Behöver inte. Måste inte. Men borde.

Tisdag förmiddag. Klockan slår tio.  Det är dags att gå. Snart är det dags att stirra den röda besten i vitögat och låta den hugga mig med sina sylvassa tänder. Jag behöver inte. Jag måste inte. Men jag borde.

Där är hen. Utanför badhuset står hen i sin väldiga vidunderliga monstrositet och väntar på mig. Djävulskt röd med två blundade ögon mitt i ansiktet. Hen ser ut att sova. Men jag vet att livet pågår för fullt på insidan. Bubblande, varm, svettig, trång och pulserande är hens kropps innanmäte, ständigt i rörelse i jakten på nya offer. Jag måste ta mig in i genom munnen. Jag har gjort det förut och klarat mig, det vet jag. Men det var länge sedan. Kommer jag klara det igen? Jag öppnar tveksamt det slumrande gapet och klättrar mödosamt uppför tungan av metall.

– Har du lämnat blod tidigare?

– Ja.

– Vill du ha en gåva eller skänka pengar till behövande?

– Skänka.

Jag har aldrig gillat att lämna blod, men jag gör det ändå. Jag vet att det är det rätta. Jag berättar för Maria att jag tycker att det är obehagligt när besten ska sätta sin vässade tand i mitt armveck. Flourtanten 2.0 typ.

Maria tycker det är bra att jag ändå kommer till den röda besten trots att det tar mig emot. Trots att jag blir stressad av det där SMS:et jag får några dagar i förväg: Nu är det dags att lämna blod!  Trots att jag egentligen inte vill. Denna Bekräftelse är föga lindrande för en rädd och stressad människa, men ändock en lindring.

Jag behöver inte. Jag måste inte. Men jag borde.

Det är inte så hemskt som jag minns det. Det går faktiskt ganska bra. Tio minuter, sen är det klart. Jag dricker saft, skänker en gåva till barndiabetesfonden och går hem och äter blodpuddingen, sylten och baconet. Jag tänker på att jag kommer träffa besten igen. Kanske kommer jag vara mer förberedd, men troligtvis kommer det krävas en stor ansträngning av mig att våga gå dit även nästa gång. Jag gillar inte tänderna. De är långa och gör ont. Ser onda och farliga ut. Tanken på tänderna är nog värre än själva bettet.

Idag surrade det till i min mobil. Den röda besten hörde av sig. Är det dags igen, redan efter två veckor? Tack! Det blod du gav har nu kommit till nytta för en patient. Hälsningar, Blodtappen.

Besten berättade för mig att min gåva har gjort skillnad för en annan människa. Jag kanske har räddat ett liv. Min ansträngning resulterade kanske i en livslång belöning för någon annan. Besten är besegrad. Och jag kommer besegra den igen. Och igen. Och igen.

Jag behöver inte. Jag måste inte. Men jag borde. Och jag vill. Och jag kan.

Vi har alla våra egna bestar som vi strider med. Varje dag är en tyst kamp som bara är synlig för oss själva. För vissa kan besten vara diskberget. För vissa är besten medarbetarsamtalet med chefen och för vissa är besten att behöva gå på en offentlig toalett och göra nummer två. Det krävs ofta en stor ansträngning av oss att besegra besten. Men om belöningen för vår insats inte är i paritet med vår ansträngning, så tenderar vi att bli stressade och må sämre.

Belöningen är alltså en avgörande faktor för om vi kommer att utmana oss själva eller inte. Vad vinner jag på det här? Hur mycket energi behöver jag förbruka för att uppnå mina mål? Är det värt det?

I arbetet som stödpersonal så består belöningen i regel av beröm från kollegor och chefer, samt en inre tillfredställelse när man ser att ens insatser är brukaren till gagn. Sånt här skapar kort sagt en god arbetsmiljö. Om berömmet och bekräftelsen istället uteblir och ens arbetsinsatser ej bär frukt, utan att vi vet varför, så frodas ohälsan. Vi måste alltså berätta för varandra när vi gör något bra. Lyfta det positiva. Vi har nog alla en tendens att fortsätta göra sådant som vi blir bekräftade i, så vad väntar du på? Bekräfta!

Du behöver inte. Du måste inte. Men du borde. Och du vill. Och du kan.

Text: Björn-Ivan Sundin

Bild: Charlotta Alberts

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *