Möte eller misär?

Miserabla möten kan vi nog alla relatera till. Vi träffas under 3 timmar där det är tänkt att vi ska komma fram till smarta och kreativa lösningar till våra arbetsplatsers utmaningar. Vi ska lyssna in vad som händer på ledningsnivå. Vi ska lösa upp knutar som är besvärande i vår arbetsmiljö. Men är vi egentligen särskilt smarta när vi sätter oss ner vecka efter vecka?

Om varje APT-möte jag befunnit mig i under mina snart 9 år i kommunen faktiskt lett verksamheten framåt i samma takt som min hjärna jobbar med problemlösning när den mår som allra bäst, ja, då hade det knappt funnits något kvar att diskutera under mötena. Men gamla problem ältas, nya problem uppstår och många av dem ligger kvar. De gror, växer och frodas likt svartmögel i en bordglömd gympasal i en avbefolkad bruksort.

Jag undrar ofta hur det kommer sig att det ser ut såhär och jag tror att jag först nu börjar kunna sätta ord på en del av problemet: Min hjärna jobbar aldrig särskilt bra med problemlösning under APT-mötena. Och vem kan i ärlighetens namn skuldbelägga den för det? Den tvingas ju sitta i samma gamla rum, sörpla i sig samma gamla kaffe och gå igenom samma gamla problem enligt samma gamla mall om och om och om igen. Detsamma borde ju också rimligtvis gälla för både mina kollegors, chefers och läsares hjärnor. Jag har haft många kloka kollegor under åren som aldrig fått fram en vettig stavelse under mötena, men som däremot har de mest briljanta idéer när de lyssnar på musik, röker en smygcigg bakom soprummet eller rensar avloppet i köket.

Jag började fundera på vad som får min hjärna att må bra. Vad som får den att tänka ut lösningar, att ta sig friheter i kreativitetens och fantasins alla rum. Svaret blev som väntat något som ligger långt bortom mina vanliga möten och arbetsmiljöer; Min hjärna sprutar nämligen ur sig idéer och lösningsorienterade tankar när jag åker bil, tåg eller buss. Hjärnan arbetar för fullt när jag joggar, går promenader eller kastar frisbee. Den kan av någon anledning rentav löpa amok när jag lyssnar på min skäms-spellista på Spotify (mycket Linda Bengtzing på den ska ni veta). Kan man möjligen applicera liknande kreativitetskatalysatorer på våra APT-möten?

Jag tror faktiskt det är möjligt om vi bara vågar kliva ut ur den trånga lilla låda som vi så ofta befinner oss i under mötena. Vad får din och dina kollegors hjärnor att aktiveras? Kan man ha mötet i en minibuss? Kan man prova att vara knäpptyst under mötets inledande 10 minuter istället för att prata om vilken lunchsallad som har minst antal viktväktarpoints? Kan man ha möte i joggingspåret? Får man sitta på golvet istället? Kan man avskaffa regeln om att man inte får avbryta varandra? Kan man rocka loss till växeln hallå hallå på högsta volym innan man diskuterar brandutrymningsplanen? Jag påstår att vi inte bara kan, utan att vi faktiskt måste våga röra oss utanför de snäva ramar som omger våra möten för att kunna nå dit vi vill. Om vi bara sitter och ältar svartmögelfrågor i all evighet, ja, då kan vi lika gärna gå hem. Nu ska jag skala potatis. Knasigt nog så mår min hjärna bra av det också.

/Björn-Ivan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *