Värdegrund

Som anställd i Nyköpings kommun så förväntas du följa kommunens värdegrund. Såhär står det i Nyköping kommuns värdegrund:

 I Nyköpings Kommun kan och vill alla medarbetare göra ett bra arbete där de aktivt bidrar till sin egen och verksamhetens utveckling.

 I Nyköpings Kommun är en hälsofrämjande arbetsmiljö för alla en grundförutsättning för att medborgarna skall få den bästa servicen.

 I Nyköpings Kommun ger vi förutsättningar för ett medskapande förhållningssätt där alla upplever meningsfullhet, kan se sig i ett sammanhang och ges förutsättningar att aktivt vara med och påverka arbetet.

Värdegrunden är kommunens röda tråd som ska genomsyra våra verksamheter. Alla arbetsplatser ser olika ut och vi tror att man kan ha samma värdegrund men att man kan anpassa den och skriva den på ett sätt som passar just din verksamhet. Det är väl det allt handlar om, anpassa för individen oavsett. Just här står ju faktiskt personalens förhållningssätt i fokus. Kan man tänka värdegrunden som en genomförandeplan? En genomförandeplan för personal i tjänst för att uppfylla och hålla den röda tråden levande?

Behov/önskemål: Att gå hem från jobbet med ett leende på läpparna.

Mål: Att få ett positivt arbetsklimat

Hur:

  • Vi pratar med varandra om situationer som uppstår i vår yrkesvardag.
  • Vi hjälper varandra att reflektera över hur min insats gjorde skillnad, vad jag gjorde bra och vad jag behöver bli bättre på.
  • Vi har ”högt i tak” och ger varandra feedback för våra hyresgästers skull och för vårt eget lärandes skull.
  • Vi delar med oss av kunskaper och upplevelser, vi lär av varandra.
  • Vi lyssnar aktivt på varandra och strävar efter att ha ett MI-inspirerat förhållningssätt.
  • Vi ber varandra om råd och hjälp när vi stöter på utmaningar, vi är en grupp som jobbar framåt tillsammans.
  • Vi säger hej när vi kommer till jobbet och hej då när vi går hem från jobbet.
  • Om min morgon har varit jobbig så berättar jag det, jag väljer själv vad och hur mycket jag berättar, oavsett så kommer min kollega att lyssna på mig med öppet sinne.

När: Varje arbetstillfälle då du representerar Nyköpings Kommun.

Vem/vilka: All anställd personal.

Uppföljning: Varje APT.

Första dagen

Mitt yrkesverksamma liv startade sommaren 2008: Under våren så hade jag varit på en arbetsintervju för ett jobb på en kommunal gruppbostad. Intervjun gick bra och jag fick ett sommarvikariat! När jag fick beskedet om att jag fått jobbet så blev jag verkligen överlycklig, men allteftersom sommaren nalkades så utbyttes min glädje mer och mer till nervositet och osäkerhet. Vad kommer det att förväntas av mig egentligen? Jag är arton år och den arbetserfarenhet jag har sedan tidigare är från när jag som tolvåring sålde smörknivar till grannarna på gatan där jag växte upp.

Jag står utanför dörren till personallägenheten. En hel del fjärilar i magen. Jag ringer på. Dörren öppnas av en man som presenterar sig som Christer. Vid första ögonblicken tycker jag mig se en ganska barsk och bestämd man, men han ger mig ett leende och ett varmt välkomnande, som gör att jag känner mig lite bättre till mods. Skönt, en liten sten faller från mitt bröst och nervositeten lägger sig för stunden.  Jag kommer in i en liten hall, tar av mig skorna och går in i lägenhetens kombinerade vardagsrum och kök. Jag märker att Christer har tofflor på sig. Skit också, det skulle jag tänkt på att ta med mig.

I rummets slitna blå KLIPPAN-soffa från IKEA sitter en annan personal. Liselott säger hon att hon heter. Det tar mig inte ens en sekund att uppfatta Liselott som en empatisk och omtänksam människa (det skulle visa sig senare att min betraktelse helt korrekt). Jag sätter mig på en stol vid soffbordet tillsammans med Christer och Liselott, får en kopp kaffe i handen och vi småpratar i cirka 10 minuter. Båda visar sig vara gamla kollegor till min mamma, som också jobbar i kommunen, så snacket går lätt. Jag känner mig mer och mer bekväm med de här människorna. Sedan kommer det in en till person i personallägenheten. En lång kvinna kliver in i rummet med ett kroppsspråk som sänder ut maktsignaler. Fast handslag. Presenterar sig som Pernilla. Hon ska jobba eftermiddag idag. Jag blir inledningsvis lite skrämd av hennes något dominanta kroppsspråk. Mina fördomar säger att hon verkar gilla ordning, reda och handlingskraftighet, samt ogilla dess motsatser. Bäst att vara skärpt och visa vad jag går för om jag vill behålla det här jobbet, tänker jag. En tanke som far genom mitt huvud är att hon säkert är någon form av platschef, men det vågar jag inte fråga.

Pernilla, Christer och Liselott. Dessa tre personer ska ansvara för min inskolning på arbetsplatsen. Jag är arton år, vet varken ut eller in, och det viktigaste för mig nu är vara lyhörd, driven och engagerad. Inte ta egna initiativ eller göra utsvävningar från arbetsplanen.  Följ med, observera och gör likadant.

Tillbaka till nuet. Jag minns min första arbetsdag i kommunen väldigt väl; Hur Christer fick mig att känna att jag faktiskt räckte till, när han sa ”Det är lugnt, jag kan inte heller steka ägg, det blir mestadels en enda röra!”. Han motiverade mig till att fortsätta försöka med sådant som var svårt i både stort och smått, till dess att det gick lätt. Hur Liselott gjorde att mitt arbete kändes värdefullt, att jag alltid fick med mig en positiv känsla när jag gick hem. Det gillade jag skarpt hos henne. Och slutligen hur Pernilla fick mig att reflektera över mitt agerande. Varför jag gjorde vissa saker, hur jag gjorde vissa saker och vad mitt syfte med insatserna var. Pernillas intresse och engagemang för vad som gör en till en bra vårdare, samt hennes sätt att se yrkesrollen som en del i en helhet är några av de saker som påverkat mig starkast i min yrkesroll.

Pernilla, Christer och Liselott gav mig en professionell bild av vårdaryrket. Deras värderingar och synsätt på vad som är bra vård ligger mig fortfarande väldigt nära om hjärtat: Christers medvetenhet om att alla människor förtjänar lika bra omsorg. Liselotts empatiska och humanistiska förhållningssätt som påminner mig om att aldrig glömma vårdtagarens perspektiv och verklighet. Pernillas alltjämt reflekterande tankar och hennes ifrågasättande av föråldrade normer och rutiner . Ni ska ha ett stort tack för inskolningen. Under mina åtta år i vården så tycker jag fortfarande att min första dag var den viktigaste och mest lärorika dagen. Jag önskar att det fanns någon som er på alla arbetsplatser i kommunen.

När någon är ny på en arbetsplats, och speciellt när denna någon inte har någon praktisk erfarenhet av yrket, så är den väldigt mottaglig för alla nya intryck som den kommer att uppleva: Man är ytterst formbar. Därför är det så otroligt viktigt att du som personal verkligen visar dina nya vikarier vad det innebär att jobba inom vården. Du måste visa att vi i vården kan göra skillnad för andra människor. Du måste visa att vårdare är en yrkestitel som man kan bära med stolthet och glädje. I varje inskolning så sätter du ramarna för hur nästa generation vårdare kommer att betrakta såväl sig själva, som vårdtagarna och vårdyrket som helhet. Med detta som bakgrund så tror jag att inskolningen av vikarier är ett av de viktigaste uppdragen i våra yrken. Vi får ju vara med och påverka vårdens framtida utveckling, och om vi vill ha en vård som är värd namnet, en vård som vi själva med glädje väljer när vi har behovet, ja, då ska vi också se till att den blir just så bra som vi vill ha den. Möjligheten att förbättra och förändra ligger i våra händer.

Välkommen till Vårdarbloggen!

Nytt namn på bloggen! Träningsboendets blogg heter numera Vårdarbloggen. Varför?

När vi startade träningsboendets blogg så tänkte vi först att vi skulle skriva om saker som var direkt kopplade till boendet. Vårt första inlägg beskriver våra målsättningar och ambitioner med vårt skrivande. Vi ville ha en enklare kontaktväg till både hyresgästerna och de anhöriga, en plattform där vi kunde nå ut med samma information till alla berörda på en och samma gång; Vi hade insett att det inte precis var det smidigaste sättet att skriva SMS och  ringa runt till var och en när vi behövde nå ut med information. Vår första tanke var att vi skulle ha en sluten Facebook-grupp där vi skulle kunna nå ut med information kopplad till boendet. Denna idé var dock ej genomförbar, då vår kommunikatör Helena och vår webb-assistent Patrik hade synpunkter på hur sekretessen skulle säkerställas. Marcus föreslog då en blogg. Och en blogg fick det bli.

Det tog inte lång stund innan vi kände att vi ville använda bloggen till något helt annat. Istället för att skriva om boendet så ville vi skriva om yrket i sin helhet. Vi ville beskriva vad som rör sig i våra hjärnor, vad som ligger till grund till våra ageranden som vårdare och vad som gör att vi vill jobba med det vi gör. Varför vi istället ville skriva om detta har nog fler än en anledning, men en av anledningarna har varit att många kollegor som vi mött har upplevt att det finns en rad fördomar kring yrket; Att vårdaren är underbetald, gnäller, klagar, dricker för mycket kaffe, är sur över rökförbud och ser problem istället för lösningar. Vi vill slå hål på fördomarna och visa en sida av yrket som kanske inte alltid får den uppmärksamhet som den förtjänar.

Genom bloggen vill vi påverka och förändra synen på vårt yrke till det bättre. Om vi så bara lyckas tydliggöra vårdarens och vårdens roll för en enda person, ja, tycker jag att vi har lyckats.

Så med detta vill jag säga hejdå till Träningsboendets blogg och välkommen till Vårdarbloggen!

/Björn-Ivan

Kan jag få ditt nummer? Jag har tappat bort mitt.

Från och med 1 April 2016 så smygstartar delningen av verksamheten på Sommarvägen, våra nya kollegor är i tjänst och går på schema, planeringsdagar är på gång och vi börjar lära känna varandra. Från och med den 2 maj så kommer personalen på serviceboendet att flytta in i sin nya lägenhet på Sommarvägen 10. Träningsboendets personal kommer fortfarande att finnas kvar på Sommarvägen 6. Här nedan ser ni våra nummer som kommer att gälla från och med 1 april.

Sommarvägens serviceboende

1: 073-6622253

  1. 073-6622522

Sommarvägens träningsboende

1: 073-6622001

2: 073-4268591

Välkommen till oss!

När glaset rinner över

Varje dag så ställs det krav på oss. Kraven kan komma från alla möjliga håll, från familjen, från vännerna, från kollegorna och från arbetsgivaren. Inte minst vi själva ställer krav på oss: Vi ska städa och tvätta, plugga på distans, laga middag, gå till gymmet, instagramma och vara en närvarande partner i förhållandet. När kraven blir för många och för höga så klarar vi inte av att leva upp till dem längre. Vi upplever stress, och sådant som vanligtvis är lätt för oss att genomföra blir svårt eller rent av omöjligt. 

I min hjärna finns det ett ord som jag ständig ältar: Kravanpassning. Att ställa rätt typ av krav; Om kravet jag ställer på vårdtagaren är för högt, så riskerar vårdtagaren att misslyckas. Om kravet istället är alltför lågt, så kommer vårdtagaren med stor sannolikhet att känna sig förminskad. Hur tusan ska man göra för att kunna ställa rätt typ av krav? Just kravanpassning behandlar Bo Hejlskov Elvén i sin bok ”Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder”. En bok som för övrigt har varit min bibel under min tid på Sommarvägens träningsboende.

Tänk på kraven likt vatten som stegvis fyller upp ett glas: För varje krav som ställs på dig så fylls glaset på med vattnet. När du känner att kraven är på gränsen för vad du klarar av, ja, då är glaset fullt. Om ett enda krav till ställs på dig, till och med ett mycket litet, så rinner glaset över. Känslan av att inte räcka till sköljer över dig på samma sätt som vattnet sköljer över bordet. Du blir kanske arg, ledsen eller frustrerad. Och hur skulle det se ut om du i samband med att kraven ställdes redan mådde mycket dåligt. Skulle glaset spricka och gå i tusen bitar innan det ens var halvfullt?

Som vårdare är det ens uppgift och ansvar att aldrig försätta en vårdtagare i en sådan situation där glaset rinner över. Vi ska anpassa våra krav för att vårdtagaren ska kunna ha energi till att inte bara leva upp till kraven som ställs från omgivningen, utan även till sina egna, och därutöver det ha tillräckligt med energi till övers till att utvecklas i sig själv och må bra.

Vi alla har olika krav på oss som tar olika mycket energi hos olika människor i olika situationer. Att kunna se, förstå och inte minst att kunna anpassa kraven är inte alltid en enkel uppgift, men Hejlskov har hjälpt mig att mer klarsynt förstå vidden av kravanpassning och belastningsfaktorer.

Tänk igenom vilka krav som ställs på dig en helt vanlig dag, och hur känslig du är för dessa beroende på hur du mår just den dagen. Varje dag är en ny dag, och varje krav är ett nytt krav.

”Genom att anpassa krav och inte minst sättet man ställer krav på uppnår man rätt press eller rättare sagt minsta möjliga press och ger brukaren möjlighet att genomföra det som krävs”. Utdrag ur boken ‘Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder’ av Bo Hejlskov Elvén.

/Björn-Ivan

Känner ni Aaron?

Känner ni Aaron? Ni måste lära känna honom! Aaron Antonovsky. Fram med google nu, gör det bara! Skulle bli förvånad om han fanns på FB och Instagram, låt mig veta i så fall! Hur som helst en väldigt bra kille!

Vi tänker inte på att vi går ut med soporna, diskar när det behövs eller dammsuger regelbundet. Vi bara gör det. Vi ser när det behövs, utför och kan de olika moment som krävs. Vi har ingen tydliggörande pedagogik eller schema som visar när eller hur ofta vi behöver göra dessa hemsysslor. Vi bara vet att det är så ett hem fungerar, det är rutin för oss utan att ens tänka på det. Vi har koll på tider, läkarbesök och möten. Här har dock den normalstörda människans självständighet minskat genom åren. Detta i och med att en smartphone hamnade i allas händer. Idag har vi mail, påminnelser och möten inlagda i kalenderfunktionen. Vi bokstavligt talat bär med oss våra liv och många kan nog föreställa sig paniken av att ha tappat sin telefon eller vara utan den en månad. Mycket av våra liv finns i dessa telefoner, är det världens bästa/sämsta hjälpmedel? Pratar vi mindre med varandra? Bjuder det in till färre sociala kontakter genom ett klassiskt samtal? Har vi sämre känsla av sammanhang (KASAM) nu än förr? Svårt att svara på tycker jag men något har hänt när vi hänger upp våra liv på en pryl. I vardagen för en människa med speciella behov så är självständighet inte lika naturligt som för oss normalstörda. Många vårdtagare omges ofta av personal som hjälper, vägleder och stöttar. Personal bidrar till ökad självständighet utifrån vårdtagarens förutsättningar. För att skapa KASAM i våra verksamheter och för våra hyresgäster bör vi se det friska, se det som är bra, det som lever och skapar driv hos hyresgästen. Vi ser det friska och det som leder till bättre mående istället för att se fel och begränsningar. Detta kallas för att ha ett salutogent tankesätt. Vi stärker tilltron till hyresgästens kompetens och förmåga och skapar en medvetenhet om vilka styrkor personen har.

Vi försöker se vad personen behöver stöd i, anpassar hjälpmedel och introducerar det. Som vårdare bör målet vara att driva personen mot ett så självständigt liv som möjligt. Vår roll är att finna bra hjälpmedel och bygga goda rutiner som håller i längden, som man kan ta med vid en flytt utan att det ska bli konstigt eller uppstå frågetecken. Våra vägar mot ökad KASAM ser bara lite olika ut och här fyller vi som vårdare en viktig roll. Ofta har våra hyresgäster viljan och det i sig är en sund inställning, att vilja någonstans. Viljan är en sak och drivet en annan och där behöver vi ofta stötta hyresgästen mot begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet som är viktiga faktorer för hälsa och välmående!

Har ni KASAM? Hur får du det i din vardag? Hur kan vi nå ökad KASAM för våra hyresgäster/stödanvändare? Känns ett salutogent förhållningssätt som något sunt och naturligt för oss inom vården?

