Att våga göra fel – och rätt!

Att våga göra fel – och rätt!

I december 2014 började jag som enhetschef i Nyköpings kommun. Jag skulle inte bli chef, det var aldrig min plan eller mitt mål. Jag skulle inte arbeta i omsorgen över huvud taget, mitt sikte stod inställt på att bli civilingenjör inom området förnybara energikällor. Jag skulle bara ta ett sabbatsår efter gymnasiet och tjäna lite pengar innan 5 fattiga år som student. Visst är det väl märkligt vad livet tar en med på för resor.

I snart 10 år har jag arbetat med människor – inom träningsskolan, barn-och ungdomsboende, personlig assistans, korttidsverksamhet för barn och unga, gruppbostad för vuxna med mera. Min övertygelse är att jag inte skulle kunna vara enhetschef om jag inte själv har arbetat med det som mina medarbetare gör. Utan kunskap och förståelse kan jag inte leda. Utan att själv jobbat inom omsorgen under en brokig skala enhetschefer, skulle jag heller inte kunna anpassa mitt ledarskap efter olika grupper och individer. Jag har såklart haft min beskärda del av bra chefer, och chefer som vi kan beteckna som ”mindre bra”. Jag vet idag vilken typ av chef jag vill vara. Jag strävar efter att vara både lyhörd, sakkunnig, motiverande, tillgänglig och närvarande.

Trots det, så lyckas jag inte. Inte fullt ut. Jag kan inte ha den närvaron jag själv skulle önska. Jag kan inte alltid ge solklara direktiv. Jag glömmer. Jag är nämligen en helt vanlig människa, med fel och brister. Det jag tycker är viktigt, är att jag som chef erkänner att jag har tillkortakommanden, att jag gör saker som är mindre bra. Dels är det min personliga tilltro, att man inte sopar saker under mattan. Dels är det angivet i ledarpolicyn för Nyköpings kommun, att jag som chef är en förebild och kulturbärare för ett öppet, ärligt och tillåtande arbetsklimat. Om jag som chef inte kan erkänna mina egna brister, hur ska då mina medarbetare våga visa vad de är mindre bra på?

Kunskap och utveckling inhämtar vi överallt, hela tiden. När vi gör bra saker, när vi gör saker på rätt sätt. Men också när vi gör fel, när vi misslyckas, när vi inte når hela vägen fram. Vi ska inte sopa saker under mattan, vi ska ta tag i våra problem. Vi ska anmäla avvikelser, vi ska dokumentera att det vi provade idag med en brukare resulterade i att brukaren blev utåtagerande, vi ska diskutera med våra kollegor kring saker vi sagt och gjort som visade sig vara tokigt. Samtidigt som vi alla måste jobba lika hårt på att våga lyfta det vi gjort bra, ett nytt pedagogiskt hjälpmedel vi lyckats ta fram, en ny aktivitet som brukaren tyckte om, något vi gjort som vi är stolta över.

Att vara en bra och stolt medarbetare i Nyköpings kommun, innebär att vi lyfter fram det vi gör oavsett utgången. Vi anammar det vi gjort bra och vi lär oss av det vi gjort mindre bra. 2016 är här, nu kör vi!

Emma Ejeblad

Trigger

1996. Påsklov. Jag och min storebror i omklädningsrummet på Oxelösunds badhus efter en timmas plask och lek. Mamma har kollat på från den gulnade klorimpregnerade läktaren. Jag och brorsan får äntligen vara utan morsan i omklädningsrummet. Känslan av att vara stor är lika påtaglig som när jag cyklade själv till skolan första gången. Vanligtvis slåss jag och min bror en hel del och lever rövare med varandra, men nu när det bara är han och jag och ingen vuxen i närheten så märker vi att vi faktiskt funkar rätt bra tillsammans. Vi skrattar och har kul.

