{"id":2307,"date":"2019-03-19T23:00:39","date_gmt":"2019-03-19T22:00:39","guid":{"rendered":"https:\/\/blogg.nykoping.se\/toleransprojektet\/?p=2307"},"modified":"2019-03-19T23:00:40","modified_gmt":"2019-03-19T22:00:40","slug":"resa-2-i-forintelsens-spar-skogen-i-josefow","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/blogg.nykoping.se\/toleransprojektet\/2019\/03\/19\/resa-2-i-forintelsens-spar-skogen-i-josefow\/","title":{"rendered":"Resa 2 i F\u00f6rintelsens sp\u00e5r: Skogen i Josefow"},"content":{"rendered":"\n
\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Dagens stora upplevelse var bes\u00f6ket i skogen i Josefow. D\u00e4r m\u00f6rdade helt vanliga m\u00e4n, polisbataljon 101 fr\u00e5n Hamburg, ettusen femhundra m\u00e4nniskor, judar, som bodde i den lilla byn. De utf\u00f6rde sin f\u00f6rsta order. Trots att de hade f\u00e5tt m\u00f6jligheten att avst\u00e5. I den varma julinatten 1942 ekade skotten bland tr\u00e4dstammarna.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n
\"\"<\/figure>\n\n\n\n

D\u00e4r i mossan bland tallarna satt nu eleverna och skrev om hur det k\u00e4ndes att nu befinna sig p\u00e5 den plats som Toleransprojektets f\u00f6rsta ber\u00e4ttelse utspelade sig p\u00e5. H\u00e4r f\u00f6ljer n\u00e5gra av elevreflektioner, fr\u00e5n Saga, Loke och Saga:<\/p>\n\n\n\n

Det k\u00e4nns liksom tomt. Om jag lyfter blicken och tittar mig omkring p\u00e5 alla barn, f\u00f6r vi \u00e4r faktiskt ocks\u00e5 barn, precis som de som blev skjutna h\u00e4r i Josefow, s\u00e5 kan jag n\u00e4stan f\u00f6rest\u00e4lla mig att vi \u00e4r dem. V\u00e5ra fungerande och alldeles levande kroppar f\u00f6rvandlas till de livl\u00f6sa barn som en g\u00e5ng legat h\u00e4r mellan tr\u00e4den.<\/em><\/p>\n\n\n\n

Det f\u00f6rsta jag k\u00e4nner \u00e4r tr\u00e4den och marken. Det k\u00e4nns som att tr\u00e4den vill skrika r\u00e4tt ut i skr\u00e4ck och sorg. Det k\u00e4nns som att marken vill kr\u00e4kas \u00f6ver att ha blivit anv\u00e4nd till att utf\u00f6ra detta brott. Det k\u00e4nns som om f\u00e5glarna sjunger f\u00f6r att d\u00f6lja alla skrik. Det k\u00e4nns som att platsen vill ber\u00e4tta n\u00e5got fast den – hur mycket den \u00e4n f\u00f6rs\u00f6ker – inte kan.<\/em><\/p>\n\n\n\n

Nu sitter jag i skogen i Josefow och det k\u00e4nns som att jag kommer att explodera snart. Att alla mina k\u00e4nslor kommer att komma samtidigt. Jag kan inte t\u00e4nka klart. Allt jag kan t\u00e4nka p\u00e5 \u00e4r barnen – barnen som k\u00e4nde sig trygga med m\u00e4nnen. Men sedan f\u00f6rsvann deras trygghet.<\/em><\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n
\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Vid ett relativt nyuppsatt minnesmonument l\u00e4ste Jakob p\u00e5 tyska den inskription som nuvarande polism\u00e4n i Hamburg valt f\u00f6r att hedra offren och ta ansvar f\u00f6r det brott deras f\u00f6reg\u00e5ngare utf\u00f6rt.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n
\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Efter en l\u00e5ng bussresa till Oswiecim (det polska namnet p\u00e5 Auschwitz) avslutades kv\u00e4llen med att basgrupperna presenterade sina minnestavlor \u00f6ver m\u00e4nniskorna som m\u00f6rdades i skogen i Josefow. Instruktionen var att inte fokusera p\u00e5 d\u00f6den och m\u00f6rdandet utan p\u00e5 det liv som fanns. Hur hedrar vi m\u00e4nniskorna som levde i Josefow? Eleverna hade t\u00e4nkt klokt och skapat med stor inlevelse.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n
\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Nu s\u00e4ger vi godnatt och imorgon v\u00e4ntar Auschwitz p\u00e5 oss med nya kunskaper och ber\u00e4ttelser.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Dagens stora upplevelse var bes\u00f6ket i skogen i Josefow. D\u00e4r m\u00f6rdade helt vanliga m\u00e4n, polisbataljon 101 fr\u00e5n Hamburg, ettusen femhundra m\u00e4nniskor, judar, som bodde i den lilla byn. De utf\u00f6rde sin f\u00f6rsta order. Trots att de hade f\u00e5tt m\u00f6jligheten att avst\u00e5. I den varma julinatten 1942 ekade skotten bland tr\u00e4dstammarna. D\u00e4r i mossan bland tallarna … Forts\u00e4tt l\u00e4sa Resa 2 i F\u00f6rintelsens sp\u00e5r: Skogen i Josefow<\/span><\/a><\/p>\n","protected":false},"author":203,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[1],"tags":[],"class_list":["post-2307","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-okategoriserade"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/blogg.nykoping.se\/toleransprojektet\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/2307","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/blogg.nykoping.se\/toleransprojektet\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/blogg.nykoping.se\/toleransprojektet\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/blogg.nykoping.se\/toleransprojektet\/wp-json\/wp\/v2\/users\/203"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/blogg.nykoping.se\/toleransprojektet\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=2307"}],"version-history":[{"count":5,"href":"https:\/\/blogg.nykoping.se\/toleransprojektet\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/2307\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":2365,"href":"https:\/\/blogg.nykoping.se\/toleransprojektet\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/2307\/revisions\/2365"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/blogg.nykoping.se\/toleransprojektet\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=2307"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/blogg.nykoping.se\/toleransprojektet\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=2307"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/blogg.nykoping.se\/toleransprojektet\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=2307"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}