Bakom stängda dörrar

Bakom stängda dörrar är namnet på Uppdrag Gransknings reportage om missförhållanden inom LSS. Att personer som lever under en rättighetslag behandlas sämre än djur är under all krtik. Reportaget är smärtsamt att se, men bör ändå ses.

Efter att ha sett programmet så har jag reflekterat mycket över vilken skräck många anhöriga måste känna när deras närstående flyttar in på ett LSS-boende; Är personalen kompetent? Hur vet jag vad som händer när inte jag är där? Hur säkras boendets kvalitet över tid? Jag tänker att dessa frågor är rimliga att ställa sig såväl som anhörig som anställd.

Som yrkesverksam inom LSS så smärtar det mig att se att det finns arbetsplatser där en total avsaknad av yrkesstolthet och en demoraliserad värdegrund råder. Där alla och ingen säger sig ta ansvar. Där ingen tycker sig ha gjort riktigt rätt eller fel. Jag har inga sunda ord för vad jag känner. Usch, fy och skäms.

Jag tänker också att det finns en enkel åtgärd som minskar risken för missförhållanden . En åtgärd som jag alltid trott var självklar och känd av alla. En åtgärd som reportaget påvisade var föga känt på sina ställen:

1. ANMÄL! En Lex Sarah-anmälning ska betraktas som en möjlighet att förbättra verksamheten, och inget annat. Ett boende som har gjort många anmälningar bör inte nödvändigtvis ses som ett dåligt boende, utan som ett boende som tar ansvar för säkerheten och kvaliteten. Ha följande i bakhuvudet: Bedriver min verksamhet en vård av så pass hög kvalitet att jag själv skulle välja den om behovet fanns? Om svaret är nej: Åtgärda det. Punkt slut.

Klicka här för att komma till programmet. Tack Uppdrag Granskning för att ni synar LSS!

/Björn-Ivan

 

NPF-podden

Jag tror att det är tredje eller fjärde gången som jag skriver något som framhäver Bo Hejlskovs bidrag inom NPF-branschen. Det må uppfattas som något tjatigt, men jag hade inte rekommenderat honom om det inte vore för att han faktiskt är värd att lyssna på.

NPF-podden är en podcast där Bosse tillsammans logopeden Ulrika Aspeflo svarar på frågor som rör barn med neuropsykiatriska diagnoser. Avsnitten är ca 20 minuter långa, det vill säga perfekt längd för en vända i tvättstugan, när du väntar på bussen, går hem från jobbet eller väntar på att Leif GW Persson ska sluta grymta. Så, om du arbetar med barn med NPF, är förälder till ett eller om du bara är intresserad av området så tror jag att du kommer ha nytta av det här. Det finns för närvarande 30 matnyttiga avsnitt att lyssna på!

NPF-podden finns här eller där du hittar dina poddar!

/Björn-Ivan

Morgonshowen levererar!

Jag blir så glad av sånt här. Anna Sjölund pratar om autism i Barnkanalens Morgonshowen. Att autism inte bara lyfts i tv-program eller dokumentärer avsedda för vuxna, utan även i forum där barn är den primära målgruppen är en oerhört viktig åtgärd ur ett normaliserande perspektiv.

Någon gång kanske ett barn ställer oss frågan om vad autism är för något. Om du behöver stöd i ditt svar, klicka här! Tack Morgonshowen och Anna Sjölund för 12 härliga minuter!

Om du undrar vem Anna Sjölund är så kan du klicka här istället. Kortfattat så är hon ett väletablerat namn på den autismpedagogiska arenan, och hon har skrivit ett flertal böcker tillsammans med bland annat Bo Hejlskov Elvén och Liria Ortiz. Rekommenderas varmt!

/Björn-Ivan

Valspurt!

En del människor kan inte ta sig till valstugorna av olika skäl. Ens möjlighet att rösta medvetet blir kort sagt begränsad. Men varför ska man behöva ta sig till en valstuga för att ta del av politiken? Kan inte valstugan komma till boendet istället? På Sommarvägens träningsboende har vi tänkt precis just så. I vår gemensamhetslägenhet finns därför alla riksdagspartier representerade. Att få vara en del av samhället ska vara enkelt. För alla!

På vilket sätt värnar din arbetsplats om alla individers rättighet till ett medborgerligt liv? Vad kan du göra? Alla steg är viktiga, såväl stora som små!

/Björn-Ivan

Valåret 2018

Snart är det val. De flesta av oss kommer att rösta. Men inte alla. Personer med olika typer av funktionsnedsättningar, särskilt rörelsehindrade personer, röstar i lägre utsträckning än den övriga befolkningen.

Valmyndigheten har en Youtubekanal där du kan få enkel information om hur valet och röstningen går till. Opartiskt, kortfattat och tydligt. Klicka här för att besöka sidan!

Varför ska man rösta då? Fantastiska FUB-TV beskriver några anledningar i filmen Min röst, vårt val.

Alla röster är lika mycket värda!

/Björn-Ivan

 

Du har väl två timmar till övers?

Jag har ganska höga krav när jag lyssnar till en föreläsning. Den ska vara underhållande, innehållsrik och tänkvärd. Den ska hålla ungefär samma kvalitet som min favoritserie på Netflix. Bo Hejlskov Elvéns föreläsning i två delar om lågaffektivt bemötande når upp till dessa krav med råge. Lågaffektivt bemötande bör vara lika självklart inom socialt arbete som det är att ha på sig bälte i bilen: Världen blir lite tryggare på det sättet. Så om du kan lägga två timmar på en fredagskväll på din favoritserie, så kan du gott lägga två timmar på Hejlskovs föreläsning! Klicka här för att komma till den första delen av föreläsningen!

Tack! Vi ses snart igen!

Ursprungligen så skulle den här bloggen enbart handla om sådant som berörde Sommarvägens träningsboende. Vi skulle använda bloggen till att kabla ut information till de boende och deras anhöriga om vilken personal som var i tjänst för dagen, om det har hänt något särskilt i närområdet eller om vi planerat in någon aktivitet utöver det vanliga. Så blev det inte. Vi har inte skrivit en rad om vem som är i tjänst för dagen, och inte heller har vi skrivit särskilt många meningar om träningsboendet som sådant. Bloggen kom istället att handla om något helt annat.

I bloggen så har jag och Marcus tagit upp en rad ämnen, alltifrån lågaffektivt bemötande och motiverande intervjuer, till anhörigstöd, självreflektion och vikten av känslan av sammanhang. Vi upptäckte att vi ville skriva om allt det där som gör att vi är stolta över vårt yrkesval; Vi ville beskriva de vardagliga reflektionerna som dyker upp under en arbetsdag, såväl de stora som de små. Vi ville försöka förklara vad det innebär att arbeta inom LSS och vad som gör att vi trivs så bra med våra jobb. Ibland ville vi skriva för er läsare, och ibland ville vi skriva om sådant som kändes viktigt för oss själva på ett mer personligt plan. Bloggen växte i både antal inlägg och antal läsare, och vi har under resans gång fått många fina kommentarer från er läsare. Vi vill tacka er för att ni tagit er tid att läsa det vi har skrivit, och vi hoppas att ni har uppskattat innehållet i bloggen. Men i och med detta inlägg så tar bloggen slut. Typ.

Jag och Marcus har gått skilda vägar. Marcus arbetar numera på Slussen medan jag ska börja plugga till stödpedagog vid sidan av mitt arbete som stödassistent på Sommarvägens träningsboende. Marcus och jag har inte längre samma möjligheter att träffas och arbeta med bloggen, och vi har heller inte särskilt mycket tid till övers för att skriva, då arbetet med bloggen hela tiden har rymts inom den ordinarie arbetstiden. Detta har lett till att intervallerna mellan inlägget blivit större och större med tiden, och vi har motvilligt fått inse att det inte längre är möjligt för oss att upprätthålla den kvalitet på blogginläggen som vi själva önskar.

Vi har därför beslutat om följande:

  • De långa berättande inläggen kommer härmed att upphöra.
  • Marcus kommer att sluta skriva blogg på grund av tidsbrist (tack och hej Marcus!)
  • Bloggen kommer att fortsätta men ha en annan inriktning. Ungefär 2-4 gånger i månaden kommer jag att göra inlägg som handlar om arbetet inom LSS ur ett bredare perspektiv. Det kan vara tips på föreläsningar, nyheter och videoklipp

Med detta sagt: Alla ni läsare ska ha ett stort tack för all feedback vi har fått under åren, och jag hoppas att ni fortsätter besöka oss även fast bloggen byter karaktär!

Med varma sommarhälsningar

Björn-Ivan Sundin och Marcus Lindqvist

Behandlingspedagogerna

Den trettionde maj tvåtusensexton. Jag ska föreläsa om mitt jobb på Campus Nyköping inför en klass blivande behandlingspedagoger. Under en halvdag ska jag stå inför klassen och prata om anhörigstöd, MI, lågaffektivt bemötande och yrkesstolthet. Jag har aldrig föreläst så pass länge förut. Inte heller har jag någonsin varit nervös när jag ska prata inför en massa folk. Men nu är jag det. Nu när jag ensam står vid katedern och den stora tavlan, och behandlingspedagogerna börjar välla in i klassrummet. De skrattar och har kul. De har smält samman och skapat starka band under ett helt läsår. Jag blir plötsligt nervös. Och rädd. Jag vill inte vara kvar. Det är inte kul längre.

Kvällen innan förbereder jag mig på bästa sätt. Hur jag ska vara klädd under föreläsningen känns självklart: Skjorta och jeans. Ser professionell ut, men ändå avslappnat. Ingjuter förtroende. Perfekt. Kalkylerar inte alls med hur svettig en blir i skjorta och jeans i sommarvärmen. Jag provar sju olika sätt att öppna föreläsningen på. De flesta är bara larv: Hej, jag heter Björn-Ivan jag jobbar som vårdare och jag älskar mitt jobb! Så platt och klyschigt. Den öppningen går i slasken med ett skratt.  Rabblar materialet i tio minuter. Jag kan ju de här grejerna. Går och lägger mig. Fjärilarna i magen lyser med sin frånvaro.

Åter i klassrummet: Shiiieet. Där är en gubbe med långt gråsprängt skägg. Ser ut som en akademiker med hundra års livserfarenhet. Vad kommer han att tycka om det jag ska säga? Fan ta han om han räcker upp handen, han ska aldrig få ordet. Och där är ju hon som jag gick i gymnasiet med. Henne följer jag på Instagram, så jag vet att hon är smart och har en massa vettiga åsikter. Säger jag något dumt nu så kan jag lika gärna lägga ner mina sociala medier och gömma mig bakom en skämskudde. Och där är en snygg kille. Och en snygg tjej. De kollar på mig. Undrar om de ser hur mycket jag svettas i min skjorta? En medelålders man sitter ordentligt tillbakalutad i sin stol med armarna i kors och tittar skeptiskt på mig. Jag ska inte tro att jag är någon. En flashback från lumpen blixtrar förbi, där allt en gjorde var totalt jävla IG.

Helt plötsligt fattar jag att jag ska stå här i tre timmar och prata. Tre fucking timmar. Okej, jag kan klara det här. Jag kan prata, jag är inte rädd. Jag kan prata, jag är INTE rädd. Dags att öppna: Hej, jag heter Björn-Ivan, jag jobbar som vårdare och jag ÄLSKAR mitt… ehh… jobb?

En svettpärla gör sällskap med tio andra nedför min rygg. Skjortan skaver. Av någon anledning får jag tandläkarkänslan i munnen, ni vet när de lägger in en bomullsboll och en dammsugare och man inte längre kan prata. Jag vill säga en massa saker, men istället följer fem totalkassa öppningar efter varandra. Sedan inser jag att jag har ca femton minuters material som ska räcka i tre timmar. Tanken slår mig att jag faktiskt har möjligheten att helt ordlöst lämna klassrummet och gå hem och lägga mig i badet. Jag är tyst i tio sekunder. Tio sekunder är väldigt lång tid när en står inför tjugotalet vuxna människor som lika tysta sitter och granskar en.

– Det är ingen fara, det går jättebra!

Vem sa det? Var det något som bara hördes i min hjärna? Jag möter gymnasievännens blick. Hon ler. Hon säger att det går bra. Jag ser mig om i klassrummet och ser att det är flera andra som också ler. Inte några hånleenden, utan välmenande, snälla och varma leenden.

Just i det ögonblicket fattade jag något som behandlingspedagogerna tydligen redan visste: Det är okej att vara precis som man är. Det är okej att vara nervös, rädd och panikslagen. Det är okej att vara tyst i tio sekunder och ha tunghäfta. Det är tillochmed okej att lämna en tre timmar lång föreläsning efter femton minuter, för att man hellre vill gå hem och bada. Men tack vare en enda mening stannade jag kvar: Det är ingen fara, det går jättebra!

Behandlingspedagogerna har fattat att alla människor, inklusive jag själv, gör så gott de kan utifrån sina egna förutsättningar i varje given stund. Och därför: Varje gång som jag tänker tillbaka på den trettionde maj tvåtusensexton så blir jag varm inombords. Tack för att jag fick träffa er, underbara människor.

/Björn-Ivan

Behöver inte. Måste inte. Men borde.

Tisdag förmiddag. Klockan slår tio.  Det är dags att gå. Snart är det dags att stirra den röda besten i vitögat och låta den hugga mig med sina sylvassa tänder. Jag behöver inte. Jag måste inte. Men jag borde.

Där är hen. Utanför badhuset står hen i sin väldiga vidunderliga monstrositet och väntar på mig. Djävulskt röd med två blundade ögon mitt i ansiktet. Hen ser ut att sova. Men jag vet att livet pågår för fullt på insidan. Bubblande, varm, svettig, trång och pulserande är hens kropps innanmäte, ständigt i rörelse i jakten på nya offer. Jag måste ta mig in i genom munnen. Jag har gjort det förut och klarat mig, det vet jag. Men det var länge sedan. Kommer jag klara det igen? Jag öppnar tveksamt det slumrande gapet och klättrar mödosamt uppför tungan av metall.

– Har du lämnat blod tidigare?

– Ja.

– Vill du ha en gåva eller skänka pengar till behövande?

– Skänka.

Jag har aldrig gillat att lämna blod, men jag gör det ändå. Jag vet att det är det rätta. Jag berättar för Maria att jag tycker att det är obehagligt när besten ska sätta sin vässade tand i mitt armveck. Flourtanten 2.0 typ.

Maria tycker det är bra att jag ändå kommer till den röda besten trots att det tar mig emot. Trots att jag blir stressad av det där SMS:et jag får några dagar i förväg: Nu är det dags att lämna blod!  Trots att jag egentligen inte vill. Denna Bekräftelse är föga lindrande för en rädd och stressad människa, men ändock en lindring.

Jag behöver inte. Jag måste inte. Men jag borde.

Det är inte så hemskt som jag minns det. Det går faktiskt ganska bra. Tio minuter, sen är det klart. Jag dricker saft, skänker en gåva till barndiabetesfonden och går hem och äter blodpuddingen, sylten och baconet. Jag tänker på att jag kommer träffa besten igen. Kanske kommer jag vara mer förberedd, men troligtvis kommer det krävas en stor ansträngning av mig att våga gå dit även nästa gång. Jag gillar inte tänderna. De är långa och gör ont. Ser onda och farliga ut. Tanken på tänderna är nog värre än själva bettet.

Idag surrade det till i min mobil. Den röda besten hörde av sig. Är det dags igen, redan efter två veckor? Tack! Det blod du gav har nu kommit till nytta för en patient. Hälsningar, Blodtappen.

Besten berättade för mig att min gåva har gjort skillnad för en annan människa. Jag kanske har räddat ett liv. Min ansträngning resulterade kanske i en livslång belöning för någon annan. Besten är besegrad. Och jag kommer besegra den igen. Och igen. Och igen.

Jag behöver inte. Jag måste inte. Men jag borde. Och jag vill. Och jag kan.

Vi har alla våra egna bestar som vi strider med. Varje dag är en tyst kamp som bara är synlig för oss själva. För vissa kan besten vara diskberget. För vissa är besten medarbetarsamtalet med chefen och för vissa är besten att behöva gå på en offentlig toalett och göra nummer två. Det krävs ofta en stor ansträngning av oss att besegra besten. Men om belöningen för vår insats inte är i paritet med vår ansträngning, så tenderar vi att bli stressade och må sämre.

Belöningen är alltså en avgörande faktor för om vi kommer att utmana oss själva eller inte. Vad vinner jag på det här? Hur mycket energi behöver jag förbruka för att uppnå mina mål? Är det värt det?

I arbetet som stödpersonal så består belöningen i regel av beröm från kollegor och chefer, samt en inre tillfredställelse när man ser att ens insatser är brukaren till gagn. Sånt här skapar kort sagt en god arbetsmiljö. Om berömmet och bekräftelsen istället uteblir och ens arbetsinsatser ej bär frukt, utan att vi vet varför, så frodas ohälsan. Vi måste alltså berätta för varandra när vi gör något bra. Lyfta det positiva. Vi har nog alla en tendens att fortsätta göra sådant som vi blir bekräftade i, så vad väntar du på? Bekräfta!

Du behöver inte. Du måste inte. Men du borde. Och du vill. Och du kan.

Text: Björn-Ivan Sundin

Bild: Charlotta Alberts

 

Vi får alla plats på trottoaren!

En av alla förmiddagspromenader som blir längre än man tänkt, en vårpromenad runt hela staden, i stort sett. Ytterligare ett möte med en grupp människor och en kommunarbetare, intressant, ledsamt och förundrande…

En av de sällsynt härliga vårdagarna -17, en långlång promenad runt staden. Ok, lite krydda men kroppen säger att det var en sjuhelsikes lång promenad väl hemma i soffan, sinnet är beredd att hålla med. Promenaden var bra men ett möte mindre bra, helt i motsats till den där damen som fick berättat för sig om vilka goda glassar det finns i Italien, minns ni? För en tid sedan skrev jag om personlig/privat och balansen däremellan, vad är egentligen rätt och fel, gå gärna tillbaka och läs om ni inte minns.

Denna gång ska mötet ske mellan en grupp människor på promenad, jag närmar mig sakta men säkert bakom denna grupp av människor och ser hur trevligt de har, männen går långst bak och kvinnorna lite längre fram, de går två och två, de stannar kort upp och ser ut att titta på något och går sedan vidare. Totalt är de 8 st. Någon har stavar och någon ett bälte med vattenflaska. Ser bra ut efter de förutsättningar dessa personer har, jag tänker kort att det ser lite härligt ut, där går de på promenad, lugnt men efter konstens alla regler. Bra skor och bra vindtäta jackor, stiligt och noga!

Ganska så snabbt kommer en tjej cyklandes, på samma trottoar som vi (jag och gruppen) går på. Tjejen cyklar på ”fel” sida, det bara blev så efter att antagligen ha kommit ut från en port. Det finns gott om utrymme för alla oss att mötas på trottoaren. Tjejen på cykeln jobbar inom kommunen, jag ser det på cykeln och även på kläderna hon bär när vi väl möts. Antagligen så har hon nyss varit på hembesök i jobbet och nu på väg till nästa kund. Kanske har hon nyss läst tidningen för någon, lagat mat åt någon eller bara varit sällskap för en stund. En bra och viktig uppgift, hon har förmodligen gjort skillnad för en annan människa. När väl den här tjejen möter gruppen strax framför mig så breder de liksom ut sig, de visar starkt sitt missnöje över att hon faktiskt cyklar på trottoaren. Kvinnorna längst fram i gruppen stannar kort till och säger något men tjejen cyklar vidare, vinglar till lite för att det nu helt plötsligt blivit väldigt trångt och trottoarkanten är väldigt nära för tjejen på cykeln. När hon så möter männen längre bak i ledet så stannar även de upp en stund, säger något och pekar mot den andra sidan av vägen, förmodligen hänvisar de till att tjejen borde cyklat på andra sidan, de gick ju minsann där. Tjejen på cykeln svarar inte utan cyklar vidare, hon känns van men precis jämnsides så riktar en av männen en sträckt armbåge mot tjejen på cykeln och för en stund är hon på väg ner för trottoarkanten på sin cykel. Armbågen träffade tjejens överarm och hon vinglar till ordentligt. För en stund blir jag mållös. Jag stannar kort upp och det blir en jättekrock i mitt huvud. Ser de inte vad hon gjort eller gör för andra? Är hon verkligen värd en armbåge på överarmen bara för att hon just då råkade cykla på trottoaren på väg till nästa trappuppgång? Jag är övertygad om att detta färgade tjejens fortsatta arbetsdag, även övertygad om att det hon minns från just den arbetsdagen är den välriktade armbågen från mannen.

I arbetet med och för människor inom kommunen kan man utsättas och vara med om väldigt många olika situationer och personer men ingen ska behöva bli attackerad på väg från punkt A till B. Det finns plats på trottoaren åt alla! I min värld gör ni som har cykeln som ett arbetsredskap ett väldigt fint jobb och för mig är det helt ok om ni cyklar på fel sida ibland, på väg att göra skillnad för en annan människa!

Ta hand om er!

Marcus