Vad är arbetsmiljö?

Den fysiska arbetsmiljön är oftast lätt att beskriva och åtgärda. Vi ser det som behöver åtgärdas. Vi undersöker, riskbedömer, åtgärdar och kontrollerar vår omgivning med enkla metoder: Den enkla delen av arbetsmiljöarbetet. Den mer komplicerade delen är hur vi arbetar med den psykiska arbetsmiljön. Den går inte alltid att se, och den har en tendens att vara mer abstrakt än den fysiska delen. Den är kanske lättare att känna. Den känns i stämningen i rummet. Den ligger som elektrisk spänning mellan dig och dina kollegor. Ibland är den positivt laddad, ibland negativt.

Det kan finnas många anledningar till en negativt laddad psyksocial arbetsmiljö: Hög stress, högt ställda krav, otydligt ledarskap och brister i kommunikationen på arbetsplatsen är vanliga orsaker till en undermålig arbetsmiljö. I våra egna grupperingar på arbetsplatsen pratar vi ibland om detta; Vi säger att chefen inte lyssnar, vi säger att både den ena och den andra kollegan är usel, vi säger att vi inte har tid till diverse uppgifter. Detta kallas i dagligt tal för skitsnack och gnäll. I förlängningen kan det växa fram en mobbningskultur på arbetsplatsen. Om man ändå ska försöka se något positivt med det här, så kan vi säga att vi har ett delvis patogent förhållningssätt till vår arbetsmiljö. I gnället och skitsnacket så identifieras det nämligen en hel del orsaker till arbetsmiljöproblemen. Men i en arbetsmiljö med ovan nämnda brister så stannar det oftast där. Vi pratar endast problemen, men inte om lösningarna.

I en positivt laddad psykisk arbetsmiljö så är skillnaden pyramidal: Lagom stress, lagom högt ställda krav, tydligt ledarskap och en god och rak kommunikation råder mellan arbetstagarna. Vi har såväl ett salutogent förhållningssätt på arbetsplatsen, som ett patogent förhållningssätt. Vi finner orsaker till våra problem och vi arbetar aktivt med att lösa dessa. Vi söker även efter faktorer som stärker den arbetsmiljö vi redan har. Vi har ett varierande arbete som är stimulerande på flera nivåer, såväl psykiskt som fysiskt.

Det patogena och det salutogena förhållningssättet går hand i hand med varandra. Vi behöver identifiera problemens orsaker, men också diskutera dess lösningar. Avseende den fysiska arbetsmiljön är det enkelt: Om en lampa gått sönder, så byter vi den. Om det är kallt på kontoret, så höjer vi värmen. När vi istället försöker tackla problemen i den psykiska arbetsmiljön så blir det svårare. Det är ju vi själva som utgör den! Om vi tycker att kollegan är omdömeslös och ineffektiv, så löser vi inte det genom att byta kollega eller jobb. Vi kan inte trycka på en knapp för att lindra stressen på jobbet, som vi kan göra på elementet när det är kallt. Så, hur tacklar vi problemet när vi själva kanske är en del av det, och hur ska vi göra när vi tycker att en kollega eller chef beter sig kränkande mot andra?

Vi är varandras arbetsmiljö. Även om det är arbetsgivaren som är ansvarig för arbetsmiljöarbetet så är vi arbetstagare högst delaktiga i hur det efterlevs. Om vi vill verka inom ett yrke där vi kan känna gemenskap och acceptans så måste vi ta hand om varandra. Det ligger ju i vårt intresse att må bra på arbetsplatsen, eller hur?  Våga erkänn problemen, våga prata om lösningarna och acceptera aldrig mobbning, utanförskap eller kränkande behandling på arbetsplatsen! Fråga dig själv om vad som är viktigt för dig i ditt liv. Om något av dina svar är att trivas på arbetsplatsen, fråga dig då hur du kan göra just det. Jag har inga svar på vad psykisk arbetsmiljö innebär för dig, men det har däremot du. Och det är också du som har lösningarna.

/Björn-Ivan

Skotte

Jag pratar på olika sätt med olika människor. Jag har ett språk med min bror. Jag har ett språk med Marcus. Jag har ett språk med övriga kollegor. Jag har ännu ett språk som är anpassat för möten, och ytterligare ett med brukare och anhöriga. Alla mina språk är på svenska men skiljer sig vitt från varandra. Men vilket språk använder jag på jobbet?

Marcus sitter på kontoret och arbetar i datorn. Jag kliver in genom dörren och ropar ”UH!”. Marcus svarar med ett ”ÄH!”. Jag frågar ”Vaddå?”. Marcus svarar ”Förlåt?”. Marcus har något roligt att berätta. Marcus och jag har ett högst internt sätt att kommunicera med varandra. Kommunikationen bygger främst på gemensamma kulturella och sociala referenser och utgörs av ett axplocka av intryck vi fått från diverse tv-serier, filmer och podcasts. För oss fungerar det här språket utmärkt. Vi bygger en starkare relation till varandra genom vårt gemensamma språk och mängden av information som utbyts genom den kommunikationen är enorm; Genom Marcus tonfall, ljudnivå och mimik när han svarar med ett ”äh” kan jag avläsa hans dagsform, hans energinivå och om han sitter inne med positiva eller negativa nyheter. Vi har även en unik relation till  chokladkakan Skotte, men vad det är tänker jag inte berätta. Det är min och Marcus hemlis. Men jag kan säga så mycket att om jag ser Marcus äta en Skotte, så vet jag vad det betyder!

Jag och min bror har kommit ännu längre i vår kommunikation. Det är inte så konstigt, då vi jobbat på den i drygt 28 år. För oss räcker det med en blinkning och en nickning för att vi ska kunna läsa av varandra. Den verbala kommunikationen är ofta överflödig.

Att utveckla sådana typer av kommunikation tar oftast lång tid och kräver att man aktivt arbetar med sin relation. De flesta människor har säkerligen liknande kommunikationssätt till en eller flera människor. Ett eget sätt att prata. Ett eget språk. Vi anpassar och utvecklar ständigt våra egna unika språk i samspelet med våra medmänniskor. Att utveckla en unik och egen kommunikation med en annan människa är i grunden något vackert. Det skapar en känsla av samhörighet och gemenskap. Ibland utvecklar en hel arbetsgrupp en särpräglad kommunikation som fungerar väldigt bra internt. Dock riskerar kommunikationen att upplevas som exkluderande för den som kommer ny till en arbetsplats. Man ställs utanför samtalets ramar och hänger inte med i diskussionerna; Att bli inkluderad, accepterad och att kunna delta i samtal på lika villkor är något som är viktigt för alla. Vi måste alltså kunna byta språk i dessa situationer. Vi behöver använda ett offentligt språk, ett språk för alla:

Fackspråket använder vi oss av under möten med andra aktörer inom kommunen, exempelvis när vi träffar boendesamordnare, handläggare, chefer och dylikt. Fackspråk är förenklat ett jobbspråk, som är avsett att fungera bra på arbetsplatsen. Att prata fackspråk innebär att vi använder oss av adekvata termer som är välkända av alla som verkar inom vårt yrkesområde. Jag säger alltså inte ”äh” eller ”uh” till chefen när hen vill veta om jag klarmarkerat min schemarad (att klarmarkera ‘schema-raden’ är typiskt fackspråk, eftersom det är en term som endast används i yrkesrelaterade sammanhang). Det skulle uppfattas som exkluderande att svara ”äh!”, och så kan vi ju inte ha det. Vi måste ha ett inkluderande språk i dessa sammanhang, så att alla kan känna sig delaktiga; I vår yrkesutövning måste språket stå i paritet med mottagarens förståelse av det, och för att språket ska kunna göra just det, så gäller det att vi också har samma definitioner på de ord som vi använder. Ord som ofta definieras olika av olika människor kan till exempel vara värdeord, som samarbetsvillig, moralisk, empatisk och noggrann.

Fackspråket och den så kallade metakommunikationen lever sida vid sida med varandra, och kontrasten dem emellan är minst sagt bjärt; Vi måste alltid vara medvetna om hur vi uttrycker oss, och hur det vi säger uppfattas av andra. Med vem har du ett unikt sätt att prata med? Kollegan, sambon, hunden eller mamma? Eller kanske allihop? Hur anpassar du ditt språk när du träffar någon ny?

/Björn-Ivan

Se, höra, känna, röra, lära!

Du har suttit i klassrum, du har varit på utbildningar, du har deltagit i möten och du har förmodligen engagerat dig i någon typ av förening under ditt liv. Gemensamt för dessa är att du hela tiden har matats med ny information om allt möjligt, allt från svensk grammatik och räknesätt till hygienrutiner och livsmedelshantering. Men vart tar all kunskap vägen? Varför minns du vissa saker tydligt medan andra verkar ha gått upp i rök helt och hållet?

September 2012: Jag sitter i en föreläsningssal i Eskilstuna tillsammans med mina kollegor och uppskattningsvis hundra andra personer som på något sätt jobbar med människor. Långt där borta nere till höger bredvid den gigantiska powerpoint-presentationen står en liten kvinna bakom ett podium och går igenom statistik om alkoholrelaterade trafikolyckor. Hon är bara en i raden av alla de tråkiga människor som stått där nere och pladdrat monotont i två dagars tid. Just det. Tråkiga. Jag har ritat en delfin i mitt anteckningsblock. Och några stjärnor och ett hjärta. Jag undrar vad hon pratar om nu? Jag bryr mig inte riktigt. Jag sitter istället och tänker på buffén vi åt till lunch på den mongoliska restaurangen. Den var skrämmande lik buffén man kan få på Golden Bangkok i Norrköping: ris dränkt i sötsur sås och något friterat djur. Strunt samma, det var gott. Jag samåker med chefen och en kollega tillbaka till Nyköping. Jag somnar i baksätet. Idag minns jag inte vad alla föreläsare pratade om under dessa två dagar. Temat var något i stil med ”alkohol och droger”. Men jag minns buffén och delfinen och stjärnorna och hjärtat.

December 2012: Jag och en kollega står i lobbyn på Grand Hotell i Norrköping. Anders Östergren hälsar oss och de övriga kursdeltagarna välkomna. Vi går in i ett konferensrum och sätter oss på stolar som står i en cirkel. Vi är sammanlagt sjutton personer. Anders ser ut som Alexander Bard. Som svar på min tanke så öppnar han upp med att säga att de inte är släkt. Jag tror honom ändå inte. Anders ska utbilda oss i Studio III, en metod som kortfattat handlar om att bemöta utmanande beteenden. Under de dagar som utbildningen varade var det inte möjligt att rita några delfiner eller stjärnor i anteckningsblocket. Dels för att det inte fanns tid och dels för att jag inte hade något att anteckna på. Alla deltagare presenterade sig själva och vad de jobbade med. Anders berättade om vad han jobbade med. Vi fick göra övningar, placera oss i rummets olika hörn och gradera vilka beteenden som vi tyckte var svårast att bemöta. Vi fick lyssna till Anders när han berättade om olika händelser där Studio III varit användbart. Anders rörde sig fritt och ledigt runt i rummet när han pratade, han tog tag i mina axlar när han berättade en historia. Förstärkte rätt ord. Tonade ner de oviktiga. Ritade upp det viktiga på en tavla. Mindes mitt namn. Såg på mig. Idag minns jag varken luncherna, kaffet eller de andra deltagarna särskilt väl. Men jag minns kursinnehållet som om den skett för en vecka sedan.

Varför minns jag Anders och Studio III så väl, men har nästan helt glömt bort seminariet/utbildningen eller vad det var i Eskilstuna? I specialpedagogikens grundkurslitteratur finner vi kanske svaret. I boken beskrivs fyra olika inlärningstyper, vilka vi alla använder i olika utsträckning:

  • Visuell inlärning: Vi lär oss genom att se.
  • Auditiv inlärning: Vi lär oss genom att lyssna.
  • Taktil inlärning: Vi lär oss genom att känna.
  • Motorisk inlärning: Vi lär oss genom rörelse.

Vad som skiljer ovan nämnda scenarion åt är främst vilka inlärningsmetoder som användes. Anders Östergren aktiverade min hjärna på alla tänkbara sätt. Jag såg, jag hörde, jag rörde och jag kände. I Eskilstuna aktiverades endast den auditiva inlärningen. En ganska dålig väg in i min hjärna, har jag lärt mig.

Man kan likna det vid att kasta pil på en darttavla: Om du endast kastar en pil, så är det inte säkert att du träffar ditt mål, men om du istället kastar fyra pilar, så ökar chansen markant.

Vilka vägar är de bästa för din hjärna? Och vilka vägar använder du själv när du sprider din kunskap vidare?

 

/Björn-Ivan

Marcus – Gymkockbyggare

Barn och Fritid (BF) hette det, programmet jag valde i 9:an någon gång. Jag skulle, Om jag kom in hamna på Tessinskolan. Hade hört innan gymnasievalet att ALLA kom in på BF, det var hur lätt som helst! ALLA kom in. Jag med! Jag valde BF främst för att jag ville bli gympalärare, idrottsnörd som jag är men också för att jag inte trodde att jag skulle komma in på de andra valen jag gjorde. Mitt andraval var Hotell/Restaurang och tredje Bygg, i efterhand visade det sig att jag hade kommit in på både mitt andra och tredjeval… och på den vägen är det…

Ofta tänker jag på det här, hur hamnade jag här? Jag som ville ha praktik på ett gym men hamnade på nu nedlagda fritidsenheten, jag som drömde om att bli hockeyspelare eller kanske fotbollsspelare…kockgrejen var mest för att jag tycker om mat och även att laga den, man ska bli glad när man äter, liksom le lite, andra ska se att det är gott det man äter, då är det gott på riktigt. Hänger ni med? Ni vet det där första solmogna smultronet man hittar…jaja, det där är ett helt annat inlägg. Men du, fan va gott det är med choklad! Äsch…jaja, ok, tillbaka till ämnet…

Det är intressant det där med val man gör i livet. Mitt val var och blev BF-programmet. När jag väl var där så var allt som klippt och skuret för mig, jag studerade med likasinnade och många av mina vänner från idrottslivet gick på samma skola. Tessin kändes rätt, sen gjorde det inget att det låg 500m från mitt föräldrahem och även bara ett stenkast från rosvalla där jag tillbringade mycket tid, och gör än idag! Ämnena vi läste fångade mig, inte kärnämnena men de som berörde människor, både mig själv och andra människor. Jag tyckte det blev mer och mer intressant hur jag i min roll kunde påverka en annan människas vardag med hur jag själv förhöll mig eller uttryckte mig. Det var intressant att läsa om hur jag kunde göra skillnad i en annan människas liv och kanske var det det som låg i bakhuvudet och skvalpade när jag kritade ner mina tre gymnasieval…BF, Hotell/restaurang och bygg…göra skillnad, för någon annan…

Idag är jag med i Yrkesinformatörsgruppen i Nyköpings kommun, jag är informatör kring hur det är att jobba som vårdare idag. Eller stödassistent/stödpersonal som det kommer att heta framöver, sunda omformuleringar tycker jag! Jag träffar ibland gymnasieungdomar och även högstadieelever inför framtida val, yrkes eller gymnasieval, det finns massor av vägar att gå! För mig känns det som att det är ännu svårare idag än det var då jag gjorde mina val. Det finns massor av möjligheter att utbilda sig till det man är intresserad av och där kommer min lilla hake…vad är man egentligen intresserad av? Här återgår jag till mig och mina tre val mot gymnasiet, tre helt olika yrkesval men faktiskt så går arbetet ut på samma sak, att göra skillnad för en annan människa. Där landar jag, eller iaf försöker att landa i samtalet med dessa elever. Vad tycker de om, vad vill de hjälpa till med, vad tycker de är intressant i livet och hur känner de när de tänker på sig själva i yrket som mäklare, arborist, handläggare, tapetserare, polis eller vad som. Jag tror reflektionen kring sina val är viktig, det är en resa man själv bygger utifrån de val man gör tidigt i livet.

Ni läsare då, att reflektera och samtala över; vad gjorde att du hamnade där du sitter idag och av vilken anledning? De som finns omkring dig där du jobbar då? Hur hamnade de där? Dina kollegor, de som du ger stöd, anhöriga…hur ser deras resa ut? Vilka val har de tagit på vägen dit där de sitter idag? Är det skillnad på hur beslut tas om man har en funktionsnedsättning eller ej? Finns det lika många val för alla? Har alla tagit sina beslut och gjort sina val på egen hand?

Ta hand om er! Människan är en berättelse!

Marcus

 

Träna gratis! Träna med BF!

Det här hörrni, det är så jävla bra! Yngre leder och lär de som vill lära och må bra! Snyggt initiativ!

Bra BF! BRA Mazin, Musaf, Vilma, Lisa, Ahmed, David, Rasmus, Mario, Eddie, Martin, Philip och Foday!

Nu erbjuds du som medarbetare i Nyköpings kommun kostnadsfri gruppträning av våra blivande personliga tränare på Barn- och fritidsprogrammet på Nyköpings gymnasium.

Vill du uppfylla ditt nyårslöfte? Vill du bränna bort julmaten? Eller vill du ha en skulpterad sommarkropp? Kom till Tessinskolans idrottssal!

Här har du flera träningstillfällen i februari och mars:

08/2 – Onsdag: 17:30 – 18:30 (Mazin/Musaf, Funktionell träning)
10/2 – Fredag: 16:00 – 17:00 (Vilma/Lisa, Bodypump)
15/2 – Onsdag: 17:30 – 18:30 (Ahmed/David, Skivstång)
17/2 – Fredag: 16:00 – 17:00 (Rasmus/Mario, TRX – Egen kroppsvikt, Cirkelträning)
01/3 – Onsdag: 17:30 – 18:30 (Eddie/Martin, Cirkelträning)
03/3 – Fredag: 16:00 – 17:00 (Philip/Foday, Cirkelträning)

Passen är skapade för alla!

Du bokar dig för varje pass genom att maila tranamedbf@gmail.com eller smsa 072 515 54 57. (Du anmäler dig senast dagen innan)

Ta gärna med dig en vattenflaska, skor och självklart ombyte!

Varmt välkommen!

Möte eller misär?

Miserabla möten kan vi nog alla relatera till. Vi träffas under 3 timmar där det är tänkt att vi ska komma fram till smarta och kreativa lösningar till våra arbetsplatsers utmaningar. Vi ska lyssna in vad som händer på ledningsnivå. Vi ska lösa upp knutar som är besvärande i vår arbetsmiljö. Men är vi egentligen särskilt smarta när vi sätter oss ner vecka efter vecka?

Om varje APT-möte jag befunnit mig i under mina snart 9 år i kommunen faktiskt lett verksamheten framåt i samma takt som min hjärna jobbar med problemlösning när den mår som allra bäst, ja, då hade det knappt funnits något kvar att diskutera under mötena. Men gamla problem ältas, nya problem uppstår och många av dem ligger kvar. De gror, växer och frodas likt svartmögel i en bordglömd gympasal i en avbefolkad bruksort.

Jag undrar ofta hur det kommer sig att det ser ut såhär och jag tror att jag först nu börjar kunna sätta ord på en del av problemet: Min hjärna jobbar aldrig särskilt bra med problemlösning under APT-mötena. Och vem kan i ärlighetens namn skuldbelägga den för det? Den tvingas ju sitta i samma gamla rum, sörpla i sig samma gamla kaffe och gå igenom samma gamla problem enligt samma gamla mall om och om och om igen. Detsamma borde ju också rimligtvis gälla för både mina kollegors, chefers och läsares hjärnor. Jag har haft många kloka kollegor under åren som aldrig fått fram en vettig stavelse under mötena, men som däremot har de mest briljanta idéer när de lyssnar på musik, röker en smygcigg bakom soprummet eller rensar avloppet i köket.

Jag började fundera på vad som får min hjärna att må bra. Vad som får den att tänka ut lösningar, att ta sig friheter i kreativitetens och fantasins alla rum. Svaret blev som väntat något som ligger långt bortom mina vanliga möten och arbetsmiljöer; Min hjärna sprutar nämligen ur sig idéer och lösningsorienterade tankar när jag åker bil, tåg eller buss. Hjärnan arbetar för fullt när jag joggar, går promenader eller kastar frisbee. Den kan av någon anledning rentav löpa amok när jag lyssnar på min skäms-spellista på Spotify (mycket Linda Bengtzing på den ska ni veta). Kan man möjligen applicera liknande kreativitetskatalysatorer på våra APT-möten?

Jag tror faktiskt det är möjligt om vi bara vågar kliva ut ur den trånga lilla låda som vi så ofta befinner oss i under mötena. Vad får din och dina kollegors hjärnor att aktiveras? Kan man ha mötet i en minibuss? Kan man prova att vara knäpptyst under mötets inledande 10 minuter istället för att prata om vilken lunchsallad som har minst antal viktväktarpoints? Kan man ha möte i joggingspåret? Får man sitta på golvet istället? Kan man avskaffa regeln om att man inte får avbryta varandra? Kan man rocka loss till växeln hallå hallå på högsta volym innan man diskuterar brandutrymningsplanen? Jag påstår att vi inte bara kan, utan att vi faktiskt måste våga röra oss utanför de snäva ramar som omger våra möten för att kunna nå dit vi vill. Om vi bara sitter och ältar svartmögelfrågor i all evighet, ja, då kan vi lika gärna gå hem. Nu ska jag skala potatis. Knasigt nog så mår min hjärna bra av det också.

/Björn-Ivan

Till eftertanke…

…vad är det egentligen, eftertanke? Är det en reflektion? Är eftertanken för din eller någon annans skull? Kan du lära dig något av eftertanken? Hur använder du eftertanke i ditt jobb? Hur kan det se ut? Har eftertanke med kunskap att göra? Tålamod? Lyhördhet? Konsten att lyssna? Fundera en stund, för att sedan läsa nedanstående dikt…värt att tänka på för dig som vårdare och i allra högsta grad för dig som chef som har en ledande roll på många sätt. 

Till eftertanke

Om jag vill lyckas

med att föra en människa mot ett bestämt mål,

måste jag först finna henne där hon är

och börja just där.

Den som inte kan det

lurar sig själv när hon tror hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon

måste jag visserligen förstå mer än vad han gör

men först och främst förstå det han förstår.

Om jag inte kan det,

så hjälper det inte att jag kan mer och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan

så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av

den andre i stället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa

och därmed måste jag förstå

att detta med att hjälpa inte är att vilja härska,

utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta

så kan jag heller inte hjälpa.

Sören Kirkegaard

Personlig/privat…med balans

Hej! Längesen! Hoppas att er sommar och höst varit fin, ni tar väl hand om alla sinnen nu när färgerna är som vackrast? Vi trampar snart mot vinter och den mörkaste tiden på året, en ny årstid knackar på. Sveriges signum, våra årstider, fint ju! Jag vill skriva om några iakttagelser från i somras, om två människor som jag mött som verkligen gjort skillnad för andra i sitt jobb. Jag fångades av närvaron och värmen i insatsen, det vill jag berätta för er om!

