Vi får alla plats på trottoaren!

En av alla förmiddagspromenader som blir längre än man tänkt, en vårpromenad runt hela staden, i stort sett. Ytterligare ett möte med en grupp människor och en kommunarbetare, intressant, ledsamt och förundrande…

En av de sällsynt härliga vårdagarna -17, en långlång promenad runt staden. Ok, lite krydda men kroppen säger att det var en sjuhelsikes lång promenad väl hemma i soffan, sinnet är beredd att hålla med. Promenaden var bra men ett möte mindre bra, helt i motsats till den där damen som fick berättat för sig om vilka goda glassar det finns i Italien, minns ni? För en tid sedan skrev jag om personlig/privat och balansen däremellan, vad är egentligen rätt och fel, gå gärna tillbaka och läs om ni inte minns.

Denna gång ska mötet ske mellan en grupp människor på promenad, jag närmar mig sakta men säkert bakom denna grupp av människor och ser hur trevligt de har, männen går långst bak och kvinnorna lite längre fram, de går två och två, de stannar kort upp och ser ut att titta på något och går sedan vidare. Totalt är de 8 st. Någon har stavar och någon ett bälte med vattenflaska. Ser bra ut efter de förutsättningar dessa personer har, jag tänker kort att det ser lite härligt ut, där går de på promenad, lugnt men efter konstens alla regler. Bra skor och bra vindtäta jackor, stiligt och noga!

Ganska så snabbt kommer en tjej cyklandes, på samma trottoar som vi (jag och gruppen) går på. Tjejen cyklar på ”fel” sida, det bara blev så efter att antagligen ha kommit ut från en port. Det finns gott om utrymme för alla oss att mötas på trottoaren. Tjejen på cykeln jobbar inom kommunen, jag ser det på cykeln och även på kläderna hon bär när vi väl möts. Antagligen så har hon nyss varit på hembesök i jobbet och nu på väg till nästa kund. Kanske har hon nyss läst tidningen för någon, lagat mat åt någon eller bara varit sällskap för en stund. En bra och viktig uppgift, hon har förmodligen gjort skillnad för en annan människa. När väl den här tjejen möter gruppen strax framför mig så breder de liksom ut sig, de visar starkt sitt missnöje över att hon faktiskt cyklar på trottoaren. Kvinnorna längst fram i gruppen stannar kort till och säger något men tjejen cyklar vidare, vinglar till lite för att det nu helt plötsligt blivit väldigt trångt och trottoarkanten är väldigt nära för tjejen på cykeln. När hon så möter männen längre bak i ledet så stannar även de upp en stund, säger något och pekar mot den andra sidan av vägen, förmodligen hänvisar de till att tjejen borde cyklat på andra sidan, de gick ju minsann där. Tjejen på cykeln svarar inte utan cyklar vidare, hon känns van men precis jämnsides så riktar en av männen en sträckt armbåge mot tjejen på cykeln och för en stund är hon på väg ner för trottoarkanten på sin cykel. Armbågen träffade tjejens överarm och hon vinglar till ordentligt. För en stund blir jag mållös. Jag stannar kort upp och det blir en jättekrock i mitt huvud. Ser de inte vad hon gjort eller gör för andra? Är hon verkligen värd en armbåge på överarmen bara för att hon just då råkade cykla på trottoaren på väg till nästa trappuppgång? Jag är övertygad om att detta färgade tjejens fortsatta arbetsdag, även övertygad om att det hon minns från just den arbetsdagen är den välriktade armbågen från mannen.

I arbetet med och för människor inom kommunen kan man utsättas och vara med om väldigt många olika situationer och personer men ingen ska behöva bli attackerad på väg från punkt A till B. Det finns plats på trottoaren åt alla! I min värld gör ni som har cykeln som ett arbetsredskap ett väldigt fint jobb och för mig är det helt ok om ni cyklar på fel sida ibland, på väg att göra skillnad för en annan människa!

Ta hand om er!

Marcus

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *