Personlig/privat…med balans

Hej! Längesen! Hoppas att er sommar och höst varit fin, ni tar väl hand om alla sinnen nu när färgerna är som vackrast? Vi trampar snart mot vinter och den mörkaste tiden på året, en ny årstid knackar på. Sveriges signum, våra årstider, fint ju! Jag vill skriva om några iakttagelser från i somras, om två människor som jag mött som verkligen gjort skillnad för andra i sitt jobb. Jag fångades av närvaron och värmen i insatsen, det vill jag berätta för er om!

I våra vardagliga samtal så får vi säkerligen en hel del frågor som handlar om vem jag är och andra frågor kring min person och mitt privatliv. När jag svarar på dessa frågor så finns det ett antal saker som kan vara bra att tänka på:

Personlig, inte privat – Du ska kunna vara personlig i dina svar, men du ska inte vara privat. Om du exempelvis får frågan om du har några syskon, så kan du svara ”ja, jag har en syster”. Det är att anse som ett personligt svar. Om du däremot svarar: ”ja, jag har en syster, men vi har inte så mycket kontakt eftersom hon är inlagd på psyket i långa perioder och jag mår så dåligt av att träffa henne då” så blir ditt svar privat, dvs, du lämnar ut information till brukaren som gör att samtalets fokus flyttas från brukaren till dig. Fokus bör alltså fortsatt ligga på hyresgästen och vi vill behålla vår professionella identitet.

Undvik att berätta om det där fantastiska bröllopet du var på – När du är personlig i dina samtal med hyresgästen så är det även viktigt att ej berätta om sådant som brukaren ej kan relatera till, eller berätta om saker som för brukaren är ouppnåeliga. Om du berättar om din fantastiska resa till Maldiverna, att du befinner dig i en lyckad relation och har 2 barn, samt att du ska renovera badrummet i radhuset i sommar, så kommer hyresgästen förmodligen att jämföra sig med dig, och tycka att dess eget liv är ganska mycket sämre; hyresgästen kanske aldrig kommer att ha möjligheten att få ett fast jobb, kunna åka på resor eller få ett förhållande. Du bör alltså vara mycket försiktig i ditt samtal, så att du ej berättar om, eller lägger för stor vikt vid, sådant som är utom räckhåll för brukaren. Sammanfattningsvis: Berätta om sådant som brukaren kan relatera till, och inte om sådant som endast som bäst är drömmar för brukaren.

Säg aldrig att du längtar till semestern – När du säger saker som ”åh vad skönt det ska bli med 4 veckors semester!” eller ”Gud vad jag längtar tills jag slutar idag, jag är så himla trött”, så kommer brukaren att höra ”Fan vad skönt att komma från det här stället, de som bor här är så jävla jobbiga!”. Låt sådant prat stanna inom dig. Det brukarna kan höra är alltså inte att du längtar till någonting, utan snarare bort från dem.

OK, är ni med så långt? Bra! Tvisten då, de där mötena jag pratade om i början.

Sommardag i hamnen, eftermiddag, varmt, blåser lite. Jag har gått igenom hamnen och är på väg mot hotellet vid polisstationen. Strax där innan får jag för mig att gå längs med ån och går snett vänster precis innan hotellet. Precis där möter jag en kvinna i rullstol tillsammans med sin personal. Båda skrattar och det ser verkligen ut som att de är på väg tillsammans någonstans. Båda ser verkligen genuint glada ut! Kvinnan är gammal men pigg och just där och då full av liv! Vi möts på en plats som gör det möjligt för mig att se dem under ett tiotal meter innan vi möts, jag hör dem. De pratar om glass och helt plötsligt så stannar de upp. Kvinnans personal vill visa någonting på sin telefon, personlen är en ung tjej. Hon vill visa vilka fina glassar det finns i Italien. Jag hör henne säga ”visst ja, jag skulle ju visa glassarna från Italien” ja visst ja svarar kvinnan och de börjar bläddra i telefonen, båda ler. Jag med. Vad hände nu med personlig/privat? Gjorde den unga tjejen fel? Vad tycker ni? Enligt mig: Nej, såklart inte, just där och då så har hon en otrolig värme och närhet till kvinnan i rullstol. Dom tillsammans är glada och har tidigare pratat om detta som det låter. Den gamla kvinnan klappar den unga tjejen på kinden, sedan går de vidare…

Nästa gång jag skulle komma att tänka på detta igen var på en pizzeria i Mellansverige efter ett besök. Återigen så handlar det om en kvinna, sängliggandes, i samma rum som en anhörig till mig. Trött, gillar cigg och Lasse Stefanz. Lite småsur. Bra så. Så har det iaf varit tidigare men denna gång vi möts är det en väldig skillnad. Så pass att jag känner det på energin i rummet. Kvinnan berättar om en viss personal som är så bra, som pratar och är rolig, reser mycket, har flickvän och sådana där otäcka tatueringar. Förstår att det är något speciellt med den här personalen, jag vill se vem det är! Efter en stund kommer hon in, precis som kvinnan just beskrivit för mig. Glad, full av liv, genuint intresserad, pratar med patienterna i rummet först och presenterar sig för mig sen, ”hej, jag tyckte du gott kunde vänta lite, det gick ju bra” med glimten i ögat, sen går hon och jag står kvar där och gapar, typ. Jag fattar precis vad kvinnan gillar med sin personal. Jag är kvar där en stund och kvinnan visar bilder för mig som just denne personalen skickat till henne på mailen. Det är jättefina bilder från resor hon gjort med hälsningar som ”hej, jag mår bra, vi ses snart så ska jag berätta allt för dig”. Efter en stund berättar kvinnan i sängen att hon tillsammans med personlen ska åka till en blomsterbutik, första gången på ett år! Innan dess har hon inte varit utanför dörren mer än någon meter till taxin. Det lyser i ögonen på henne när hon pratar om blommor och att få åka till blomsteraffären. Hur blev det nu med personlig/privat? Bilder igen? Vi ses snart? Jag ska berätta allt?

Jag tycker det här är svårt, det är väldigt viktigt med personlig/privat på det sätt som beskrivs i början av texten men som de exempel jag ger så kan jag inte annat än säga att jag verkligen gillar det och önskar att den personal som omger mig när den åldern kommer fungerar så. Jag skulle gärna ha glad engagerad personal som delar med sig, med bra känsla. Tänker att det är balansen det handlar om och vilken personkrets du jobbar med. Oavsett så är dessa två exempel något som gör mig glad, i båda exemplen så ger personlen av sin livsglädje och värme till vårdtagaren och det smittar av sig. Kan du skaka fram ett leende från hjärtat så måste det ju vara positivt? Värt att tänka på och föra upp till diskussion på arbetsplatserna tror jag.

Snart kommer snön! Skulle älska att se något likande i vinter…tänk om kvinnan i sjuksängen får göra sina första snöänglar på åratal?! Häftigt!

Marcus

 

4 thoughts on “Personlig/privat…med balans”

  1. Hej hej såhär dagen innan jul! Vad kul att ni fortsätter skriva om era tankar, tips och råd. Jag ska nog tipsa om er blogg utanför kommungränsen 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *