Behandlingspedagogerna

Den trettionde maj tvåtusensexton. Jag ska föreläsa om mitt jobb på Campus Nyköping inför en klass blivande behandlingspedagoger. Under en halvdag ska jag stå inför klassen och prata om anhörigstöd, MI, lågaffektivt bemötande och yrkesstolthet. Jag har aldrig föreläst så pass länge förut. Inte heller har jag någonsin varit nervös när jag ska prata inför en massa folk. Men nu är jag det. Nu när jag ensam står vid katedern och den stora tavlan, och behandlingspedagogerna börjar välla in i klassrummet. De skrattar och har kul. De har smält samman och skapat starka band under ett helt läsår. Jag blir plötsligt nervös. Och rädd. Jag vill inte vara kvar. Det är inte kul längre.

Kvällen innan förbereder jag mig på bästa sätt. Hur jag ska vara klädd under föreläsningen känns självklart: Skjorta och jeans. Ser professionell ut, men ändå avslappnat. Ingjuter förtroende. Perfekt. Kalkylerar inte alls med hur svettig en blir i skjorta och jeans i sommarvärmen. Jag provar sju olika sätt att öppna föreläsningen på. De flesta är bara larv: Hej, jag heter Björn-Ivan jag jobbar som vårdare och jag älskar mitt jobb! Så platt och klyschigt. Den öppningen går i slasken med ett skratt.  Rabblar materialet i tio minuter. Jag kan ju de här grejerna. Går och lägger mig. Fjärilarna i magen lyser med sin frånvaro.

Åter i klassrummet: Shiiieet. Där är en gubbe med långt gråsprängt skägg. Ser ut som en akademiker med hundra års livserfarenhet. Vad kommer han att tycka om det jag ska säga? Fan ta han om han räcker upp handen, han ska aldrig få ordet. Och där är ju hon som jag gick i gymnasiet med. Henne följer jag på Instagram, så jag vet att hon är smart och har en massa vettiga åsikter. Säger jag något dumt nu så kan jag lika gärna lägga ner mina sociala medier och gömma mig bakom en skämskudde. Och där är en snygg kille. Och en snygg tjej. De kollar på mig. Undrar om de ser hur mycket jag svettas i min skjorta? En medelålders man sitter ordentligt tillbakalutad i sin stol med armarna i kors och tittar skeptiskt på mig. Jag ska inte tro att jag är någon. En flashback från lumpen blixtrar förbi, där allt en gjorde var totalt jävla IG.

Helt plötsligt fattar jag att jag ska stå här i tre timmar och prata. Tre fucking timmar. Okej, jag kan klara det här. Jag kan prata, jag är inte rädd. Jag kan prata, jag är INTE rädd. Dags att öppna: Hej, jag heter Björn-Ivan, jag jobbar som vårdare och jag ÄLSKAR mitt… ehh… jobb?

En svettpärla gör sällskap med tio andra nedför min rygg. Skjortan skaver. Av någon anledning får jag tandläkarkänslan i munnen, ni vet när de lägger in en bomullsboll och en dammsugare och man inte längre kan prata. Jag vill säga en massa saker, men istället följer fem totalkassa öppningar efter varandra. Sedan inser jag att jag har ca femton minuters material som ska räcka i tre timmar. Tanken slår mig att jag faktiskt har möjligheten att helt ordlöst lämna klassrummet och gå hem och lägga mig i badet. Jag är tyst i tio sekunder. Tio sekunder är väldigt lång tid när en står inför tjugotalet vuxna människor som lika tysta sitter och granskar en.

– Det är ingen fara, det går jättebra!

Vem sa det? Var det något som bara hördes i min hjärna? Jag möter gymnasievännens blick. Hon ler. Hon säger att det går bra. Jag ser mig om i klassrummet och ser att det är flera andra som också ler. Inte några hånleenden, utan välmenande, snälla och varma leenden.

Just i det ögonblicket fattade jag något som behandlingspedagogerna tydligen redan visste: Det är okej att vara precis som man är. Det är okej att vara nervös, rädd och panikslagen. Det är okej att vara tyst i tio sekunder och ha tunghäfta. Det är tillochmed okej att lämna en tre timmar lång föreläsning efter femton minuter, för att man hellre vill gå hem och bada. Men tack vare en enda mening stannade jag kvar: Det är ingen fara, det går jättebra!

Behandlingspedagogerna har fattat att alla människor, inklusive jag själv, gör så gott de kan utifrån sina egna förutsättningar i varje given stund. Och därför: Varje gång som jag tänker tillbaka på den trettionde maj tvåtusensexton så blir jag varm inombords. Tack för att jag fick träffa er, underbara människor.

/Björn-Ivan

3 thoughts on “Behandlingspedagogerna”

  1. Oj! Det var så levande beskrivet att jag själv blev kastad tillbaka till nionde klass och skulle redovisa inför klassen, känslan var hemsk! Vilken tur att det finns förstående folk runt omkring! Och att du antagligen klarade det galant!

  2. Det var bara så bra beskrivet. Jag kände din ångest och glädjen över att det fanns personer i publiken som stöttade dig. Det kräver bara ett leende så känns det lättare

  3. Det här minns jag så väl! Jag frågade hur det gick och du svarade på inandning att det först gått åt h-vete och sedan skitbra. Kul att läsa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.