Tre stora killar kommer in i omklädningsrummet. Jag och brorsan har nästan gjort oss klara för att gå ut och möta upp mamma vid entrén, och de stora killarna ska byta om till badkläder. Jag vet inte vad det är som händer just nu, men det är tydligt att stämningen i omklädningsrummet förändras. Rummet krymper. Lukten av klor och dubbeldusch förträngs. Lysrörens gulaktiga sken som förstärks av det likartade mosaikgolvet känns inte lika varmt längre. Killarna blir alltmer högljudda och jag märker att de vill visa någon slags dominans. En tydlig kaxighet finns i deras röster när en av dem går rakt mot min bror. En uppväxt med en fjorton månader äldre bror gör att jag snabbt kan läsa av att något otrevligt kommer hända honom, så jag gör det som alla barn i sjuårsåldern skulle göra för att skydda sin bror: Med min blänkande nyckelkedja slår jag till den stora killen rakt på hans arm. Slaget med kedjan blir förstås precis så fjuttigt som man kan förvänta sig att en stressad sjuåring kan uppbringa. Effekten är lika förväntad. Fokus hamnar på mig nu.

Flyktvägar? Nej. Skydd? Kanske. Jag skyndar in i ett av de orangea skåp som står uppradade längs omklädningsrummets väggar. Stänger dess dörr och håller för den med alla mina krafter. Det visar sig att det inte behövs då en av killarna ändå håller för den från utsidan. Jag hör hur en av de andra killarna klättrar upp på skåpsraden. De verkar helt ha glömt bort min bror. Det är i alla fall en liten tröst i den här soppan. Gallertak på skåpet. Ljuset som strilar in där uppifrån skyms av ett ansikte. Skit också. Spottloskorna som sakta faller in genom gallret går inte att skydda sig ifrån. Plopp, plopp, plopp låter det när loskorna hamnar i mitt hår. Känslan av maktlöshet är total.

Lika fort som situationen uppstod försvann den också. Jag och brorsan kunde sedan snabbt samla ihop våra saker och springa därifrån. Ut till mamma och tryggheten i badhusentrén. Vi säger inget till mamma. Hon ska inte veta vilket dåligt jobb vi gjorde den första gången som vi skulle ta hand om varandra i omklädningsrummet. Den skammen behåller jag och min bror för oss själva.

Jag vet inte om min bror kommer ihåg det här. Jag tror inte ens att jag har berättat den här historian för någon. Inte förrän alldeles nyligen har jag förstått varför det är en sån trigger för mig att bli spottad på. På en skala ett till tio så är spott definitivt en fullpoängare. Värre än att bli slagen eller riven. Värre än att bli kallad horunge, kuk eller fitta. Värre än när någon pratar över mitt huvud eller pratar illa om mig bakom min rygg.

Triggers. Alla har dem. Inte alltför sällan är de kopplade till de djupaste facken i ens ryggsäck. Ofta har andra svårt att förstå dem om de inte känner till deras bakgrund. En trigger är något som utlöser en onormalt stark reaktion hos en själv. Den utlösande faktorn kan vara nästan vad som helst, allt från spott, skällsord och våld till långt hår i tofs, dammtussar och glasögon. Att berätta om sina triggers och uppmärksamma andras är ett sätt att skapa förståelse om varför vi människor har så olika reaktioner på samma saker.

Nu känner du till en av mina triggers och förstår varför jag kanske reagerar kraftigare på spott än vad du gör. Vilka triggers har du? Har du berättat för din familj, dina kollegor eller dina vänner om dem? Om inte, hur ska de då kunna visa dig hänsyn och förståelse när du behöver det som mest?

 

/Björn-Ivan

Just one more fish

Tänker ni på tid ibland? Vad är tid? Beskriv det för dig själv, tyst bara en kort stund… Så, klart? Är det en utmaning för dig att beskriva tid? Har du tid? Vad är den värd? Vad gör du med din tid? Hör tid ihop med krav? Med prestation? Stress?

Alla har tid, men på olika sätt.

Vi har 24 timmar på ett dygn. 60 minuter på en timme. 60 sekunder på en minut. Enkelt. Det är lika för alla. Det som skiljer är våra förutsättningar och förmågan att förstå begreppet tid och prioritera vad som är av vikt just nu. Vår vardag ser olika ut och livspusslet är bara ditt eget. Bredvid pusslet står det ofta ett gäng och hejar på, kom igen, lite snabbare, bättre kan du, du hinner, jag borde hinna med det här men tiden räcker inte till. Känner ni igen det? I jobbet? I hemmet? Vad borde du göra som du inte hinner med? Alla måsten och borden, äter de upp vår tid? Bygger det stress? Prestationsångest? Hur tar du hand om din tid?

Jag vill berätta om en sommardag. Mitt i min jobbvardag för många år sedan. Aktiviteten var fiske. Meta. Vi hade packat efter konstens alla regler, förberett med bilder, mask, smörgåsar, varm choklad och sådant som hör utflykten till. Väl framme på stället så är fiskelyckan total! Magisk! Det fullkomligen yr fiskar upp från vattnet! Härlig känsla och en härlig utflykt! Allt bara känns rätt, rätt för mig som sett till att planeringen gått bra och rätt för deltagaren som håller i metspöt bredvid mig. Tiden går, vi fikar, vilar, fiskar, fikar, vilar, fiskar. Klockan blir dags att börja röra sig hemåt. Taxin är beställd en viss tid. Dom blir sura om man inte är i tid har jag fått till mig sedan tidigare. Det är viktigt att passa taxitiden. Jag förbereder, visar bilder, scheman osv för att vi ska komma tillbaka i tid för att taxin ska hämta deltagaren för hemfärd. Jag blir stressad, stressad för att inte hinna i tid och plötsligt för ett ögonblick så tappar jag känslan vi hade som byggdes upp, då när allt gick rätt. Jag försöker att locka, tjata, påvisa vikten av att komma i tid till taxin. Jag gör det för att Jag är stressad! För att Jag som personal har en sämre känsla för vad tid är värt och till det även krav på mina axlar utifrån. Fiska lite till eller skynda till taxin är mitt dilemma. Efter en stund så får jag till svar: – Marcus, jag förstår, men, bara en fisk till…?

Känslan kom tillbaka! Vad gör det egentligen om vi missade taxitiden? Det går ju att beställa en ny taxi! En fisk till, kom igen, det kan ta 5 minuter eller 50, vad gör det egentligen?

Tror vi har mycket att lära om tid och hur vi uppträder under press och i stress. Hur vi ser på saker utifrån en tidspress och kanske ibland glömmer att se och känna nuet och det viktiga. Det jag bär med mig från denna gång är just de orden deltagaren sa till mig.

”Just one more fish”

Marcus

Pratar vi om dig?

När du håller på att bekanta dig med en annan människa så är förmodligen en vanlig fråga du ställer tidigt i mötet:  ”Vad jobbar du med?”. Det är ofta en enkel isbrytare i samtalet eftersom ca 92 procent av Sveriges befolkning antingen jobbar eller studerar. Om man exempelvis är snickare så kan man berätta en bra stund om hur en dag på jobbet ser ut. Om man är bagare kan man alltid klaga på hur tidigt man måste gå upp och genom det skapa några avslappnade skratt. Men alla kan inte berätta fritt om hur deras jobb ser ut och vad de gör om dagarna. Jag har ett sådant jobb. Ett jobb med tystnadsplikt.

I kommunen skriver alla medarbetare på en förbindelse om tystnadsplikt och sekretess. Förbindelsen finns där för att säkerställa att en vårdtagares integritet inte kränks. I praktiken så innebär det att vi som vårdare, kontaktpersoner, praktikanter, chefer, förtroendevalda etc. har som regel att aldrig berätta om vårdtagaren och dennes personliga och privata angelägenheter, inte ens för varandra om det inte är absolut nödvändigt för det framtida arbetets gång; Vi har tystnadsplikt för att du ska kunna lita på att det som du berättar för oss i förtroende också stannar mellan oss.

Jag behöver nog inte förklara djupgående för dig om varför tystnadsplikten är viktig för allt arbete där man som personal gång på gång beträder andra människors privata sfär; Om du någon gång har varit i kontakt med en vårdcentral, psykmottagning eller ett sjukhus där du varit tvungen att lämna ut delar av ditt privata jag till en främmande människa så förstår du vad jag menar. Du vill inte att  hela personalstyrkan ska prata om dig och dina angelägenheter över en kopp kaffe i fikarummet. Du vill bli behandlad med respekt även när du inte är närvarande. Samma sak gäller på ett LSS-boende. En vårdtagares rätt till integritet och privatliv ska hedras såväl före, efter och under vårdtiden, och för att vi som vårdare ska få prata om vårdtagaren med dess anhöriga krävs ett medgivande.