Marcus

Idémässig mångfald

Alla människor som arbetar i grupp har en specifik roll gentemot de andra. Det spelar ingen roll om gruppen är stor eller liten. Alla har en roll. Är du en informell ledare, en som tänker i nya banor för jämnan eller kanske en sådan som gärna håller fast vid beprövade arbetsmetoder? Det finns många olika roller och typer av personal. Jag tror att en grupp blir som starkast när individerna som utgör den är så olika varandra  som möjligt.  Känner du igen dig själv eller någon annan i rollerna?

Den informella ledaren – Det finns en sådan i varje personalgrupp. Den informella ledaren kan kortfattat beskrivas som den person som inte har någon formell makt likt din chef, men ändå på något sätt har en stark påverkan på den övriga gruppens arbete; Den informella ledaren har ofta ett stort inflytande över alla eller en stor del av sina arbetskamrater. Den här personen kan vara en person som både kan hjälpa och stjälpa en grupp. Allt hänger på hur personen förvaltar sitt ledarskap och om personen ens är medveten om sin roll.

Den konservativa – ”Det här har vi provat förut. Det funkar inte!” Du har hört det uttrycker tidigare i ditt liv och du kommer att höra det igen. Den konservativa håller gärna fast vid beprövade idéer och lutar sina arbetsmetoder mot en lång erfarenhet av vårdarbete. Risken med detta förhållningssätt är att personen inte följer med i de förändringar som ständigt sker i både brukarens liv och i den sociala omsorgen som helhet. Men, den konservativa är en ack så värdefull resurs, speciellt när den fungerar som en motvikt till den nytänkande.

Den nytänkande – Du vet, den där kreativa och energirika personalen som alltid vrider och vänder på problemen och utmaningarna på arbetsplatsen. Den som alltid har en ny och fräsch idé om hur man kan hjälpa och stödja, förändra och reflektera. Den nytänkande personaltypen är nog lika vanligt förekommande som den konservativa, och besitter lika värdefulla resurser, fast på ett omvänt sätt; En ny och kreativ idé behöver inte alltid vara en bra idé, bara för att ingen tänkt i de banorna tidigare. I en bra personalgrupp så finns det både en nytänkare och en konservativ personal,  som kan fungera som varandras motpoler. Hetsiga diskussioner brukar finnas i personalgrupper som rymmer båda typerna, och i de bästa fall så mynnar diskussionen ut i lösningar som alla känner sig bekväma med.

Latmasken – en omotiverad kollega. En kollega som nog egentligen inte i grunden är lat, men som helt enkelt inte har den där glöden för jobbet. Den här personen har sina stunder där den faktiskt är riktigt effektiv och upplevs som en tillgång på jobbet, men som snabbt tappar drivet och drar sig undan och är nöjd för dagen; Latmasken gör det som måste göras, men inget mer. Det finns emellertid en metod för att hjälpa en latmask ur detta träsk. Metoden kallas ansvar. En latmask har ofta genom åren upplevt en uppgivenhet och känt att möjligheterna att påverka sin situation sakta men säkert har blivit mindre och mindre. Att tilldela en sådan person ett ansvar över något som faktiskt är viktigt kan vara en metod att hjälpa såväl latmasken som hela personalgruppen och vårdtagarna: Ingen mår bra av att göra en svag insats på jobbet. Och en svag insats är precis vad som kommer ges när kraven på prestation är för små.

Arbetsmyran – Den här personen brukar oftast vara väldigt uppskattad, inte minst av den övriga personalgruppen. Det jobb som ska göras blir gjort på ett effektivt och smidigt sätt. Arbetsmyran kan dock ofta bli utnyttjad av latmasken eller en informell ledare utan insikt i sitt ledarskap.  Arbetsmyran riskerar att bli belastad med andras uppgifter och får därmed jobba dubbelt, och utan att personen hunnit reflektera över processen så är den istället stressad och ineffektiv istället för drivande och målinriktad.

I din personalgrupp, i din vänskapskrets och till och med i din familj så har ni alla olika roller i förhållande till varandra. Det finns förstås många fler roller än de ovan nämnda, men jag tror att om du är medveten om din egen och andras roller och funktioner, så tror jag också att samarbetet och förståelsen sinsemellan blir större och starkare. En grupp med mångfald i infallsvinklarna, en grupp med många idéer, många perspektiv och många tankar. En grupp som kan kommunicera med varandra och inte gång på gång trampar varandra på fötterna för att man konkurrerar om samma roller. Är inte det ändå den bästa av grupper?

Vad har då jag för roll, jag som skriver allt det här? Ja, jag är nog en riktig jävla pajas!

 

/Björn-Ivan

1+1

Sommarvägen har de senaste åren växt, människor har flyttat och nya människor har kommit in. Fullt naturligt och kul tycker vi! Däremot så har vi en tid känt att vi inte riktigt räcker till så en idé om att dela verksamheten på två har funnits en tid. Vi vill kunna hålla bra kvalitet till de hyresgäster vi har och i och med det så är förändring på gång!

Sommarvägens boende kommer att delas. En del kommer heta Sommarvägens träningsboende och en del kommer att heta Sommarvägens serviceboende. Verksamheterna kommer att ligga på samma plats som idag men det kommer att finnas ytterligare en personallägenhet i port 10 på Sommarvägen. Befintlig personal kommer att jobba kvar men verksamheten kommer att förstärkas med ytterligare 4 nya kollegor! Välkomna säger vi redan nu och en kort presentation av den ”nya” delen av Sommarvägen kommer här senare när vi landat lite. Som det ser ut nu så är planeringen i full gång, personal rekryteras, det görs beställningar på möbler och behörigheter och avtal förbereds. Vi tror att vi har koll på läget i vårt ordnade kaos för tillfället, det kommer att bli bra det här!

Vi som redan nu finns på Sommarvägen ser fram emot detta, vi hoppas och tror att detta kommer att gynna våra hyresgäster. De kommer att kunna få tätare insatser samt att personal får färre hyresgäster att ”ha koll” på, vår närvaro kommer att bli än mer tydlig. Vi ser det som att vi får 4 nya kollegor och även om tränings och servicedelen kommer att ha olika personallägenheter så vill vi fortfarande behålla samma stämning på Sommarvägen som det alltid har varit, vi tror att det är ett av våra framgångsrecept, att ha en skön känsla i personalgruppen! Vi vill samarbeta och hjälpa varandra i pedagogiska utmaningar och vi vill kunna fråga och be om råd och stötta varandra i vårt dagliga jobb. Det ska bli kul att skriva ett nytt kapitel i berättelsen om Sommarvägen lagom när våren tagit tag i Nyköping.

Sommarvägen delas men vi vill tänka att vi fortfarande är En verksamhet som samarbetar tillsammans. Svaret på 1+1 är inte alltid så självklart, eller?

Vi ses!

Marcus

MET

Vi blev skickade på utbildning på Vilsta sporthotell i Eskilstuna! MET beskrivs såhär på alkoholhjälpen.se: Motivational Enhancement Therapy (förkortas MET och översätts till Motivationshöjande behandling) är en behandling som syftar till att uppmuntra och utveckla motivation till förändring av alkoholkonsumtionen hos personer med alkoholberoende.

Morgonen var rå, höstdag men datumet visade december. Lite imma i bilen, kaffe och varsin Skotte (en slags chokladgodis med russin i) som Björn-Ivan köpt på pressbyrån. Antagligen onödigt dyrt men rackarns så gott det var i höjd med Råby. Vi pratar i bilen om förväntningar och bygger någonstans upp en bild av oss som MI-experter som kommer få hålla i små korta föredrag inför gruppen vi ska träffa, sen spårar samtalet ur ännu mer, det går vi inte in på här, fråga oss istället… =) Bilresan till Eskilstuna blev trevlig i allafall.

Väl framme vid Vilsta sporthotell så regnar det lite och känslan är sådär rå som bara Eskilstuna kan bjuda på. Vi är sena, gruppen sitter där och har redan börjat men vi smiter in, sätter oss längst bak bredvid några trevliga socialarbetare från Strängnäs. Vi lyssnar, känner in rummet och märker att vår föreläsare/utbildare är MI personifierad. Föreläsaren heter Peter Wirbing och är en man med otroliga likheter med den onödigt mysige skådespelaren Sune Mangs, kul! Vi fångas av Peters engagemang och snart är det dags, det vi pratat om i bilen som vår skräck. Minglet. Vi ska mingla. Vi ska mingla för att lära känna varandra bättre, nervöst! Minglet går hur som helst bra, inga fadäser eller skandaler. Utbildningen flyter på och vi lockas med i Peters engagemang, dagarna går fort och helt plötsligt sitter vi i bilen på väg tillbaka till Nyköping, några möten rikare och mer kunskap med oss hem!

Om MET från alkoholhjälpen.se: MET innebär i korthet att man använder Motivational Interviewing (på svenska Motiverande samtal, förkortas MI) för att undersöka alkoholens roll för individen ur ett medicinskt, psykologiskt och socialt perspektiv. Kartläggningen av alkoholens eventuella effekter består av en intervju, ett antal frågeformulär samt alkoholrelaterade biomarkörer. MI används också för att återkoppla och värdera undersökningsresultaten. Efter återkopplingssamtalet följer tre MI-samtal. En närstående rekommenderas att delta i samband med återkopplingssamtalet. Vartefter som patientens motivation ökar och diskuteras, kan den också konkretiseras i en skriftlig plan för förändring av alkoholkonsumtionen, som i efterföljande samtal följs upp.

Nytt är kul!

Marcus

MI

Jag mötte MI på en folkhögskoleutbildning. Vi presenterades på ett varmt och öppet sätt. Jag kände att vi fann varandra direkt, det kändes lite pirrigt och spännande! Ni vet, det bara funkade liksom. Min första tanke var att jag ville presentera MI för våra hyresgäster, kollegor och anhöriga! Såhär gick det! BÖRS, det är inte svårare än så…

På Sommarvägen stod vi och stampade lite, liksom letade efter vår gemensamma röda tråd, något som knöt oss samman men som även skulle spegla oss på plats och vid insatser utanför Sommarvägen. Vi ville hitta något som kollegor i kommunen, anhöriga och brukare skulle kunna känna igen. Vi fann det i och med MI! Just för stunden så var inte MI något att satsa på tyckte vår dåvarande chef men sen kom Näckrosprojektet och MI blev en utbildning som erbjöds tillsammans med ESL (ett självständigt liv). Perfekt! Nu fick alla samma grund att stå på och idag ser vi på Sommarvägen MI som vårt gemensamma förhållningssätt som ska vara vår röda tråd i verksamheten. MI står för motivational interviewing men kan även kallas motiverande samtal. Det är en slags samtalsteknik som är personcentrerad samt understryker personalens sätt att lyssna och ta in information utan förutfattade meningar och historik, varje människa är en ny berättelse!

Inom MI talar man om bokstäverna BÖRS som byggstenar för ett samtal. B står för bekräftelse vilket menas med att man ser individen, visar att man lyssnar och att man hör och uppfattar vad personen berättar. Ö står för Öppna frågor som ska vara utforskande och inbjuda till att personen berättar mer. Frågor kan vara hur? På vilket sätt? Eller en uppmaning: berätta mer! Tanken med öppna frågor är att föra samtalet vidare. R står för reflektioner som innebär att man med egna ord berättar vad personen sagt eller vad man tänker att personen berättar mellan raderna.  Man kan göra enkla reflektioner som innebär att man återger vad som sagts och man kan göra komplexa reflektioner som speglar en känsla. S står för sammanfatta vilket innebär att man sammanfattar det som sagts i samtalet och samspelar med individen om det stämmer överens med dennes bild.

Många använder idag MI utan att veta om det, det märkte vi efter att vi gjort vårt lilla miniprojekt. Miniprojektet gick till på så vis att vi varje APT talade om en av bokstäverna i BÖRS, vi fick som läxa att till nästa APT jobba med bara en av bokstäverna. På så sätt hade vi under 8 veckor gått igenom grunden i MI vilket fungerade kanon! Att vi nu kunde sätta ord på vad vi faktiskt gör kändes bra och helt rätt. Vi kunde lättare ha diskussioner om de olika delarna och alla i gruppen utvecklade ett eget tänk kring MI som i små steg hela tiden utvecklas. MI är inte svårt, det är kul och bra och ett perfekt hjälpmedel för personal att använda sig av! Vi ser MI som ett naturligt förhållningssätt i vår arbetsdag.

Vad roligt att just du ville läsa vår blogg idag! Hur tänker du kring det du just läst? Skulle du kunna rekommendera MI till dina kollegor? På vilket sätt skulle MI kunna bli en del av din vardag?

Mer om MI hittar du i boken: MI : motiverande samtal i hälso- och sjukvården : praktisk handbok för hälso- och sjukvården, där finns enkla och tydliga anvisningar om hur MI fungerar!

Marcus