Brukarjournalen, del sju av sju: Frågor till läsaren

Vi som arbetar inom den sociala omsorgen för dokumentation över det arbete vi utför. Här kommer några tips på samtalsämnen inför ditt nästa personalmöte:

  • Hur skulle det se ut om det var brukaren som förde dokumentationen?
  • Är vår dokumentation alltid objektiv?
  • Varför, hur och vad ska vi dokumentera?
  • Hur skulle du själv ha dokumenterat de scenarion som beskrivits i brukarjournalen?

När jag själv dokumenterar omständigheter som rör en brukares insatser, så har jag oftast endast en sak i bakhuvudet: Brukaren har alltid rätt att begära ut sin dokumentation. Jag tycker att detta är en fantastiskt bra paragraf i LSS-lagen, ty då finns det aldrig några tvivel på hur man ska föra dokumentationen: Den ska vara lätt att förstå, vara objektiv samt ta hänsyn till brukarens integritet. Fantastiskt!

Brukarjournalen, del sex av sju: Misslyckanden

Stöd

Personalen ringde på undertecknads dörr kl 09.00 enligt genomförandeplan. Undertecknad låg dock och sov på grund av en förändrad dygnsrytm. Personalen försökte, enligt senare inkommen uppgift, att nå undertecknad under ca en timmas tid. Personalen skickade sedan ett SMS med texten Eftersom du ej öppnat dörren vid planerad insats så uteblir ditt stöd med handlingen idag. Undertecknad har noterat att det är den tredje gången på rad som insatsen uteblivit.  Undertecknad upplever att han ej förmår påverka situationen, då personalen sagt att stödet ej kan ges vid någon annan tid på dagen.  Undertecknad upplever en  känsla av misslyckande när han läst personalens SMS.

Robert Kärrman, Schizofreni

Brukarjournalen, del fem av sju: Människosyn

Sinnesstämning

Undertecknad har idag träffat en nyanställd vikarie på boendet, Anna. Vikarien upplevdes av undertecknad som intresserad och positivt inställd till att träffa mig. Anna upplevdes som en lugn person som tog hänsyn till undertecknads rätt till integritet och självbestämmande; Anna såg mig som en individ, och inte endast en diagnos. Undertecknad upplevde mötet med den nyanställde vikarien som positivt, och det finns anledning att anta att stödet från denna person kommer vara undertecknad till gagn.

Anna-Lena Hansson, Downs syndrom

Brukarjournalen, del fyra av sju: Delaktighet

Aktivitet

Undertecknad och dennes kontaktperson spelade under kvällen biljard. Kontaktpersonen skötte betalningen samt bokningen av biljardbordet. Undertecknad kände sig förminskad över att kontaktpersonen tog allt ansvar. Undertecknad och kontaktpersonen spelade sedan biljard i ca en timma. När vi vara klara så plockade kontaktpersonen undan alla köer och bollar, medan undertecknad tittade på.

Sören Holmstedt, Downs syndrom

Brukarjournalen, del tre av sju: Informationsanpassning

Samordning
Undertecknad har idag suttit i ett möte tillsammans med kontaktpersonalen samt handläggaren. Undertecknad beskrev sitt nuläge samt hur stödinsatserna utförs. Kontaktpersonalens och handläggarens bild överensstämde med undertecknads.  Handläggaren förde protokoll under mötet. Dock kunde undertecknad ej tillgodogöra sig protokollet, då det var skrivet med ett svårbegripligt fackspråk. Mötesprotokollet upplevdes dessutom som onödigt långt och ostrukturerat. Kontaktpersonalen har emellertid givit mig stöd med att översätta protokollet till ett mer begripligt och lättbearbetat språk.
Sara Björk, Dyslexi och ADHD

Brukarjournalen, del två av sju: Flexibla krav

Stöd

Personalen skulle idag motivera och stödja undertecknad med städning av lägenhet. Undertecknad har idag varit mycket trött och ej känt sig motiverad till att städa. Lägenheten har dessutom blivit ovanligt stökig under den senaste perioden, vilket gjort att städningen upplevts som ett stort krav för mig. Personalen frångick dock den gällande genomförandeplanen och delade upp städningen mellan sig själv och undertecknad. Städningen blev således utförd på ett sätt som passade mig, även om denna metod ej beskrivits i en genomförandeplanen.

Lisa Ottosson, Aspergers syndrom

Brukarjournalen, del ett av sju: Affekt smittar

Sinnesstämning

Personalen kom in till mig kl 0800. Personalen tog ej av sig skorna och gav sken av att vara väldigt stressad vid morgonrutinerna. Personalen kollade ständigt på klockan och verkade ej bry sig om hur jag mådde. Undertecknad blev själv stressad och illa till mods, och spillde till följd av detta ut kaffe på golvmattan. Personalen suckade, och verkade besvärad över att insatsen tog längre tid än vanligt. Undertecknad har stannat hemma från jobbet idag på grund av magont.

Ivar Karlsson, ADD

Stigar i livet

Fredrik, 22 år, har under hela sitt liv varit en högpresterande kille. Redan i lågstadiet kallades han för ett underbarn. Han lärde sig bland annat att läsa redan vid 4 års ålder. Hans pappa Lennart har alltid sagt att det kommer bli något stort av Fredrik en vacker dag, och han har sällan missat ett tillfälle att skryta om sin son. Fredriks betyg i skolan har varit allt annat än låga. Efter gymnasiet så kunde han därför välja och vraka mellan i princip alla tillgängliga utbildningar och universitet. Fredrik bestämde sig för att läsa teoretisk fysik på KTH. Eller rättare sagt var det nog egentligen inte han själv som bestämde det: Hans pappa har alltid uppmanat honom att studera så mycket och avancerat det bara går. Fredrik hade egentligen tankar på att åka på en 6 månader lång sydostasienresa tillsammans med sina kompisar istället för att plugga på högskola. Men det blev alltså teoretisk fysik istället. Fredrik vet inte heller vad han vill arbeta med i framtiden. Han har nog mest sökt till KTH för att blidka sin pappa.

Fredrik har tur och får tag i ett andrahandskontrakt till en liten etta med kokvrå alldeles i närheten av KTH. Två dagar innan Fredriks flyttlass lämnar Värnamo och beger sig mot Stockholm åker hans vänner iväg till Vietnam. Det känns tomt i framsätet på hans pappas vita Volvo när de sakta sniglar sig mot huvudstaden. I övermorgon börjar skolan.

5 veckor senare. Fredrik sitter i köket och stirrar ner i skålen med de orientaliskt kryddade nudlarna. Skolböckerna om teoretisk fysik ligger på nattduksbordet. Knappt lästa. Det luktar fortfarande nytt när man bläddrar i dem. Kompisarna i Vietnam har han inte haft någon kontakt med. Han har sett några bilder på Instagram där de badar och upptäcker grottor, men Fredrik har inte ens orkat likea bilderna. Han undviker att ringa till sin pappa. Han undviker även att svara när pappan ringer till honom. Hur ska han kunna förklara för Lennart att han inte ens har börjat ta tag i skoluppgifterna? På KTH fick han känslan av att alla de andra visste vad de gjorde där. De hade alla tydliga bilder av vad de ville jobba med i framtiden. Och så var de smarta också. Väldigt smarta. Tankarna på allt han måste göra i skolan sköljer över honom som stora vågor. Han ligger redan fyra veckor efter i studieplaneringen. Vad skulle pappa säga om han visste? Hur hans älskade son fullständigt misslyckas med allt. Att han inte ens klarar av att laga någon vettig mat längre. Fredrik lägger sig i soffan. Skålen med nudlar står kvar orörd på köksbordet. Han känner sig ändå inte hungrig. Det har han inte gjort på ett par veckor. Det känns inte meningsfullt att äta när man lever ensam. Han har inte fått en enda kompis på KTH. Han var sjuk i influensan under de så kallade nollningsfesterna, och när han väl kom tillbaka så verkade det som om alla de andra redan befann sig i färdiga umgängeskonstellationer. Men såklart, vem vill vara kompis med Fredrik? Han som alltid kommer för sent, som aldrig inbjuder till samtal och som aldrig känns engagerad i klassrummet. Fredrik känner sig som en riktig nolla.

Telefonen ringer. Den vibrerar och blinkar där på köksbordet bredvid skålen med nudlarna. Fredrik bryr sig inte. Han orkar inte ta sig upp ur soffan. Han ligger och tänker på gårdagen. Eller var det i förrgår? Eller i tisdags? När alla hans klasskompisar skulle ta en gemensam fika efter skolan. Även om ingen frågade Fredrik om han ville följa med, så tänkte han ändå för en kort stund att han skulle hänga med. Hela klassen skulle ju gå, så det skulle säkert vara okej för honom att följa med. Men sen tänkte han på pengarna. En kaffe kostar 23 kronor. 32 kronor om man vill ha en stor. Det är pengar som Fredrik inte har. 32 kronor är mat för två dagar för Fredrik. Om man bara äter två gånger per dag. Och äter nudlar. När Fredrik hade tänkt klart på vad det skulle kosta för honom att fika med klassen så hade de andra redan gått. Fredrik kollade på klockan och såg att han suttit försjunken i sina egna tankar i nästan 10 minuter.

Det knackar på dörren. Fredrik ligger kvar i soffan. Han registrerar att det låter konstigt från ytterdörren, men låter det bero. Undrar hur det känns att dö, tänker Fredrik. Meningen med livet måste ju ändå vara att dö till slut. Fredrik hör hur ytterdörren öppnas. Låste jag inte dörren? Fredrik hinner sätta sig upp till hälften när han ser sin pappa i den minimala hallen. Lennarts ögon är våta och röda.

Lennart navigerar stressat sin Volvo genom stockholmstrafiken. Om fem minuter kommer han vara framme vid Fredriks lägenhet. Lennart är utom sig av oro. Fredrik har bara svarat på hans telefonsamtal vid ett fåtal tillfällen under de senaste tre veckorna. Det har inte gått att få något vettigt ur honom. När Lennart har frågat hur det går i skolan, så har Fredrik varit väldigt kort och bara svarat: ”bra”. Lennart har också märkt att Fredrik verkar komma av sig när Lennart ställer en fråga som inte är förväntad. Han ringde till Fredrik tidigare i veckan och frågade hur man fick blutoothen att fungera i datorn. Fredrik hade varit tyst väldigt länge, och sedan svarat ”Vet inte” med en monoton röst. Det är så olikt Fredrik, tänker Lennart.

Lennart tänker tillbaka. Sommaren – 01. Sommaren då Fredriks mamma begick självmord efter en lång och svår depression. Fredrik hade fyllt 6 år bara några dagar innan det skedde. Lennart vill inte tänka på den där dagen, men kan ändå inte låta bli. Han stod i köket och förberedde en ordentlig frukost, då hans fru hade varit ute kvällen innan och ätit middag med några vänner. Han tänkte att hon behövde sova lite längre idag, med tanke på hur mycket alkohol hon hade luktat när hon kom hem. Efter en stund bad han Fredrik att gå upp på övervåningen och väcka mamma och säga till henne att frukosten var klar. Fredrik gick upp på övervåningen, men kom tillbaka till köket utan mamma. ”Mamma vaknar inte”. Tillbaka till nuet. Lennart pressar tillbaka tårarna. Agneta hade stoppat i sig en enorm mängd Sobril den där natten. Läkarna sa att dödsorsaken var att hon kvävts av sina egna spyor. Hur fan kunde den där psykläkaren ens komma på tanken att skriva ut den där skiten till henne?

Lennart har försökt ringa till Fredrik hela dagen, dock utan någon som helst framgång. Nu står han utanför dörren. Han knackar hårt. Lennart ser plötsligt alla varningssignaler på depression glasklart. Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Den kraftiga nedstämdheten, likgiltigheten, de långsamma reaktionerna i telefonsamtalen och den där totala bristen på energi. Det är precis så som Agneta betedde sig under den sista tiden. Lennart tar fram sin extranyckel, tar ett djupt andetag och öppnar dörren. Det går trögt. Ett berg av reklam, och ett oöppnat brev från CSN bromsar dörren. En unken stank av gammal mat träffar honom likt en vägg, och han kan se att persiennerna är neddragna i hela lägenheten. Lennart hör sitt hjärta bulta. Han vill ropa efter Fredrik, men hans hals känns som grovkornigt sandpapper. De två stegen som krävs för att komma in i hallen är de två tyngsta stegen som Lennart har tagit i hela sitt liv. Lennart ser Agneta för sitt inre och tvingar sig att gå vidare. Han ser Fredrik halvt om halvt ligga i soffan. Fredrik stirrar på honom med tom blick. Tårarna grumlar Lennarts ögon. Han känner knappt igen sin son. Orakad, blek och mager. Den ljusblå luvtröjan kan inte ha blivit tvättad på flera veckor.

6 månader senare. Fredrik sitter på ett fik i centrala Stockholm tillsammans med en annan person. Han träffade Rasmus på den psykiatriska klinik, som hans pappa skjutsade honom till för 6 månader sedan. Varken Rasmus eller Fredrik säger något till varandra. Det känns så pass avslappnat att de faktiskt inte behöver prata hela tiden. Fredrik smuttar på sitt kaffe och tittar ut genom fönstret. Han tänker tillbaka till tiden på den psykiatriska kliniken.

Det hade inte varit svårt för läkaren att fastställa att Fredrik tillstånd rörde sig om depression, troligtvis utlöst av långvarig stress och sociala problem i samband med en utvecklingskris. Fredrik hade fått skatta sitt eget mående efter HAD-skalan, vilket läkaren förklarade var ett skattningsinstrument för att bedöma Fredrik psykiska status. Fredrik hade inga större problem att fylla i denna. Svaren tycktes vara självklara. Läkaren frågade även Fredrik om han haft tankar på att begå självmord. Visst hade Fredrik tänkt på det, kanske mer än han velat erkänna för sig själv. Men säger man det till en läkare så blir man väl inlåst på obestämd tid, tänkte Fredrik. Läkaren förskrev antidepressiva läkemedel till Fredrik. Zoloft hette tabletterna. SSRI-preparat. Läkaren pratade även om att kognitiv beteendeterapi skulle kunna hjälpa Fredrik, men Fredrik kunde inte föreställa sig någon sådan form av behandling. Då skulle man ju på riktigt vara ett psykfall, tänkte han. På det stora hela så upplevde Fredrik sina två dygn på den psykiatriska kliniken om omtumlande. Fredrik har alltid tänkt att det är fullt av psykfall på psyket. Han och hans gamla vänner från Värnamo har en jargong där det är helt okej att kalla varandra för psyko, schizo och liknande saker. Han kunde därför inte alls identifiera sig med de andra patienterna. Fredrik tänkte att de andra var så kallade psykfall. Han själv hade ju bara en svacka.

Fast det fanns ändå ett par bra saker med tiden på kliniken. Han träffade faktiskt en del schyssta människor. Det fanns en vårdare där som hette Carl. Carl stämde inte alls överens med Fredriks bild av hur en vårdare på psyket skulle vara. Fredrik hade förväntat sig att alla vårdare skulle vara storvuxna män med håriga armar som skulle bälta honom och sticka sprutor i honom om han inte lydde. Carl var raka motsatsen. Carl hade kommit in på hans rum och slagit sig ner på en stol. Han hade förklarat för Fredrik vad en depression innebar. Fredrik hade till en början ingen insikt i diagnosen, men efterhand började han förstå sitt eget mående, och kunde till och med förstå lite av hur han uppfattade sin mamma när han var liten. Carl hade även pratat med Fredrik om medicineringen. Fredrik hade till en början inte velat använda några som helst mediciner. Carl tjatade aldrig på honom om det här. Han hade endast informerat om medicinens verkan och berättat att många människor upplever en god effekt av preparatet. Fredrik hade sedan själv fattat beslut om att börja använda medicinen. Carl var lyhörd. Han lyssnade aktivt när Fredrik berättade om hur han mådde. Carl visade inga på tecken på att vara stressad under deras samtal, och han pratade endast när det behövdes. Han verkade kort sagt vara intresserad av Fredrik. Det kändes så skönt att bli sedd av någon. Just detta hade Fredrik varit svältfödd på sedan han flyttade till Stockholm. Carl var även respektfull. Han visade att det var helt okej att må psykiskt dåligt. Att Fredrik inte var en sämre människa för det. Han visade även förståelse för Fredrik tillstånd. Fredrik hade aldrig träffat någon människa som var så empatisk som Carl. Det kändes som om Carl verkligen förstod honom. Carl verkade inte bara se till depressionen, utan till hela Fredrik.

Fredrik tänker på hur det hade varit om han inte hade träffat Carl den första kvällen. Då hade han nog varit livrädd för att behöva komma tillbaka till den psykiatriska kliniken. Men nu känns allt så avdramatiserat. Det är okej att må dåligt. Det är inte onormalt. Att bli drabbad av psykisk ohälsa är inte konstigare än att bli magsjuk, tänker Fredrik.

Att komma till den psykiatriska kliniken var nog riktigt bra ändå, tänker Fredrik. Vänta nu, det kändes bra? Bra i positiv bemärkelse? Fredrik slås av att han faktiskt tänkte en positiv tanke. Medicinens humörreglerande effekter måste ha börjat kicka in. Han sneglar på Rasmus och kommer ihåg vilken effekt det sociala umgänget har haft på honom. Fredrik ler för sig själv och faller sedan åter in i sina egna tankar. Han har aldrig stått så nära sin pappa som nu, tänker han. De hade, i samråd med Carl, gjort upp en plan för Lennart kan hjälpa Fredrik med att upptäcka symptomen på depression i tid. Fredrik förstår att det ibland är svårt att själv se symptomen, varför det är viktigt med ett socialt nätverk omkring sig. Fredrik vet även att det ibland händer att en depression återkommer senare i livet. Det känns skönt att kunna prata med sin pappa om depressionen. Pappa dömer inte. Pappa har varit med förut. Pappa älskar mig, tänker Fredrik. Han räddade mig. Att åter drabbas av en depression känns inte realistiskt för Fredrik just nu. Han har kravanpassat sitt liv. Han har avslutat skolan för tillfället. Fått jobb i en klädesbutik. Känns som en skön mellanlandning. Han har skapat sig ett litet socialt nätverk genom Rasmus. Han pratar med sin pappa varje dag. Och så har han ju medicinen, förstås.

”Jag visste inte att du kan sova med öppna ögon, döh!”. Fredrik väcks ur sina tankar av Rasmus ord som föga döljer hans ursprung. Rasmus, den tjugotvååriga norrköpingsbon som försökt slå sig fram som gatumusikant i Stockholm tittar på honom med något finurligt i blicken. Rasmus och Fredrik träffades på morgonen i allrummet på den psykiatriska kliniken. De klickade direkt av någon anledning. Kanske för att de var jämngamla med varandra, kanske för att de båda hade dialekter som gjorde dem unika på avdelningen. Rasmus hade varit inne i en manisk period och spenderat en längre tid på den psykiatriska kliniken. Egentligen hade han vistas där sedan han satte sin fot i Stockholm. Rasmus är nämligen, vad gemene man skulle beskriva det som, totalt tondöv. Att spela gitarr och trummor samt sjunga Bob Marley-låtar på Drottninggatan var alltså inte ett dugg uppskattat. Efter att Rasmus på ett tämligen aggressivt och framfusigt sätt ifrågasatt den ofrivilliga publikens burop så blev han hämtad av polisen, som körde honom till den psykiatriska kliniken. Han prövades för vård enligt LPT, men det var inte nödvändigt, då Rasmus frivilligt lade in sig, mest för att han hade känslan av att det enklaste skulle vara att snacka sig ur den situation som uppstått.

Rasmus såg en fördel med att komma till den psykiatriska kliniken. Han skulle få tak över huvudet. Även om han själv inte hade reflekterat över det i stunden, så var resan till Stockholm och gatumusikantsprojektet väldigt oplanerat. Väl på kliniken så blev han serverad mat. Han kom på det först då. Han hade inte ätit något på säkert två dagar. När han åt mat så hade han sällskap av en vårdare. Rasmus har för sig att han hette Carl eller Charles eller något i den stilen. Han är inte så bra på att komma ihåg namn. Rasmus minns den här Carl som en harmonisk och lugn människa. Nu när Rasmus tänker tillbaka så kan han inte förstå hur Carl lyckades hålla sig sådär lugn. Han själv måste ju ha uppfattats ha gått på högvarv. Så jävla pinsamt egentligen, tänker Rasmus. Vem fan trodde jag att jag var? Den första dagen träffade Rasmus sin läkare endast som hastigast. Först dagen efter kunde de sitta ner och samtala. Då hade Rasmus fått i sig ordentligt med mat, genomfört ett utförligt träningspass i sitt rum, samt duschat. Carl hade varit väldigt närvarande. Inte bara fysiskt närvarande, utan även psykiskt. Carl hade haft sin fulla uppmärksamhet åt Rasmus, och det kändes verkligen som om han ville lära känna honom.

En utredning påbörjades emellertid tillsammans med läkare, psykolog och vårdpersonal. Det användes skattningsskalor som hette både HAD och MADRS, och Rasmus upplevde det som att alla samtalen vände ut och in på hans sinne. Alla lyssnade, och Rasmus pratade. Ibland flikande någon in något. Efter en tid stod det klart att Rasmus uppfyllde kriterierna för bipolär sjukdom. Inledningsvis hade Rasmus helt saknat sjukdomsinsikt, men efter en tid hade det sjunkit in. Det visade sig att Rasmus maniska sjukdomsskov höll på att avta samtidigt som han kom in på den psykiatriska kliniken. Rasmus vet inte vad han hade gjort mot sig själv om han inte hade befunnit sig där. Sådan skam som han kände då hade han aldrig tidigare upplevt. Det har varit extremt svårt för honom att bearbeta det faktum att han faktiskt stått och skriksjungit och bankat på en akustisk gitarr på Drottninggatan. Tacka fan för att Carl, eller Charles, var där, tänker Rasmus. Han var extremt lugn och trygg när Rasmus var manisk. Han drogs inte med i Rasmus tempo. Carl såg till så att han fick i sig mat. Carl minimerade onödiga sinnesintryck.

Att få insikt i sin sjukdom var jobbigt för Rasmus. Det var även svårt för honom att finna någon förklaring till varför sjukdomen uppstått. Han hade själv googlat fram att den viktigaste riskfaktorn för sjukdomens utveckling är något som kallas för genetisk disposition. Rasmus vet inte vilka hans biologiska föräldrar är. Han är nämligen adopterad från Bangladesh. Det känns tufft för honom att inte kunna få ett definitivt svar. Han tror att han hade mått bättre om han hade kunnat säga: ”Aha! Min mormor var bipolär, det förklarar varför jag också är det!”. Han hade ventilerat dessa tankar med Carl på den psykiatriska kliniken. Carl hade varit mycket empatisk i sitt förhållningssätt mot honom när han sade detta. Carl hade sagt att han inte kunde förstå hur det är att vara adopterad och inte känna till sina biologiska föräldrar, men att om Rasmus berättade, så kanske han i alla fall skulle kunna förstå lite mer. Detta var början på den goda relation som de sedan utvecklade. Den goda relationen till Carl ledde sedermera till att Rasmus förstod vikten av att behandlas med litiumpreparat. Rasmus har även påbörjat KBT-behandling, då han blivit informerad om att detta kan ha god effekt för honom. Rasmus är mån om att ta hand om sin psykiska hälsa så gott det går. Han vill absolut inte känna den skam och skuld han kände efter musikantincidenten.

Rasmus och Fredrik har druckit upp sitt kaffe och går nu tillsammans, hand i hand, mot Gamla stan. De har lärt känna varandra väl och stöttar varandra i återhämtningsprocessen. Att lära sig leva med en psykisk sjukdom har inte varit det lättaste, men tillsammans hjälps de åt att uppmärksamma varandra på om någon av dem visar symptom på depression eller mani. I februariskymningen kysser de varandra under riksdagshusets valv. Imorgon ringer de Lennart. Då blir det officiellt.

Samtidigt, i en annan del av Stockholm: Carl petar in en väl tilltagen baksnus under överläppen. Han skjuter upp glasögonen på huvudet och slänger en blick över klassrummet. I bänkraderna sitter det ca tjugo stycken blivande undersköterskor. Carl ska informera dem om hur det är att arbeta på en psykiatrisk klinik. Läraren skruvar lite på sig när Carl petar in snusen, men väljer att inte säga något. Det är något med Carls utstrålning. Han verkar veta vad han gör. Läraren låter det bero.

Carl berättar dels rent praktiskt om vad han gör i sitt dagliga jobb, men klassens engagemang blir som starkast när han kommer in på de olika förhållningssätten som man måste tillämpa i yrket. Carl berättar om vikten av att vara en aktiv lyssnare och att ställa öppna frågor som är relevanta och meningsfulla. Carl förklarar kortfattat för klassen om vad MI, motiverande samtal, innebär. Om hur man ska bekräfta, reflektera, ställa öppna frågor och sammanfatta samtalen med vårdtagaren. Att MI utgår ifrån att vårdtagaren är den främsta experten på sitt eget liv, och att samtalsmetodiken syftar till att lyfta fram motivation till förändring hos vårdtagaren. Förändringen kan bestå i att förändra vissa levnadsvanor för att förebygga psykisk ohälsa. Carl refererar till boken ”MI – motiverande samtal” av Holm Ivarsson, Ortiz och Wirbing när han berättar om hur man bör anpassa samtalets fokus utifrån vårdtagarens befintliga motivation. Att man vid låg motivation fokuserar på att skapa diskrepans, skillnader, mellan olika levnadsvanor. Hur man vid medelhög motivation försöker förstärka vårdtagarens egna positiva förändringsprat och därmed lösa ambivalensen. Hur man vid hög motivation fokuserar samtalet på att strukturera och planera inför förändringen med hjälp av kort- och långsiktiga mål.

Carl berättar att MI är en god grund att utgå ifrån i kommunikationen med vårdtagarna, och att denna metod är väl förenlig med det lyhörda, respektfulla och empatiska förhållningssättet. Det här är ett sätt att förhålla sig professionellt gentemot vårdtagaren. Man utgår alltså från vårdtagarens egna upplevelser, och inte sina egna.

1 timma senare: Carl promenerar mot sin lägenhet i centrala Stockholm. Han tänker på det där med att vara professionell och vikten av att kunna vara personlig, men inte privat i samtalen. Han har gått en mängd kurser i ämnet bemötande, men ibland blir det fel ändå. Ibland kommer man varandra för nära. Ibland gör man fel. Ibland är man rent av klumpig och okänslig som personal. Carl tänker tillbaka på en händelse som inträffade för 6 månader sedan.

Han minns tre killar som samtidigt vistades på den psykiatriska kliniken som han jobbar på. Jimmy, Fredrik och Rasmus. De insatser som utfördes först på dagen kretsade kring Fredrik. Carl har träffat många människor med depression tidigare i livet, men aldrig någon vars liv förändrats så pass mycket som Fredriks. Smartare kille än Fredrik får man leta länge efter. Fredrik gjorde helt klart ett bestående intryck på Carl. Det var svårt att inte dras med i Fredriks negativa tankebanor. Fredrik var en sån där kille som Carl egentligen bara ville krama om och säga: ”Allt blir bra. Det ordnar sig”. Men ändå: vilket emotionellt hästjobb det var att bryta igenom hans fördomar om psykisk ohälsa. Nog är Carl nöjd med sin insats, nu när han tänker efter, men han minns hur trött har kände sig efter arbetet med Fredrik. När vården kring Fredrik var klar för dagen så träffade han nästa vårdtagare, Rasmus. Att jobba med människor med bipolär sjukdom ligger Carl i fatet. Det känns naturligt för honom att vara avskalad och lågaffektiv i sitt förhållningssätt, samt vara tydlig i sina gränsdragningar. Men Rasmus tryckte ofta på hans svaga punkter. Rasmus kommenterade ofta Carls sätt att gå eller hans kroppsdoft. Carl, professionell som han är, kunde förstås se förklaringarna bakom beteendet och koppla det till sjukdomen. Men Carl kunde inte alltid skaka av sig känslan av att han kanske ändå gick lite konstigt, eller luktade lite starkt. Carl tänker att hur professionell man än är i sitt bemötande, så är det oundvikligt att ändå bli påverkad av det man får se och höra i jobbet. Att arbeta med människor som befinner sig i utsatta situationer formar en som människa. Skönt att Carl haft bra kollegor som stöttar och avlastar varandra i sådana situationer. Annars skulle Carl ha kastat in handduken för länge sedan.

Den sista personen som Carl skulle träffa för dagen hette Jimmy. Jimmy hade drabbats av schizofreni. Carl är inte nöjd med sina insatser hos honom. Den person som man träffar i slutet av sitt arbetspass är ofta den som får träffa en personal med låg energi. Carl är ofta trött efter dagens tidigare möten med olika vårdtagare, och det tar mycket energi av honom att vara så pass flexibel i sitt förhållningssätt som man måste vara inom vården. Carl och Jimmy lyckades aldrig skapa någon riktigt bra relation till varandra. Förtroendet och tilliten uteblev, och Carl kände sig som en person som ”bara” gör sitt jobb. Under den här perioden mådde Carl inte särskilt bra när han gick hem från jobbet. Han hade så gärna velat känna att han i större utsträckning hade kunnat vara mer närvarande i Jimmys vård. Konstigt det där, tänker Carl. Ibland känns det som om man hjälper andra för att själv må bra. Men när man inte lyckas med det, så mår man dåligt istället. Carl börjar tänka på något som han läste i skolan för många år sedan. Ett citat av Kierkegaard:

”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det hjälper det inte om jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och vill egentligen bli beundrad av den andra istället för att hjälpa henne. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att härska utan att tjäna. Kan jag inte detta kan jag heller inte hjälpa någon.”

När han nu rannsakar sig själv så var det just det här som han misslyckades med i sin kommunikation med Jimmy. Han kunde inte möta honom där han befann sig. Carl hade helt enkelt inte energin eller förmågan att räcka till.

Just när Carl har kommit in i tankarna på hur man bör agera när man av misstag har förbrukat sitt förtroende hos en vårdtagare, så får han syn på två bekanta ansikten en bit framför honom, precis där vid riksdagshuset. De två männen kysser varandra. ”Ja, det kunde jag ge mig fan på!” Säger Carl tyst för sig själv och kan inte låta bli att le.

Vad är arbetsmiljö?

Den fysiska arbetsmiljön är oftast lätt att beskriva och åtgärda. Vi ser det som behöver åtgärdas. Vi undersöker, riskbedömer, åtgärdar och kontrollerar vår omgivning med enkla metoder: Den enkla delen av arbetsmiljöarbetet. Den mer komplicerade delen är hur vi arbetar med den psykiska arbetsmiljön. Den går inte alltid att se, och den har en tendens att vara mer abstrakt än den fysiska delen. Den är kanske lättare att känna. Den känns i stämningen i rummet. Den ligger som elektrisk spänning mellan dig och dina kollegor. Ibland är den positivt laddad, ibland negativt.

Det kan finnas många anledningar till en negativt laddad psyksocial arbetsmiljö: Hög stress, högt ställda krav, otydligt ledarskap och brister i kommunikationen på arbetsplatsen är vanliga orsaker till en undermålig arbetsmiljö. I våra egna grupperingar på arbetsplatsen pratar vi ibland om detta; Vi säger att chefen inte lyssnar, vi säger att både den ena och den andra kollegan är usel, vi säger att vi inte har tid till diverse uppgifter. Detta kallas i dagligt tal för skitsnack och gnäll. I förlängningen kan det växa fram en mobbningskultur på arbetsplatsen. Om man ändå ska försöka se något positivt med det här, så kan vi säga att vi har ett delvis patogent förhållningssätt till vår arbetsmiljö. I gnället och skitsnacket så identifieras det nämligen en hel del orsaker till arbetsmiljöproblemen. Men i en arbetsmiljö med ovan nämnda brister så stannar det oftast där. Vi pratar endast problemen, men inte om lösningarna.

I en positivt laddad psykisk arbetsmiljö så är skillnaden pyramidal: Lagom stress, lagom högt ställda krav, tydligt ledarskap och en god och rak kommunikation råder mellan arbetstagarna. Vi har såväl ett salutogent förhållningssätt på arbetsplatsen, som ett patogent förhållningssätt. Vi finner orsaker till våra problem och vi arbetar aktivt med att lösa dessa. Vi söker även efter faktorer som stärker den arbetsmiljö vi redan har. Vi har ett varierande arbete som är stimulerande på flera nivåer, såväl psykiskt som fysiskt.

Det patogena och det salutogena förhållningssättet går hand i hand med varandra. Vi behöver identifiera problemens orsaker, men också diskutera dess lösningar. Avseende den fysiska arbetsmiljön är det enkelt: Om en lampa gått sönder, så byter vi den. Om det är kallt på kontoret, så höjer vi värmen. När vi istället försöker tackla problemen i den psykiska arbetsmiljön så blir det svårare. Det är ju vi själva som utgör den! Om vi tycker att kollegan är omdömeslös och ineffektiv, så löser vi inte det genom att byta kollega eller jobb. Vi kan inte trycka på en knapp för att lindra stressen på jobbet, som vi kan göra på elementet när det är kallt. Så, hur tacklar vi problemet när vi själva kanske är en del av det, och hur ska vi göra när vi tycker att en kollega eller chef beter sig kränkande mot andra?