I våra vardagliga samtal så får vi säkerligen en hel del frågor som handlar om vem jag är och andra frågor kring min person och mitt privatliv. När jag svarar på dessa frågor så finns det ett antal saker som kan vara bra att tänka på:

Personlig, inte privat – Du ska kunna vara personlig i dina svar, men du ska inte vara privat. Om du exempelvis får frågan om du har några syskon, så kan du svara ”ja, jag har en syster”. Det är att anse som ett personligt svar. Om du däremot svarar: ”ja, jag har en syster, men vi har inte så mycket kontakt eftersom hon är inlagd på psyket i långa perioder och jag mår så dåligt av att träffa henne då” så blir ditt svar privat, dvs, du lämnar ut information till brukaren som gör att samtalets fokus flyttas från brukaren till dig. Fokus bör alltså fortsatt ligga på hyresgästen och vi vill behålla vår professionella identitet.

Undvik att berätta om det där fantastiska bröllopet du var på – När du är personlig i dina samtal med hyresgästen så är det även viktigt att ej berätta om sådant som brukaren ej kan relatera till, eller berätta om saker som för brukaren är ouppnåeliga. Om du berättar om din fantastiska resa till Maldiverna, att du befinner dig i en lyckad relation och har 2 barn, samt att du ska renovera badrummet i radhuset i sommar, så kommer hyresgästen förmodligen att jämföra sig med dig, och tycka att dess eget liv är ganska mycket sämre; hyresgästen kanske aldrig kommer att ha möjligheten att få ett fast jobb, kunna åka på resor eller få ett förhållande. Du bör alltså vara mycket försiktig i ditt samtal, så att du ej berättar om, eller lägger för stor vikt vid, sådant som är utom räckhåll för brukaren. Sammanfattningsvis: Berätta om sådant som brukaren kan relatera till, och inte om sådant som endast som bäst är drömmar för brukaren.

Säg aldrig att du längtar till semestern – När du säger saker som ”åh vad skönt det ska bli med 4 veckors semester!” eller ”Gud vad jag längtar tills jag slutar idag, jag är så himla trött”, så kommer brukaren att höra ”Fan vad skönt att komma från det här stället, de som bor här är så jävla jobbiga!”. Låt sådant prat stanna inom dig. Det brukarna kan höra är alltså inte att du längtar till någonting, utan snarare bort från dem.

OK, är ni med så långt? Bra! Tvisten då, de där mötena jag pratade om i början.

Sommardag i hamnen, eftermiddag, varmt, blåser lite. Jag har gått igenom hamnen och är på väg mot hotellet vid polisstationen. Strax där innan får jag för mig att gå längs med ån och går snett vänster precis innan hotellet. Precis där möter jag en kvinna i rullstol tillsammans med sin personal. Båda skrattar och det ser verkligen ut som att de är på väg tillsammans någonstans. Båda ser verkligen genuint glada ut! Kvinnan är gammal men pigg och just där och då full av liv! Vi möts på en plats som gör det möjligt för mig att se dem under ett tiotal meter innan vi möts, jag hör dem. De pratar om glass och helt plötsligt så stannar de upp. Kvinnans personal vill visa någonting på sin telefon, personlen är en ung tjej. Hon vill visa vilka fina glassar det finns i Italien. Jag hör henne säga ”visst ja, jag skulle ju visa glassarna från Italien” ja visst ja svarar kvinnan och de börjar bläddra i telefonen, båda ler. Jag med. Vad hände nu med personlig/privat? Gjorde den unga tjejen fel? Vad tycker ni? Enligt mig: Nej, såklart inte, just där och då så har hon en otrolig värme och närhet till kvinnan i rullstol. Dom tillsammans är glada och har tidigare pratat om detta som det låter. Den gamla kvinnan klappar den unga tjejen på kinden, sedan går de vidare…

Nästa gång jag skulle komma att tänka på detta igen var på en pizzeria i Mellansverige efter ett besök. Återigen så handlar det om en kvinna, sängliggandes, i samma rum som en anhörig till mig. Trött, gillar cigg och Lasse Stefanz. Lite småsur. Bra så. Så har det iaf varit tidigare men denna gång vi möts är det en väldig skillnad. Så pass att jag känner det på energin i rummet. Kvinnan berättar om en viss personal som är så bra, som pratar och är rolig, reser mycket, har flickvän och sådana där otäcka tatueringar. Förstår att det är något speciellt med den här personalen, jag vill se vem det är! Efter en stund kommer hon in, precis som kvinnan just beskrivit för mig. Glad, full av liv, genuint intresserad, pratar med patienterna i rummet först och presenterar sig för mig sen, ”hej, jag tyckte du gott kunde vänta lite, det gick ju bra” med glimten i ögat, sen går hon och jag står kvar där och gapar, typ. Jag fattar precis vad kvinnan gillar med sin personal. Jag är kvar där en stund och kvinnan visar bilder för mig som just denne personalen skickat till henne på mailen. Det är jättefina bilder från resor hon gjort med hälsningar som ”hej, jag mår bra, vi ses snart så ska jag berätta allt för dig”. Efter en stund berättar kvinnan i sängen att hon tillsammans med personlen ska åka till en blomsterbutik, första gången på ett år! Innan dess har hon inte varit utanför dörren mer än någon meter till taxin. Det lyser i ögonen på henne när hon pratar om blommor och att få åka till blomsteraffären. Hur blev det nu med personlig/privat? Bilder igen? Vi ses snart? Jag ska berätta allt?

Jag tycker det här är svårt, det är väldigt viktigt med personlig/privat på det sätt som beskrivs i början av texten men som de exempel jag ger så kan jag inte annat än säga att jag verkligen gillar det och önskar att den personal som omger mig när den åldern kommer fungerar så. Jag skulle gärna ha glad engagerad personal som delar med sig, med bra känsla. Tänker att det är balansen det handlar om och vilken personkrets du jobbar med. Oavsett så är dessa två exempel något som gör mig glad, i båda exemplen så ger personlen av sin livsglädje och värme till vårdtagaren och det smittar av sig. Kan du skaka fram ett leende från hjärtat så måste det ju vara positivt? Värt att tänka på och föra upp till diskussion på arbetsplatserna tror jag.

Snart kommer snön! Skulle älska att se något likande i vinter…tänk om kvinnan i sjuksängen får göra sina första snöänglar på åratal?! Häftigt!

Marcus

 

Till dig som är anhörig

Sedan år 2009 är alla kommuner enligt lagen skyldiga att erbjuda sina medborgare anhörigstöd. Jag har av den anledningen besökt Anhörigcenter i Nyköping för att mer ingående ta reda på vad kommunen faktiskt har att erbjuda:

Anhörigcenter kan beskrivas som det andra steget i anhörigstödet, då det första steget är din kontakt med boendepersonalen. Boendepersonalen är skyldig att erbjuda dig någon form av anhörigstöd, och det brukar oftast bestå i formen av avlastande samtal, där personalen fungerar som ett bollplank för dig. Samtalet handlar alltså aldrig om din närstående. En del känner dock inte att det räcker med att prata med boendepersonalen, utan vill ha något mer. Det är då du som är anhörig och över 18 år kan komma i kontakt med Anhörigcenter.

Anhörigcenter bedriver såväl enskilda samtal som gruppsamtal, där du som anhörig kan träffa andra personer som befinner sig i likartade situationer som dig själv. Anhörigcenter arrangerar även anhörigutbildningar, där du kan få lära dig mer om hur det är att vara anhörig till någon som till exempel lider av missbruk eller psykisk ohälsa. Framöver kommer det även att sändas ut ett program för höstens aktiviteter (mer information om detta kommer även att läggas ut på Anhörigcenters hemsida). Tematräffar, diverse utbildningar och samtalsgrupper är några av de aktiviteter som emellertid är planerade.

Vidare så kan även Anhörigcenter hjälpa dig att komma i kontakt med andra aktörer som kan stödja dig; Anhörigcenter bedriver inga kurativa samtal, utan tillhandahåller stöd- och samverkanssamtal. Ditt behov kanske är större än så, och då kan Anhörigcenter lotsa dig rätt.

Oerhört många människor kan definieras som anhöriga, och även om varje människas livssituation är unik i sig, så finns det mycket att hämta hos varandra. Hur ser dina behov ut? Vänd dig till Anhörigcenter, samverka med andra, och ta möjligheten att själv finns som ett stöd för andra anhöriga! Kom ihåg att du alltid kan välja att vara anonym. Ingen dokumentation eller journalföring sker i samband med din kontakt med Anhörigcenter. Total tystnadsplikt råder!

Telefontider (Anhörigcenter ringer alltid upp om du lämnar ett meddelande på telefonsvararen):

Måndag: 08.30-10.00

Onsdag: 08.30-10.00

Torsdag: 13.00-14.30

Kontaktuppgifter:

Telefon: 0155-45 74 10

Mail: anhorigcenter@nykoping.se

www.facebook.com/anhorigcenterinykoping

Odd Fellows gränd 1, Anhörigcenter

 

Fyra röster om vården

En brukare, en enhetschef, en anhörig och en vårdare har fått i uppdrag att svara på tre frågor om vad som är viktigt för dem i deras möte med LSS-verksamheten:

  • 1. Vad utmärker en bra vårdare?

Brukaren: -Det är svårt att säga, men vänlighet är viktigt. Personalen ska inte vara slö. Det är viktigt att dom utför jobbet, att inte jag måste fråga om hjälp hela tiden, utan att det bara görs.

Den anhöriga: Ärlighet och lyhördhet. Att vårdaren ser min närstående som den individ den är och ser dennes behov. Att vårdaren respekterar både mig och min närstående. Ett bra, äkta och professionellt bemötande.

Personalen: -Insikten i att du är där för att stödja en person att få leva sitt liv som den vill. Att se att dina värderingar som vårdare fortfarande är bara dina egna värderingar och inget du ska lägga över på dem du arbetar för på ditt jobb.

Chefen: -En person som jag kan lita på, som gör det hen ska och som jag kan räkna med. En bra vårdare låter alltid brukaren ha huvudrollen i sitt liv. En bra vårdare kan även sätta ord på det hen gör och är därmed medveten om sitt agerande och vill och kan reflektera över det. En vårdare som ser jobbet som ett givande uppdrag brukar ha en nyfikenhet med sig i varje möte som i sig ger mer än både en klapp på axeln eller en bra löneåterkoppling.


 

  • 2. Vad behövs för att du ska känna dig trygg med den personal du möter?

Brukaren: -Jag behöver kunna lita på personalen, att dom inte rotar bland mina grejer när dom är själva i min lägenhet. Jag vill kunna prata med dom om allt möjligt och att dom lyssnar på mig. Jag vill veta att personalen inte pratar med andra om sånt som jag säger till dom.

Den anhöriga: En god och rak kommunikation. Att jag känner att personalen är närvarande och lyssnar på mig och bekräftar att jag är viktig för min närstående. Annars finns risken att jag känner mig i underläge. Det är såklart också viktigt att jag ser och hör att min närstående får det stöd denne behöver och har en god relation med personalen.

Personalen: -Att det finns en gemensam värdegrund i arbetsgruppen som gör att vi arbetar åt samma håll. Att det finns utrymme att fråga: “hur tänker du nu” när jag som medarbetare inte förstår varför du gör på ett visst vis.

Chefen: -Jag känner mig trygg med personal som gör det de säger att de ska göra, som är självständiga men samtidigt tydliga lagspelare. Jag känner mig trygg med personal som säger vad de tycker och inte håller med mig i allt och jag blir även trygg i mötet med personal som tydligt ser min roll som en viktig del av laget.


 

  •  3. På vilket sätt kan den sociala omsorgen förbättras för att ge så bra stöd som möjligt?

Brukaren: -Jag tycker att boendet ska ha tillgång till en bil hela veckorna så man kan göra saker när man känner för det. Jag skulle inte vilja träffa så mycket ny personal hela tiden. Ofta så byter personalen jobb precis när man lärt känna dom.

Den anhöriga: -Det är viktigt att personalen har de resurser som behövs för att kunna utföra sitt arbete. Som anhörig märker man direkt om personalen är stressade och bemötandet både mot anhöriga och brukare blir då inte lika bra. Att personalen har kompetens är viktigt. Det handlar inte alltid om utbildning utan att vara kompetent och professionell i sitt bemötande. Se individen och ha denna i fokus och även se mig som närstående.

Personalen: -Att se individen som “vilken individ som helst” i samhället. Alla måste få prova och misslyckas och prova igen. Jag tänker även att vidareutveckling genom utbildning via arbetsgivaren, är ett bra sätt att tillvarata personalens kreativitet och vilja att utveckla arbetet. Vilket ger vinster för både personal, boende och arbetsgivare.

Chefen: -Chefen ska kunna identifiera förbättringsområden i både verksamhet och organisation och fylla på med kompetens där luckor finns. Genom att utbilda chefer i verksamhetsfrågor skapas mindre distans mellan verksamhet och ledning. Detsamma gäller förtroendet från brukare, anhöriga och medarbetare -för visst litar man mer på den som vet vad den pratar om? Investera i personal och kompetens och ställ krav på personal först när du gett dem rätt förutsättningar att lyckas.


 

Tre frågor med tolv olika svar; Våra tankar färgas av våra positioner och roller, ibland till den grad att vi tycks prata helt olika språk. Men i de svar som givits ovan tycker jag mig kunna se vissa gemensamma nämnare. Tankar om en tydlig och rak kommunikation. Tankar om en strävan mot självständighet och individualitet. Tankar om vikten av att ha en gemensam värdegrund. Det här gör mig glad!

 

/Björn-Ivan