Författare: Toleransprojektet

Toleransprojektets resa till Förintelsens minnesplatser i Polen genomfördes i mars. Dagarna var så intensiva och långa att det inte fanns utrymme för inlägg här på bloggen – men den som väntar på något gott! Här kommer en återblick från årets resa med foton och några av de texter som eleverna skrev på platserna vi besökte.

Efter flyg till Warszawa inleddes resan med ett besök vid Janusz Korczaks monument intill Kulturpalatset. Vi fokuserade på Korczaks gärning och hans betydelse för tanken om barnets rättigheter och unika värde. Vi fortsatte sedan till den judiska begravningsplatsen, funderade kring de symboler vi såg bland gravstenarna och skrev om betydelsen av barns drömmar. En elev skrev så här;

När jag tänker på mina drömmar så kan jag inte sluta tänka på hur viktigt det är att vi – vuxna, barn, tonåringar – får drömma. För en värld utan drömmar blir en värld utan hopp, en värld utan kärlek och en värld utan vilja.

Sedan reste vi vidare mot Lublin, i östra Polen. Vår första heldag handlade under förmiddagen om identitet och det judiska liv som en gång fanns i Polen. Vi följde spåren efter det som skedde här under Förintelsen. Som i den lilla byn Izbica, där omkring 95 % av befolkningen var judar 1939. Idag finns inga kvar – endast en judisk begravningsplats med minnesmärken som påminnelse.

Efter lunch besökte vi den lilla synagogan Chewra Nosim i Lublin. Här möttes vi av synagogans föreståndare Pawel och hunden Maja. Synagogan var fylld från golv till tak med föremål och minnen från den tid då Lublin var ett viktigt centrum för ortodox judendom.

Vi vandrade vidare till nazisternas före detta högkvarter – idag en juridisk institution – där mordet på Polens judar planerades. Där mötte vi berättelsen om Franz Stangl och hur hans liv på olika vägar ledde till att han blev kommendant i förintelselägret Sobibor – han som älskade tyger och var en kärleksfull familjefar. Hur var det möjligt?

På kvällens samling läste eleverna texter ur sina skrivböcker. Alla delade med sig.

På tisdagsförmiddagen kom vi till koncentrationslägret Majdanek i Lublin. Som mest fanns här 25 000 människor. Vi mötte återigen berättelsen om Polisbataljon 101 i diken där masskjutningar ägde rum och vandrade genom lägrets olika avdelningar.

I en av träbarackerna kom dagens första skrivuppgift som innebar att eleverna gav kropp och själ till en människa som kom hit till lägret och vars sko finns kvar här.

Jag ser en ljusbrun nästan beige sko med lätt klack. Ungefär en sådan man köper när man ska gå på bröllop. Kvinnan som skon suttit på kan inte ha varit vuxen men inte heller barn. Kanske 16 eller 17 år. Hon tog säkert på sig sin fina kjol i gredelin och den där fina vita blusen. Hon bad säkert sin mamma ”kan inte du fixa mitt hår så där fint” och så tog hon såklart de nya skorna som hon valde när hon var ute med sin pappa.

En timme söderut från Izbica finns ett av de så kallade förintelse- eller dödsläger som byggdes enbart för att mörda Polens judar – Belzec. Under eftermiddag ägnade vi oss åt att upptäcka, lära och reflektera kring de fasansfulla handlingar människor gjorde mot andra människor på denna plats. En halv miljon judar mördas inom loppet av nio månader. Eleverna fick återknyta bekantskap med SS-officeren Kurt Gerstein som kom till Belzec och efter sina upplevelser här väljer att skriva en rapport som han försöker sprida till omvärlden.

Vi höll en minnesstund med ljuständning och diktläsning. Sedan lade vi ner stenar, såsom den judiska seden påbjuder. Stenen symboliserar evigt minne.

På onsdagen kom vi till skogen i Josefow. Denna skog har funnits med i elevernas medvetande sedan de började Toleransprojektet. Här blev 500 familjefäder i polisbataljon 101 från Hamburg mördare. Under ett dygn i juli 1942 sköt de den judiska befolkningen, omkring 1 500 människor, i den lilla byn Josefow – trots att de hade möjligheten att avstå utan att det skulle få några konsekvenser för dem.

Lutade mot trädstammar skrev eleverna sina tankar och känslor inför det som hände här. En skrev:

Jag hör fåglarna kvittra nu på morgonen. En bit bort hör jag vägen. Jag undrar om det var de här ljuden som hördes här den där dagen. Den friska luften, var det samma luft som var tusentals människors sista andning. Hur lugnt och stilla det är nu, som en skog borde vara. Den här skogen har människor dött i. Men det är även människor vars liv evigt ärats. Polisbataljon 101 var förövare och mördare.

Sedan samlade de kvistar, stenar och mossa att ta med till för att skapa minnestavlor över det judiska liv som en gång fanns här. En lång bussresa till södra Polen och staden Oswiecim väntade sedan.

På torsdagsmorgonen var det förväntansfulla elever som satte sig på bussen mot Auschwitz Birkenau. Auschwitz har kommit att bli symbolen för Förintelsen som helhet. Här mördades omkring 1,1 miljoner människor.

Vi började med att försöka få en uppfattning om lägrets storlek. Det var större än vad alla kunnat föreställa sig. Vi gjorde en tankeövning kring hur många människor som mördades här varje dag i maj 1944. Vi ägnade oss sedan åt den romska delen av lägret, fick veta mer om hur förhållandena var för de romer som fanns här och spelade den romska nationalsången, Gelem Gelem.

Under eftermiddagen gick vi på en guidad visning genom Auschwitz Stammlager. Det fungerar idag som museum och innehåller olika utställningar. Här finns också skylten med orden: Arbeit macht frei.

Den sista kvällen bidrog alla elever med texter ur sina skrivböcker och alla fick säga det de hade på hjärtat nu när resan nästan nått sitt slut. Upplevelser, kunskaper, kärlek och kraft är vi nu rika på. En elev formulerade sig så här:

Platserna vi besökt berättar för oss om sitt förflutna, för allt har ett förflutet. Allt var något innan det blev det som det är nu. Och vi har privilegiet att få höra deras historia, här på plats. Det är något väldigt speciellt. Jag känner verkligen hela platsens historia genom hela mig när jag står här alldeles tyst, helt närvarande.

Det nionde året med Toleransprojektet i Nyköping är slut. Vi kan blicka tillbaka på fantastiska upplevelser, nya kunskaper, gemenskap, glädje och allvar.

Allt som är viktigt måste få en värdig avslutning. Så blev det verkligen när Division Utbildnings stora konferenslokal Näckrosen fylldes av förväntansfulla föräldrar, syskon, släktingar, lärare, chefer, kommundirektören och TP-vänner.

Gästerna välkomnades av elever i sina nya TP-tishor. Till och med våra Puttar (Toleransprojektets egna gosedjur) hade fått nysydda kläder. Ett bildspel med foton från dagarna på Söra och från resan i Förintelsens spår i Polen rullade när gästerna anlände.

Det var taggade, nervösa och spralliga elever som efter ledarnas introduktion intog scenen i sina basgrupper. Först ut var två extramodiga elever som sjöng ”Inte stor nog” (Alfonsvisan). Varje basgrupp hade sedan förberett presentationer med högläsning från egna texter och reflektioner kring vad Toleransprojektet har betytt i form av nya kompisar, ökad självkänsla, mod att vara sig själv, nya kunskaper och insikter om hur det är att vara människa och en oförglömlig resa tillsammans i Förintelsens spår.

De extravuxna (två lärare och en samordnare på socialtjänsten) som följde med på resan till Polen var så klart också med under kvällen och gav eleverna fina ord inför framtiden.

Sedan väntade kvällens viktigaste ceremoni – att diplomera Nyköpings nya kull av toleransambassadörer. Varje elev fick komma fram och ta emot ett diplom och ett intyg på genomförd utbildning inom Toleransprojektet. Intyget innehåller information om vad Toleransprojektets undervisning inneburit och kan exempelvis användas som referens om eleverna söker sommarjobb. Innan kramkalaset tog vid hade vi den sista ordflätan tillsammans. Ord som ”tacksamhet” och ”kärlek” uttalades. Vi slutade således som vi började ute på Söra i oktober förra året.

Det känns svårt och vemodigt att säga hej då, men vi som har varit Toleransprojektets undervisningsledare är så stolta och tacksamma över att ha fått följa dessa elevers utveckling. De har vuxit inåt och utåt – både som individer och som grupp. Vi har gjort det tillsammans!

Ett stort och varmt tack till alla som under detta år har kommit med glada tillrop, goda råd och stöttat oss i vår strävan efter att skapa det allra bästa för våra elever!

Så kom den sista träffen på Söra och det var vemodiga men varma känslor som fyllde vårt hus när eleverna anlände. De fick börja med att skriva om hur de utvecklats under tiden i Toleransprojektet. Rubriken var: Min och vår identitet, och de fick fundera över vilka de själva var och hur gruppen var den första TP-dagen respektive nu, den sista TP-dagen. Några av eleverna skrev:

Jag var en väldigt tyst och blyg människa, var inte så pratglad utan var mer för mig själv. Jag vågade inte göra så mycket. Nu är jag en väldigt stark människa. Jag är inte försiktig och tyst längre. Jag är glad och tacksam för dem som är runt mig.

Jag fattade direkt att TP var något bra och intressant men aldrig hade jag kunnat ana hur mycket det skulle betyda för mig. Jag var smart och trodde ärligt talat inte att jag skulle få så där supermycket nya kunskaper. Idag har jag lärt mig hur fel jag hade. TP är inte bara kunskap och fakta om verkliga händelser utan också kunskap om sig själv och vem man är.

Nu är alla i gruppen så trygga med varandra så att man kan berätta allt för varandra. Gruppen är som en hel grupp och alla är med alla.

Under förmiddagen fortsatte eleverna med förberedelserna inför avslutningen 8 maj. Vi avbröt ibland för lek och luft ute i det soliga vårvädret. Under dagen filmade Malin eleverna inför den nya presentationsfilm av Toleransprojektet som höstens nya åttor kommer att få se inför sina ansökningar. De hade mycket att säga och vet ju vad man som fjortonåring behöver peppas kring för att våga söka en plats i Toleransprojektet.

Efter lunch var det dags för generalrepetition och grupperna framförde både sina tankar om året i Toleransprojektet och högläste de texter de själva valt ut bland alla texter de skrivit under året. Det kommer att bli en väldigt fin stund när föräldrar, syskon, lärare, chefer och politiker får vara publik till detta!

Vi lekte en sista gång innan vi dukade upp fikabord med bullar, kakor och godis. Det tillsammans med den sista ordflätan blev en fin avslutning på dagen innan vi gick ut och tog den sista gruppbilden tillsammans.

Nu väntar en avslutning tillsammans med nära och kära och där alla elever som final får motta titeln: toleransambassadör!

Äntligen fick vi träffas på Söra igen efter våra upplevelser tillsammans i Polen. Dagen inleddes med att återknyta till resan genom bildspel med musik, individuell läsning av alla texter i skrivboken som skrivits i Polen samt skrivande utifrån frågan: Varför ska man göra en sådan här resa?

Sedan inleddes ett långt gemensamt samtal kring olika aspekter av att genomföra en exkursionsresa som denna, vad den lär oss, hur den skiljer sig från andra slags resor och hur det var att komma hem och möta familjens och vännernas frågor och intresse, eller brist på intresse. Det kändes viktigt att få möjlighet att reflektera kring alla dessa frågor tillsammans.

Det allvarliga och eftertänksamma varvades med lek och skratt och det var tydligt vilken ännu mer sammansvetsad som skapats under Polenresan. Eftersom det snart är påsk passade vi på att vara extra påskiga. Ute lyste solen och krokusarna blommade.

Alla basgrupper påbörjade under dagen en sista uppgift – att förbereda en presentation för en publik som kommer att bestå av vårdnadshavare, syskon och lärare innehållande gruppens tankar om året i Toleransprojektet samt högläsning av texter. Avslutningen sker torsdag 8 maj och vi har ytterligare en träff att förbereda detta på.

Vi påbörjade också arbetet med att spela in filmklipp att använda till nästa läsårs presentationsfilm. Många ville vara med och berätta om vad Toleransprojektet betytt för dem och ge pepp till kommande elever.

Tänk att året med Toleransprojektet snart är slut! Vilken gemenskap och vilken utveckling vi fått uppleva hos våra elever, både individuellt och som grupp. Det är så fint och värdefullt att se!

Nu närmar sig resan till Polen 9 till 14 mars. Både elever och ledare har fått de första symptomen på resfeber 🙂 Den nionde träffen på Söra hade därför det självklara temat: Snart reser vi till Polen.

Det var förväntansfulla elever som kom till Söra och de fick sällskap av de två vuxna som kommer att följa med på resan – både i egenskap av extravuxna och i fortbildningssyfte. Vi hade massor av viktiga förberedelser att gå igenom och vi tog ett gruppfoto med hela gänget som ska resa tillsammans.

Dagen såg lite annorlunda ut eftersom det var viktigt att eleverna fick med sig vissa grundläggande kunskaper för att resans innehåll ska kunna ”landa” på ett bra sätt. Därför stod inte någon berättelse i centrum utan istället hade vi en lektion med mycket fakta. Vi gick igenom viktiga grunder inom judendomen, samt judiska symboler, begravningsritualer och hur en synagoga ser ut.

Vi repeterade fakta kring Förintelsen och om antisemitismen som hattradition och grund för Förintelsen. Den första kvällen i Polen kommer dessutom eleverna få lära sig mer om det så kallade Generalguvernementet (den del av det ockuperade Polen som nazisterna gjorde till ”avstjälpningsplats” för judarna och där dödslägren Treblinka, Sobibor och Belzec byggdes för att mörda Polens judar) och om folkmordet på romer under Förintelsen. Vi kommer under resan att besöka bland annat förintelselägret Belzec (där omkring 500 000 judar mördades, två överlevde) och Auschwitz Birkenau (som hade en särskild avdelning för romer och där ca 21 000 romer mördades).

All fakta bröts av med lek och rörelse och dagens burkuppgift blev att skriva förväntningar inför resan. Vi fortsatte på samma tema i dagens samarbetslunch och gruppuppgift.

Alla, både elever och vuxna skrev och berättade om sina förväntningar inför Polenresan. Eleverna fick också fundera över viktiga saker att tänka på för att alla i gruppen ska trivas och må bra tillsammans under resan. ”Vi måste respektera varandra”, ”ta ansvar” och ”visa varandra omtanke”, var några av de kloka saker eleverna kom fram till.

Reflektionsskrivandet i skrivböckerna kom också att handla om tankar och förväntningar inför resan.

När alla skrivit klart kom en liten överraskning. Alla elever fick varsitt svartvitt fotografi på barn i olika åldrar, i olika sammanhang, mitt i livet. Alla dessa barn mördades under Förintelsen och på en alldeles speciell plats i Polen kommer eleverna att ”träffa” sitt barn. Eleverna klistrade in ”sitt barn” i anteckningsboken och under resan kommer alla att få en uppgift kopplad till detta barn.

Vi avslutade dagen med packlista, resplan och annan viktig information innan det var dags att samlas för ordfläta där alla fick säga ett positivt ord de vill bära med sig efter dagen. Nästa gång vi ses står vi redo med våra resväskor vid samlingsplatsen där bussen hämtar oss. Sedan väntar Polen!

Nu har eleverna i Toleransprojektet haft sin åttonde träff. Vi samlades på ett mysigt Söra och nu känns det verkligen att gruppen lärt känna varandra och småpratet under frukosten är hjärtevärmande att lyssna på.

Dagens berättelse var egentligen två berättelser. Genom två personer belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter.

Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Korczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följa sina 192 barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka.

Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död, men då måste han lämna kvar sina barn. Elevernas texter blev fina och känslosamma. Här kommer ett exempel:

Warszawa 2 augusti 1942
Jag har fått ett erbjudande. Ett erbjudande som inte liknar något annat. Det handlar om liv och död för mig. För mig. Ingen annan. Bara jag. Inte barnen, inte polisen, inte någon annan doktor. Jag. Vad ska jag göra? Klarar sig barnen utan mig? Jag har ju uppfostrat dem bra, men så bra? Jag kan ta mig ut ur det här hemska stället, men vad tar jag mig ut till då? Ett lite bättre ställe, men utan dem jag älskar mest. Jag kan inte. Jag klarar inte det!

I den andra berättelsen mötte eleverna socialarbetaren Irena Sendler som smugglade 2 500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.

Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en ”scen” samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna.

Här är en av dikterna:

Sluta
Jag vill bara ha ett hem
Sluta
Jag vill inte vara rädd för min pappa
Det gör ont
Jag behöver hjälp
Jag vill inte behöva förklara varför jag har blåmärken
Jag vill inte
Varför?
Snälla sluta
Snälla sluta
Slå mig inte
Hjälp mig
Sluta

Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en person som varit viktig i deras barndom.

Som vanligt bröt vi då och då av dagen med samarbete och lek. Det märks att grupperna nu har lärt känna varandra och känner sig trygga och avslappnade i varandras sällskap.

Nästa gång är det dags att helt inrikta oss på resan till Polen, med mycket fakta om Förintelsen, om judendomens grunder och praktisk information. Då kommer också de medföljande vuxna, två högstadielärare, att delta.

Den 27 januari arrangerade Toleransprojektet tillsammans med Nyckelskramlarna och FN-föreningen ceremonin kring Förintelsens minnesdag. På Stadshusets trappa stod elever med banderoll och foton på barn som mördades under Förintelsen samt på tre av dem som överlevde, Benny Grünfeld, Emerich Roth och Hédi Fried. Här följer det som sades av Toleransprojektet under minnesceremonin.

Kära medmänniskor!

Det är Förintelsens minnesdag och vi har samlats för att hedra och minnas offren. Bland oss finns ledare och elever i Toleransprojektet samt föreningen Nyckelskramlarna. Det är vi som tillsammans arrangerar denna minnesdag. Jag heter Malin och är en av lärarna i Toleransprojektet där vi i använder berättelser och kunskaper från Förintelsen för att lära oss om historien och om oss själva – förstå att det var människor som gjorde detta mot andra människor.

De foton som eleverna håller i föreställer barn som mördades under Förintelsen. Men tre av fotona visar också några dem som överlevde och som kom att leva och verka i Sverige – Benny Grünfeld, Emerich Roth och Hédi Fried. De finns inte längre i livet men de var människor som upplevde Förintelsen och de får tillsammans med barnen finnas extra närvarande bland oss idag.

Den 27 januari 1945 var det åtskilliga minusgrader när de sovjetiska soldaterna nådde koncentrations- och dödslägret Auschwitz-Birkenau. Det var vid middagstid och lägret var så gott som tomt. Lägerledningen hade utrymt lägret och tvingat omkring 60 000 fångar att till fots i snöyran marschera mot arbetsläger i Tyskland. De sovjetiska soldaterna kunde inte veta att vi skulle stå här idag. De kunde inte veta att platsen de kommit till skulle bli en samlande symbol för Förintelsen. År 1999, inrättades i Sverige den 27 januari som nationell minnesdag och 2005 gjorde FN detta datum till internationell minnesdag för Förintelsens offer.

Detta kunde ingen veta den där kalla dagen för exakt 80 år sedan. För det var inte meningen att vi skulle samlas så här för en minnesstund. Samtliga människor som var födda judar skulle mördas och deras kroppar förintas. Också minnet av dem skulle utplånas. Deras kultur, berättelsen om deras existens skulle också den utplånas. Men, det är därför vi så här 80 år efter att skotten ekade i det polska vinterlandskapet inte kan göra något viktigare än att just stå här. Det finaste vi kan göra för offren är att inte uppfylla nazisternas önskan om att glömma brottet. Därför ska vi lyssna till berättelserna från de som överlevde eftersom deras berättelser också vittnar om de människor som inte överlevde.

Hédi Fried lämnade oss i november 2022. I hennes bok ”Frågor jag fått om Förintelsen” berättar hon om dagen hon, hennes syster Livia och mamma och pappa anlände till Auschwitz.

Dörrarna slogs upp med en smäll, starka strålkastarsken bländade oss och ett helvetiskt väsen bredde ut sig. SS-vrål blandades med hundskall och barnskrik. Fort, fort, schnell, schnell, lät det. Familjer stod handfallna, ville inte släppa varandra. Medan batongerna ven jagades vi ner på plattformen.

Under ett sammelsurium av hundskall, okvädingsord och tyska svordomar försökte förvirrade, gråtande människor undkomma stryk. Familjer tappade bort varandra utan att hinna ta avsked. Jag hoppade ner från vagnen och drog ett djupt andetag. Efter tre dagar i den kvava, stinkande vagnen var det en lättnad att andas, trots att luften var tung av en kraftig, otäck lukt.

Det var den natten jag förlorade mina föräldrar. De fördes iväg till badhuset, lurades att tro att de skulle duscha, men istället för vatten var det Zyklon B som släpptes in i ”duschkabinen”. Jag fick aldrig ta farväl av far, av mor, aldrig krama om dem en sista gång.

På frågan huruvida hon kan förlåta det som gjordes mot henne och hennes familj svarar Hédi:

Det är en fråga jag ofta funderat över, tills jag kom på att man inte behöver tänka i de termerna. Det som har varit kan inte göras ogjort, de som är borta kommer aldrig igen. Idag är det framtiden som gäller. Det vi kan göra idag är att arbeta för att det aldrig ska hända igen.

Idag hedrar vi de människor som blev Förintelsens offer. Människor som du och jag. De har funnits och vi minns dem. Vi tänder ljusen för dem.

Ett femtiotal människor kom till ceremonin, som avslutades med ljuständning och musik. Regnet föll och kvällen var mörk men i hjärtat var det varmt!

I mars åker Toleransprojektets elever till Polen för en exkursionsresa i Förintelsens spår. Det kommer att betyda mycket för deras kunskaper och förståelse för såväl Förintelsen som andra folkmord och brott mot mänskligheten.

En gråregnig januarimorgon var det dags för vår sjunde träff. Det tema vi arbetade med förra gången: VI OCH DOM krävde så mycket av eleverna i form av begrepp, samtal, exempel och reflektion fortsatte vi idag på ett liknande tema, om hat och att bli en liten del av ett större hatsystem, för att verkligen få alla tankar att ”landa”.

Dagen inleddes med högläsning ur en skrivbok innan det blev en bildövning där uppgiften var att beskriva ett antal människor enbart utifrån det man kan utläsa av en bild. Bilderna föreställde blanda annat romska kvinnor, en transperson, en muslimsk familj, en jude och en same. Vilka ord sätter ni till bilderna? Vad har människorna på bilderna gemensamt? Vi talade om att kategorisera och sätta etiketter på människor. Men också om hur vissa ord är fyllda med negativ laddning och används för att kränka andra – som att samer och romer har nedsättande benämningar (l-ordet och z-ordet).

Sedan återvände vi kort till berättelsen om Gerti och hennes släktingar i träddungen i Auschwitz Birkenau. Hennes kusin Ruben fick svara på ett antal frågor om vem han är. Han svarar: farmors pojke, duktig i matte, vill bli snickare, gillar fotboll. Något mer? Ja, jude. Jaså jude. Just där och då i skogsdungen i Auschwitz var det faktum att han var jude det enda betydelsefulla. Det ansåg i alla fall de som snart skulle mörda honom. Detta ledde oss fram till en repetitionsstund där viktiga begrepp som tolerans och intolerans definierades.

Efter paus och lekar med lökar, stolar och klädnypor var det sedan dags för dagens ”besök” och berättelse. Ledaren Micke iklädde sig rollen som SS-mannen Kurt Gerstein och vi förflyttade oss till den 25 juli 1945. Eleverna fick möta Kurt där han sitter i militärfängelset Cherche-Midi i Paris, anklagad för krigsförbrytelser. Genom intervjufrågor rullas hela hans liv upp – uppväxten med en patriotisk far, hans djupa kristna tro, en komplicerad väg in i nazistpartiet, moraliska grubblerier, svägerskan Berthas död i Hitlers Aktion T4 (då fysiskt och mentalt funktionsnedsatta tyska medborgare mördades) och inträdet i Waffen-SS med ansvar för hygienfrågor. Vi fick följa honom hela vägen fram till den polska staden Lublin där han den 17 augusti 1942 får order om att bege sig till förintelselägret Belzec med en last Zyklon-B. Nästa gång vi möter Kurt är det mars och vi står själva vid den tidigare järnvägsrampen i Belzec. Där kommer berättelsen att fortsätta.

Kurt Gerstein var ingen ond människa. Men han var en kugge i ett helt hatsystem – den nazistiska ideologin. För att verkligen slå fast hur alla människor kan bli del av ett helt system av intolerans, hat och diskriminering fick eleverna varsin lapp på vilken det stod en kategori av människor, just den här gången: romer, judar, samer, bagare och skådespelare. Den skapande uppgiften för dagen blev sedan att göra en så kallad ”hatbild” i form av en affisch. Varje grupp fick fundera över hur de skulle framställa sin kategori människor så att den som tittade på affischen skulle förstå att det var hatpropaganda riktad mot en specifik grupp människor.

Många tyckte att det här var en svår övning. ”Jag fick dåligt samvete”, sa flera elever. Det blev ett bra tillfälle att samtala kring hur övningar av det här slaget kan ge inblick i vilka mekanismer som ligger bakom fördomar, hatbrott och intolerans. Hat uppstår inte ur ingenting utan har ofta en lång tradition. Antisemitism, antiziganism, homofobi och islamofobi (kallas också antimuslimsk rasism) är exempel på hattraditioner. Det finns däremot ingen tradition av hat mot bagare och skådespelare. Därför hade grupperna som fick dessa två kategorier svårt att hitta symboler, ord och bilder som direkt kunde få åskådaren att förstå budskapet på affischen.

Eftersom nästa tema kommer att vara: ATT VARA BARN så blev dagens glasburksuppgift följande: Du är ett barn. Skriv ner ett råd du som barn vill ge dig själv som vuxen. En lapp med detta råd lades i burken.

Nu är det bara två träffar kvar innan vi reser till Polen och vi har fortfarande många förberedelser att göra. Mycket spännande och viktigt väntar. På torsdag 30 januari är det föräldramöte inför Polenresan, kl 18.30 i miniaula 1 på Alpha.

Vi skriver 2025 och temat för den första träffen detta år var: ”VI OCH DOM”. Vi definierade och talade om fördomar och provade att stoppa in olika ord mellan ”Vi” och ”Dom”. Då kunde det bli ”vi eller dom”, ”vi med dom”, ”vi mot dom”, ”vi älskar dom” eller ”vi är dom”. Beroende på vilket ord som stoppades in så förändrades betydelsen. Hela whiteboarden fylldes med ord som kunde användas.

För att få igång  tankarna kring hur vi tänker om andra människor lyssnade vi till berättelsen om ett välkänt fotografi. På fotografiet, som också är omslag till Forum för levande historias bok ”Om detta må ni berätta”, ser man en grupp ungerska judar som den 27 maj 1944 anlände med en tågtransport till koncentrationslägret Auschwitz Birkenau. Varför har de kommit dit? Hur ser vi att de är judar? Vilka personer fångar särskilt din blick?

För dessa människor, lilla Gerti, hennes syster, mamma, kusinen Ruben, farmor och de andra släktingarna och grannarna, blev Förintelsen bokstavlig. Deras identiteter reducerades till en enda sak – de var judar och judar skulle mördas. 24 timmar efter att fotot togs var de inte bara mördade utan förintade. Hur ska vi förstå detta? Vad händer när vi kategoriserar varandra och bestämmer vilka delar av en människas identitet som är fel eller rätt?

Efter detta behövde vi en stunds rörelse och det fick vi via lite danceoki innan vi gav oss in på dagens långa och utmanande progressiva värderingsövning.

Steg för steg tog sig eleverna igenom frågor som alla handlade om exempelvis begrepp som identitet, etnicitet och sexuell läggning. Vad kan man välja och inte välja i sin identitet? Vem bestämmer ens etnicitet? Vad är det att vara svensk? Målet var att alla i diskussionsgruppen skulle yttra sig och att gruppen skulle vara så överens det gick om sina svar. För varje steg knuffades nya och ofta provocerande tankar in för att grupperna skulle komma vidare och pröva sig fram bland alla svåra och komplexa begrepp. Eleverna tyckte att frågorna var jobbiga och förvirrande men spännande.

Efter lunchen höglästes Jonas Hassen Khemiris text ”Jag ringer mina bröder” som bland annat handlar om hur fördomar och stereotyper får oss att betrakta varandra med misstänksamhet eller till och med hat. Vi nådde tillsammans fram till dagens två viktigaste definitioner, av begreppen tolerans och intolerans. Att tolerans ytterst handlar om att ge andra rätten att definiera sig själva, att andra har rätt till den identitet de själva väljer – oavsett om det gör mig arg, irriterad, provocerad.

Samarbetet sattes på prov när klassrumsgolvet förvandlades till ett hav med hungriga pirayor och med hjälp av flytstenar (dynor) skulle eleverna förflytta sig från en strand till en annan – det gällde verkligen att hjälpa varandra!

Mot slutet av dagen skrevs nyårsönskningar på pappersstjärnor. Vi pratade om vikten av att kunna samla sig och gå in i det inre rummet, något som kommer att bli särskilt viktigt under resan i Polen.

Som sammanfattning av dagens tema och innehåll skrev eleverna reflektioner i sina anteckningsböcker under rubriken. ”Mina tankar efter dagen om Vi och dom”. Många beskrev att diskussionen gjort dem förvirrade men också att nya tankar kommit och andra perspektiv öppnats. I dagens avslutande ordfläta höglästes nyårsönskningarna som handlade om allt ifrån bättre självkänsla och fred på jorden till att nära och kära ska bli friska från sjukdom.

Nästa gång vi träffas kommer vi att undersöka hatets mekanismer och hattraditioner. I nära anslutning till denna träff ligger också ett viktigt föräldramöte inför Polenresan. Det äger rum torsdag 30 januari kl 18.30 på Nyköpings högstadium, Alpha.

Det femte temat våra elever fick möta i Toleransprojektet var: KÄRLEK och ALTRUISM. Vi inledde morgonen med att följa upp förra gångens läxa som handlade om att vara modig och vi funderade över vilka olika slags handlingar vi visar andra människor kärlek genom. Att finnas där för andra, ge komplimanger, visa omsorg, vara generös, säga hej – var bara några av de saker eleverna gav som förslag.

Dagens uppgift för glasburken blev att på ett rött pappershjärta skriva namnet på en person man älskar och namnet på en person man tror älskar en.

I dagens läxa kunde vi läsa många fina saker:

Kärlek för mig är ganska öppet och kommer i olika former. Jag skulle inte vara den jag är utan kärlek, fast relationsdelen har jag varit dålig på. Om jag inte skulle ha kärleken från min släkt, föräldrar, syskon och vänner skulle jag inte ens klara mig i livet. En människa utan någon typ av kärlek skulle nästan inte ens kunna vara människa. Det skulle nog vara väldigt dystert för den människan och jag spekulerar i att det skulle leda till depression . Det skulle vara tråkigt och ensamt. Men det är nog nästan psykiskt omöjligt att inte ha någon slags kärlek i sitt liv.

Till sist älskar jag min pappa. Han har tyvärr mist sitt liv i cancer och jag saknar honom så. Jag älskar allt med honom, men framför allt hur rolig och omtänksam som han var. Hans kramar visade mig kärlek och en trygghet som nästan bara han kunde ge mig.

Två berättelser fick i gruppen på olika sätt belysa kärlek och altruism (att handla osjälviskt). Vi förflyttade oss med hjälp av Benny Grünfelds tavla till torget i hans lilla ungerska hemstad när den judiska befolkningen skulle deporteras till Auschwitz. I tavlans ena hörn lämnar en judisk kvinna över sitt lilla barn till en kristen kvinna. Varför gör mamman så? Vad får den andra kvinnan att ta emot ett främmande barn?

I den andra berättelsen mötte vi fru Zucker och hennes femtonåriga dotter Esther där de just klivit ut ur en av tågvagnarna i Auschwitz II Birkenau i augusti 1944. Plötsligt lösgör sig fru Zucker från sin dotter och försvinner iväg? Varför? Jo, hon har sett en man som håller i sitt lilla barn i männens led. Hon säger till mannen att hon tar hand om den lilla flickan tillsammans med de andra barnen och kvinnorna. Hon vill hjälpa till. Men i samma stund som fru Zucker tar den lilla flickan i sin famn dömer hon sig själv till döden eftersom vuxna med barn alltid fördes direkt till döden i gaskammare och krematorium. Det vet inte fru Zucker. Hennes enda tanke på en plats som denna är att hjälpa det barn som behöver henne

Eleverna fick skriva meningar om fru Zucker – vad hon säger till flickan, vad hur tänker och vad hon ser omkring sig. Dessa meningar blev grunden för dagens skapande övning där ett pussel lades som resulterade i texter och skulpturer som gestaltade fru Zuckers altruism, att hon handlade osjälviskt och utan tanke på egen belöning.

Eleverna högläste sedan sina texter och presenterade sina skulpturer. Texterna blev väldigt fina och känslosamma.

Naturligtvis lekte vi och samarbetade också. Det släpptes loss fniss och samarbetsförmåga i leken  ”Hatten, pinnen och hinken”! Sedan provade vi att flörta med varandra utan att börja skratta. Svårt och roligt!

Efter diskussioner kring berättelsernas kopplingar till kärlek och altruism gick vi över till fakta kring hur nazisterna gick till väga för att kunna genomföra massmordet på Europas judar. Raul Hilbergs modell, från identifikation till förintelse, presenterades och återigen glödde det i anteckningsböckerna.

Dagen avslutades med en liten ceremoni med ljus som tändes för människor vi älskar. Ännu en fin och varm dag med eleverna i Toleransprojektet var över och gruppen tar kliv framåt i kunskaper, i att våga utmana sig själva och i gemenskap.

Nu återstår bara en aktivitet innan vi går på jullov – övernattningen. Den äger rum onsdag 18 december och då har vi ett helt program för kvällen. Vi kommer att pyssla, tävla, äta pizza och så har vi en hemlig gäst som kommer!