Vi är varandras arbetsmiljö. Även om det är arbetsgivaren som är ansvarig för arbetsmiljöarbetet så är vi arbetstagare högst delaktiga i hur det efterlevs. Om vi vill verka inom ett yrke där vi kan känna gemenskap och acceptans så måste vi ta hand om varandra. Det ligger ju i vårt intresse att må bra på arbetsplatsen, eller hur?  Våga erkänn problemen, våga prata om lösningarna och acceptera aldrig mobbning, utanförskap eller kränkande behandling på arbetsplatsen! Fråga dig själv om vad som är viktigt för dig i ditt liv. Om något av dina svar är att trivas på arbetsplatsen, fråga dig då hur du kan göra just det. Jag har inga svar på vad psykisk arbetsmiljö innebär för dig, men det har däremot du. Och det är också du som har lösningarna.

/Björn-Ivan

Skotte

Jag pratar på olika sätt med olika människor. Jag har ett språk med min bror. Jag har ett språk med Marcus. Jag har ett språk med övriga kollegor. Jag har ännu ett språk som är anpassat för möten, och ytterligare ett med brukare och anhöriga. Alla mina språk är på svenska men skiljer sig vitt från varandra. Men vilket språk använder jag på jobbet?

Marcus sitter på kontoret och arbetar i datorn. Jag kliver in genom dörren och ropar ”UH!”. Marcus svarar med ett ”ÄH!”. Jag frågar ”Vaddå?”. Marcus svarar ”Förlåt?”. Marcus har något roligt att berätta. Marcus och jag har ett högst internt sätt att kommunicera med varandra. Kommunikationen bygger främst på gemensamma kulturella och sociala referenser och utgörs av ett axplocka av intryck vi fått från diverse tv-serier, filmer och podcasts. För oss fungerar det här språket utmärkt. Vi bygger en starkare relation till varandra genom vårt gemensamma språk och mängden av information som utbyts genom den kommunikationen är enorm; Genom Marcus tonfall, ljudnivå och mimik när han svarar med ett ”äh” kan jag avläsa hans dagsform, hans energinivå och om han sitter inne med positiva eller negativa nyheter. Vi har även en unik relation till  chokladkakan Skotte, men vad det är tänker jag inte berätta. Det är min och Marcus hemlis. Men jag kan säga så mycket att om jag ser Marcus äta en Skotte, så vet jag vad det betyder!

Jag och min bror har kommit ännu längre i vår kommunikation. Det är inte så konstigt, då vi jobbat på den i drygt 28 år. För oss räcker det med en blinkning och en nickning för att vi ska kunna läsa av varandra. Den verbala kommunikationen är ofta överflödig.

Att utveckla sådana typer av kommunikation tar oftast lång tid och kräver att man aktivt arbetar med sin relation. De flesta människor har säkerligen liknande kommunikationssätt till en eller flera människor. Ett eget sätt att prata. Ett eget språk. Vi anpassar och utvecklar ständigt våra egna unika språk i samspelet med våra medmänniskor. Att utveckla en unik och egen kommunikation med en annan människa är i grunden något vackert. Det skapar en känsla av samhörighet och gemenskap. Ibland utvecklar en hel arbetsgrupp en särpräglad kommunikation som fungerar väldigt bra internt. Dock riskerar kommunikationen att upplevas som exkluderande för den som kommer ny till en arbetsplats. Man ställs utanför samtalets ramar och hänger inte med i diskussionerna; Att bli inkluderad, accepterad och att kunna delta i samtal på lika villkor är något som är viktigt för alla. Vi måste alltså kunna byta språk i dessa situationer. Vi behöver använda ett offentligt språk, ett språk för alla:

Fackspråket använder vi oss av under möten med andra aktörer inom kommunen, exempelvis när vi träffar boendesamordnare, handläggare, chefer och dylikt. Fackspråk är förenklat ett jobbspråk, som är avsett att fungera bra på arbetsplatsen. Att prata fackspråk innebär att vi använder oss av adekvata termer som är välkända av alla som verkar inom vårt yrkesområde. Jag säger alltså inte ”äh” eller ”uh” till chefen när hen vill veta om jag klarmarkerat min schemarad (att klarmarkera ‘schema-raden’ är typiskt fackspråk, eftersom det är en term som endast används i yrkesrelaterade sammanhang). Det skulle uppfattas som exkluderande att svara ”äh!”, och så kan vi ju inte ha det. Vi måste ha ett inkluderande språk i dessa sammanhang, så att alla kan känna sig delaktiga; I vår yrkesutövning måste språket stå i paritet med mottagarens förståelse av det, och för att språket ska kunna göra just det, så gäller det att vi också har samma definitioner på de ord som vi använder. Ord som ofta definieras olika av olika människor kan till exempel vara värdeord, som samarbetsvillig, moralisk, empatisk och noggrann.

Fackspråket och den så kallade metakommunikationen lever sida vid sida med varandra, och kontrasten dem emellan är minst sagt bjärt; Vi måste alltid vara medvetna om hur vi uttrycker oss, och hur det vi säger uppfattas av andra. Med vem har du ett unikt sätt att prata med? Kollegan, sambon, hunden eller mamma? Eller kanske allihop? Hur anpassar du ditt språk när du träffar någon ny?

/Björn-Ivan