmen med lågmäld pianomusik och kanelbulleätande. Innan bussen hämtade upp alla för hemfärd hade vi ordfläta. Ord som: ”kul”, ”gemenskap” och ”tacksam” visade hur eleverna hade upplevt den första träffen.

På kvällen efter den första träffen hade vi föräldramöte. Det kändes fint och viktigt att få berätta om allt det spännande vi gör och det som väntar eleverna framöver.

Varje höst har Toleransprojektet ett tillfälle då eleverna från det senaste året ses för en återträff – detta för att återknyta relationer och både minnas det som varit och ge varandra inblick i det som ligger framför var och en.

Förra veckan hade vi återträff med toleransambassadörerna från Toleransprojektets nionde år. Vi fikade, lekte, tävlade i frågesport och skapade TP-dikter med rim på fem minuter.

Kvällen var som en varm kram och ingen ville gå hem. Men i den sista ordflätan påminde vi eleverna om att vi ledare fortsätter finnas där för dem när de behöver oss och att det vi delat tillsammans alltid kommer att finnas kvar!

Nu är utställningen ”Toleransprojektet – ungas röster om demokrati, identitet och mänskliga rättigheter” högtidligt invigd. En fantastisk lördag i september fylldes Sörmlands museum av toleranselever, föräldrar, lärare, politiker, chefer och intresserade Nyköpingsbor. Under invigningsceremonin deltog initiativtagarna och ledarna Malin och Ola samt elever från det senaste året med Toleransprojektet. Det hölls tal och eleverna Seeta, Vilmer, Ida-Li och Harry läste texter.

Sedan väntade själva utställningen på besökarna och det blev snabbt fullt med folk på utställningstorget där texter, skapelser, röster och foton från de snart tio åren med Toleransprojektet finns att beskåda och uppleva. Det ljudverk som omsluter utställningen är skapat av Ludvig Ingmarsson, elev i Toleransprojektets första år (2016-17).

Utställningen har också ett skolprogram, så många skolklasser kommer att få ta del av utställningen och dess innehåll.

Varmt välkomna till Sörmlands museum för ett möte med ungas tankar, upplevelser och lärdomar kring de stora och viktiga frågorna i livet och världen! Utställningen finns kvar till 7 juni 2026.

Under en hel vecka har nu Toleransprojektets ledarteam träffat 27 klasser på alla Nyköpings högstadieskolor för att presentera Toleransprojektet och dela ut informations- och ansökningsmaterial.

Det är fantastiskt att varenda skola med elever i årskurs 8 deltar och vi fick träffa fokuserade och nyfikna elever på: Innovitaskolan, Vittra, Mikaeliskolan, Nyköpings Enskilda grundskola, Fokusskolan, Nyköpings högstadium (Omega och Alpha) samt Kunskapsskolan.

Det som alltid ger eleverna bäst känsla av hur det är att vara med i Toleransprojektet är filmen där föregående TP-års elever berättar. Här kan du se denna film: https://play.mediaflow.com/ovp/16/91OE8LAPXO

Nu hoppas vi på många ansökningar och ser fram emot ett nytt läsår. Den sista ansökningsdagen är onsdag 3 september!

Nu drar vårt tionde TP-år igång och som vanligt väntar nu en vecka fylld av presentationer för alla Nyköpings åttondeklassare. Det ska bli så spännande att träffa elever igen!

Så här ser besöksschemat ut:
Måndag 18/8 Innovitaskolan
Tisdag 19/8 Vittra och Mikaeliskolan
Onsdag 20/8 Enskildas grundskola och Fokusskolan
Torsdag 21/8 Nyköpings högstadium, Omega och Alpha
Fredag 22/8 Kunskapsskolan

Vid presentationen får eleverna veta mer om vad Toleransprojektet är och hur man ansöker om att få vara med. De får också se årets film där eleverna som slutade i våras berättar om sina upplevelser och skäl till att söka.

Vi ser fram emot ett nytt läsår och framför allt emot att få träffa massor av nyfikna och taggade elever!

Toleransprojektets läsår är över och nu väntar snart ett sommarlov för våra nya toleransambassadörer. Vi är så stolta över och hoppas att ni går in i sommaren med glädje och många fantastiska minnen!

Den elevfilm vi alltid gör med årets elever är klar. I den berättar våra fina elever vad Toleransprojektet betytt för dem och ger de kommande eleverna pepp inför att våga ansöka om en plats i höst när de börjar i årskurs 8. Du kan se filmen här (tryck T för textning): https://play.mediaflow.com/ovp/16/91OE8LAPXO

I augusti påbörjar vi våra presentationer för nya åttor redan under första skolveckan och vi hoppas såklart på många ansökningar.

Nu önskar vi alla elever, blivande studenter och samarbetsskolor ett härligt sommarlov!