Du som arbetar inom en verksamhet som lyder under sekretess bör ha följande behovs- och proportionalitetsprincip i åtanke:

  • Är det nödvändigt att jag berättar om det här?
  • Får jag berätta om det här?
  • Om ja, hur mycket ska jag berätta?

Du som är mottagare av sekretessbelagd information:

  • Är det till gagn för vårdtagaren att jag vet om det här?
  • Har jag rätt att ta del av informationen?
  • Om nej: Säg ifrån!

Rätten till autonomi, integritet och privatliv är viktig för oss alla, oavsett om vi är vårdare, anhöriga eller vårdtagare. Vad gör du för att värna om denna rätt? Och vad kan du göra annorlunda?

/Björn-Ivan

 

 

Årets vägvisare är vårdare!

Nyligen vann Riggargatans servicebostad priset årets vägvisare i kategorin professionellt bemötande och ur motiveringen finns att läsa detta:

”Personal på Riggargatans servicebostad tar alltid emot brukare och anhöriga/företrädare som kommer på studiebesök på ett professionellt och serviceinriktat sätt. De berättar hur varje brukare för individuellt stöd utifrån det egna behovet, om genomförandeplaner, om gemensamma och individuella aktiviteter. ”

Vi fick en pratstund med Riggargatans Johan Persson:

– Hej Johan! Hur mår du så här i starten på 2016?

– Jag mår bra! Jag ser fram emot 2016 och vad det har att erbjuda mig.

Du har nyligen tillsammans med dina kollegor på Riggargatans serviceboende plockat hem priset årets vägvisare i kategorin; Professionellt bemötande, hur känns det?

– Självklart känns det väldigt roligt och motiverande att få beröm för sitt arbete. Det känns framförallt roligt att känna sig ”sedd”. Läser du motiveringen står det följande ”Personal på Riggargatans servicebostad tar alltid emot brukare och anhöriga/företrädare som kommer på studiebesök på ett professionellt och serviceinriktat sätt.” Det är som sagt väldigt kul att få pris men jag hade hellre sett att vi uppmärksammats för vårt professionella arbete i mötet med de boende som redan har servicebostaden som hem. Där tycker jag att vi kommit väldigt långt med att försöka möta enskilda behov, för att de ska få möjlighet att leva som de vill.

Vilka utmaningar står ni inför på Riggargatan 2016?

– Just nu ser vi fram emot att lära känna våra två nya kollegor. Dessutom har vi två nya boende som kommer att flytta in under upptakten av 2016. Det ser jag väldigt mycket fram emot. Jag kommer tillsammans med min kollega Birte Perry agera kontaktpersonal för dessa två boende och för vår del har vi en stor utmaning framför oss. Dels i att lära känna de boende och förbereda för ett så gott mottagande som möjligt. Dels för att deras vardag ska fungera så smidigt som möjligt – så snabbt som möjligt.

– Hur ska ni jobba för att lyckas på ett bra sätt med dessa utmaningar?

– Vi förbereder och samlar in så mycket information som möjligt. Att försöka ha en öppen och en ständigt pågående dialog med den boende och dennes företrädare. Att var lyhörda, att vi även kan se och tillmötesgå de behov som de boende kanske inte kunnat ge uttryck för.

– Kompetensutveckling, hur jobbar ni med det?

– Vi diskuterar väldigt mycket, inte bara på APT utan varje dag sker det diskussioner som främjar kompetensutveckling. Maria Ogestad, vår Socialpedagog, är även hon en viktig del i vår gemensamma kompetensutveckling. Dels genom all den kunskap hon besitter som hjälper oss andra framåt i vårt arbete. Dels i att hon vill vrida och vända på saker och ting för att ge oss andra infallsvinklar. Så att vi ser ur andra perspektiv – ur den boendes perspektiv.

– Slutligen, har du några bra tips till vårdare i Nyköpings Kommun gällande yrket och professionellt bemötande?

– Lyssna och var öppen för vad andra vill säga.

Vi tackar Johan för att ha tagit sig tiden att samtala med oss och önskar Riggargatan all lycka framöver! Härligt med riktigt goda exempel!

Marcus

Tillsammans

I mitt jobb så fokuseras det mycket på att ge brukaren (individen) rätt typ av stöd.  Det är ju därför vi vårdare finns till, eller hur? Att relationen vårdare – individ är stark och genomsyras av förtroende är oerhört viktig för mig som vårdare. Inte enbart på grund av att förtroendet är en grundsten i det pedagogiska arbetet, utan även för att min roll gentemot individen hänger samman med mina roller gentemot individens anhöriga och samhället i stort:

Individen – Vårdarens roll är att stödja och hjälpa individen på sådant sätt att individens självständighet främjas.  I praktiken kan detta exempelvis innebära att man, om möjlighet finns, snarare motiverar individen att städa än att handgripligen göra jobbet åt den.

Anhöriga – Vårdarens roll gentemot individens anhöriga är att finnas där som ett stöd. Detta kan innebära att vårdaren hjälper de anhöriga att komma i kontakt med rätt instans inom kommunen för att kunna få svar på eventuella frågor. Dessutom är det sedan år 2009 lagstadgat att kommunerna ska erbjuda anhörigstöd till de berörda. Vad anhörigstöd kan innebära för dig kan du läsa mer om här.

Samhället – Som vårdare så företräder du samhället. Du är den yttersta verkställande instansen på kommunens långa arm. Detta innebär att du  har ramar, regler, ekonomiska förutsättningar och moraletiska principer att förhålla dig till. Du företräder kommunen och alltså inte dig själv som privatperson.

Ibland krockar samhällets, familjens och individens intressen med varandra. Exempelvis kan kommunen se vinster med att öka storleken på ett boende, medan de anhöriga förknippar detta med mindre kvalitativ vård medan individen som är den faktiska mottagaren av vården upplever en ambivalens genom de olika infallsvinklar som kommunen och de anhöriga har. Denna och liknande typer av krockar uppkommer ofta till följd av bristande kommunikation.

Jag påstår att en väl fungerande kommunikation är fundamental i alla former av vård- och omsorgsarbete. Utan den så kommer vi alla att jobba i olika riktningar, med olika målsättningar och med olika verktyg; vi kommer alla sitta i samma bil men med varsin ratt. Ingen och alla styr.

Som vårdare är det ett av ens yttersta ansvar att få kommunikationen mellan alla aktörer inom den sociala omsorgen att fungera så bra som möjligt. Tydlighet, transparens och god service ska prägla vårt agerande. Ensamma är vi alla endast små bitar i livets pussel, men när vi lyssnar och förstår varandra så länkas bitarna samman och pusslets motiv utkristalliseras: En bild där samhället, de anhöriga och individen inte längre är tre olika grupper. De är nu tre kugghjul som tillsammans arbetar i samma riktning. De arbetar för att skapa en omsorg som alla känner tillit till. En omsorg som alla är delaktiga i. En omsorg som är till för både dig och mig och alla andra.

Du som anhörig. Du som brukare. Du som vårdare. Tillsammans är vi omsorgen. Tillsammans är vi samhället. Tillsammans är vi starka.

/Björn-Ivan

 

 

Chefens roll

Alla har en chef, någon över sig, någon som visar vägen och vägleder och därmed har makt. En chef är verksamhetens stöttepelare och ansikte utåt, som stolt gör reklam för sin verksamhet och kommunen i stort, eller…? Hur ser du på din chef och dennes roll idag?

Chefens roll och arbetsbelastning blir allt större idag med all stress som vårt samhälle bjuder på. Stort ansvar läggs på chefernas axlar och beroende på stresstålighet, erfarenhet och stöttning så går det olika bra för våra chefer. Vem finns då där när det blåser och brädorna långsamt börjar lossna? Är det chefskollegan på kontoret bredvid eller är det en eventuell partner där hemma eller är det en vän? Svaret är nog olika men jag tror att många vid närmare eftertanke känner att chefsyrket är ett tufft och krävande jobb där man dagligen behöver stöttning och uppbackning från någon.

Hur kan vi då underlätta för våra chefer? Vad gör vi som goda vårdare för att skapa ett positivt arbetsklimat för oss själva och våra chefer? Här ser det nog väldigt olika ut i tankesätt beroende på verksamhet. Det finns säkert de som driver en ”kamp” mot chefen, kanske finns det även de som har allt för stor respekt för chefen eller kanske till och med de som känner en viss underlägsenhet mot sin chef vilket i vår mening inte gynnar arbetsklimatet. Vi vill se vår chef som en kollega. Någon som är delaktig i vad vi arbetar med och hur och som kommer med idéer och förslag precis som vilken kollega som helst. Vi vill kunna lyssna och förstå det svåra i chefsrollen med allt vad det innebär, allt från kontakten med anhöriga till delen med bemanning. Finns vi där och visar det så tror vi att det finns stor chans att högprestera i jobbet som vårdare eller prestera över förväntan som det så fint heter… Detta för vår del och även för chefens del.

Delen med att vara en stöttepelare, ansiktet utåt och att stolt göra reklam för verksamheten då? Uppfyller vi inte de delarna tillsammans om man bara lyssnar och ser varandra i sitt yrke? För vem är det till gagn att driva en kamp mot en chef som sitter i samma båt? Vi tror på samtalet, samtalet mellan vårdare och chef, det blir vårt recept för en god stämning på jobbet och i och med det tror vi att man ler när man går till jobbet och även när vi sätter oss på cykeln på väg hem efter avslutat pass! Har vi inte makten i egna händer ändå? Tillsammans med våra chefer.

Vi ses!

Marcus

Erfarenhet – alltid en merit?

Vi som arbetar som vårdare i Nyköpings kommun har med oss vitt skilda kunskaper i våra ryggsäckar. En del är i grunden undersköterskor. En del av oss är stress- eller samtalspedagoger. En del är kostcoacher, behandlingsassistenter eller anhörigstödspjutspetsar. En del av vårdarna finns här för att de har en lång arbetslivserfarenhet och anses som välkvalificerade för jobbet. Listan kan göras lång. Men det finns en väldigt eftertraktad egenskap som inte kan fås genom utbildningar, och definitivt inte genom lång arbetslivserfarenhet.

Den egenskap som beskrivs nedan innebär förmågan att se klarsynt på en uppkommen situation. Att man läser in och tolkar en händelse utan att man ens har möjlighet att jämföra den med tidigare erfarenheter. Egenskapen kan alltså endast besittas av nyanställda vårdare och vikarierande vårdpersonal. Egenskapen försvinner allteftersom den byts ut av arbetslivserfarenhet. Det är inget vi kan göra något åt.

En vårdare kan gå en mängd olika utbildningar och kurser för att förbättra sin kunskap inom sitt område. Men oavsett hur många utbildningar vårdarna på en arbetsplats genomgår så kan gruppen aldrig bli komplett utan vikarier. Vikarier som ännu ej är färgade av sina erfarenheter. Vikarier som upptäcker rutinmässiga och oavsiktliga fel. Vikarier som tänker nytt.  Vikarier som ifrågasätter gamla normer och värderingar.

En av de viktigaste uppgifterna för oss som är anställda i kommunen är att ta till vara på denna egenskap: egenskapen att kunna se på arbetsuppgifter med ett ofärgat perspektiv. Vi kan bara ta tillvara  på perspektivet under den korta period som uppstår när en ny vikarie skolas in. Som personal bör man därför vara ödmjuk och öppen mot alla frågor som en vikarie kan tänkas ställa. Ta frågorna på allvar. Var beredd att  ständigt  ompröva din egen uppfattning om vad som är kvalitativ vård; sträva alltid efter att göra skillnad, oavsett om du jobbat i kommunen i tjugofem år eller i tjugofem minuter.

/Björn-Ivan

 

 

 

Vi jobbar med människor!

Som anställd vårdare i kommunen så får man träffa en mängd olika människor med en mängd olika personliga egenskaper. Kul och utmanande! Ingen människa är den andra lik!

En människas olika egenskaper kan te sig lika på många sätt, men det som är säkert är att ingen människa är den andra lik. Alla har vi olika egenheter och styrkor. I många jobbannonser idag söker man en flexibel lagspelare som kan ha många bollar i luften samt bidra till ett positivt arbetsklimat där gruppens prestation primeras…ja, ni hör. Många fina ord men vad betyder det? Vad står det mellan raderna? Om du läser det ordagrant, vad betyder det då? Fint och svårt! När du söker ett jobb så bör du alltså vara en blandning mellan en gummisnodd, Tomas Brolin, en jonglör, en blomma med stora gröna blad och någon som hjälper till så att ens kollegor gör ett bra jobb, eller? Vad står det egentligen? Finns det ett facit på hur en människa bör vara när man skriver en annons eller beskriver goda egenskaper hos en blivande kollega?

Det finns de människor som är väldigt duktiga på tydlighet och struktur, det vet exakt hur de vill ha det och på vilket sätt, de vet precis när det blir för mycket belastning och när de behöver avlastning. Det finns de människor som undviker stressiga miljöer, det finns de människor som kommunicerar rakt och ärligt utan att ”tassa runt” problemet. Det finns de som ser sig själva i första hand och ser sin omgivning i andra hand vilket också är goda egenskaper!

Vi som jobbar i kommunen är vana vid att möta och bemöta människor med olika behov där vårt bemötande ofta är förankrat i den kunskap vi har från tidigare möten med människor. Just det, i vårdyrket så möter vi ofta människor som är förädlade med en diagnos. Vi väljer att se människan i första hand och diagnosen i den andra…

Marcus

Stolt på jobbet – en yrkesförmån

I onsdags så besökte jag och min kollega Marcus (till vänster i bild) högstadieskolan Alfa för att informera ungdomar i årskurs 8 om vårt yrke. Detta gjorde vi i egenskap av yrkesinformatörer, något vi sysslar med parallellt med vårt arbete som vårdare.

Vi besökte sammanlagt 4 fullsatta klassrum och spenderade ca 20 minuter med varje klass. Självklart är 20 minuter väldigt kort tid för att beskriva precis allt det som vi tycker är viktigt att veta om yrket. Men det som vi ändå valt att lyfta fram under vårt besök på Alfa var vikten av att känna sig stolt över sitt jobb och veta att det man gör är något av det viktigaste arbetena man kan ha: Vi är medvetna om att vara vårdare inte är en högstatustitel som man brukar basunera ut, precis som det ofta inte anses som prestigefyllt att presentera sig som undersköterska, lokalvårdare eller sopgubbe.

Men trots att vårdare ofta betraktas som ett lågstatusyrke så är vi ändå väldigt stolta över vårt jobb. Varför? Jag kan nämna några exempel:

  • Som vårdare får du nya perspektiv på livet: Du kommer att möta många människor med väldigt olika förutsättningar, styrkor och förmågor. Du kommer att få kunskap såväl om hur andra människor fungerar som om hur du själv fungerar; Att se, förstå och lära av andra är något som inte är självklart inom alla yrken. Men i vårt så är det självklart.
  • Som vårdare gör du skillnad. Varje dag. Att få se någon lyckas på egen hand och växa som människa är en av de starkaste drivkrafterna i yrket.
  • Som vårdare får du vara glad. I vårdyrkena så kommer du att uppleva många glädjande stunder. Och ens leende smittar och bildar ringar på vattnet. Precis som den hjälpande handen.

Jag tror och hoppas att vi lyckades förmedla detta till de ungdomar som så småningom ska vara samhällets bärande kugghjul.

Tillsammans med kommunikatören Helena blev det möjligt för oss att besöka högstadieskolan Alfa. Vi på träningsboendet har en vision om att sprida kunskap och väcka intresse för vårdyrket. Om du som läsare vill veta mer om hur vi började jobba med det vi gör idag och om vad det är som driver oss så kan du lämna en kommentar så hör vi av oss till dig! Och kom ihåg: att vara stolt på jobbet är ingen självklarhet – det är en yrkesförmån.

/Björn-Ivan

 

Konstverket i bakgrunden är den så kallade snippmålningen som diskuterades flitigt i media under år 2014. Du kan läsa mer om den genom att  klicka här!