Behandlingspedagogerna

Den trettionde maj tvåtusensexton. Jag ska föreläsa om mitt jobb på Campus Nyköping inför en klass blivande behandlingspedagoger. Under en halvdag ska jag stå inför klassen och prata om anhörigstöd, MI, lågaffektivt bemötande och yrkesstolthet. Jag har aldrig föreläst så pass länge förut. Inte heller har jag någonsin varit nervös när jag ska prata inför en massa folk. Men nu är jag det. Nu när jag ensam står vid katedern och den stora tavlan, och behandlingspedagogerna börjar välla in i klassrummet. De skrattar och har kul. De har smält samman och skapat starka band under ett helt läsår. Jag blir plötsligt nervös. Och rädd. Jag vill inte vara kvar. Det är inte kul längre.

Kvällen innan förbereder jag mig på bästa sätt. Hur jag ska vara klädd under föreläsningen känns självklart: Skjorta och jeans. Ser professionell ut, men ändå avslappnat. Ingjuter förtroende. Perfekt. Kalkylerar inte alls med hur svettig en blir i skjorta och jeans i sommarvärmen. Jag provar sju olika sätt att öppna föreläsningen på. De flesta är bara larv: Hej, jag heter Björn-Ivan jag jobbar som vårdare och jag älskar mitt jobb! Så platt och klyschigt. Den öppningen går i slasken med ett skratt.  Rabblar materialet i tio minuter. Jag kan ju de här grejerna. Går och lägger mig. Fjärilarna i magen lyser med sin frånvaro.

Åter i klassrummet: Shiiieet. Där är en gubbe med långt gråsprängt skägg. Ser ut som en akademiker med hundra års livserfarenhet. Vad kommer han att tycka om det jag ska säga? Fan ta han om han räcker upp handen, han ska aldrig få ordet. Och där är ju hon som jag gick i gymnasiet med. Henne följer jag på Instagram, så jag vet att hon är smart och har en massa vettiga åsikter. Säger jag något dumt nu så kan jag lika gärna lägga ner mina sociala medier och gömma mig bakom en skämskudde. Och där är en snygg kille. Och en snygg tjej. De kollar på mig. Undrar om de ser hur mycket jag svettas i min skjorta? En medelålders man sitter ordentligt tillbakalutad i sin stol med armarna i kors och tittar skeptiskt på mig. Jag ska inte tro att jag är någon. En flashback från lumpen blixtrar förbi, där allt en gjorde var totalt jävla IG.

Helt plötsligt fattar jag att jag ska stå här i tre timmar och prata. Tre fucking timmar. Okej, jag kan klara det här. Jag kan prata, jag är inte rädd. Jag kan prata, jag är INTE rädd. Dags att öppna: Hej, jag heter Björn-Ivan, jag jobbar som vårdare och jag ÄLSKAR mitt… ehh… jobb?

En svettpärla gör sällskap med tio andra nedför min rygg. Skjortan skaver. Av någon anledning får jag tandläkarkänslan i munnen, ni vet när de lägger in en bomullsboll och en dammsugare och man inte längre kan prata. Jag vill säga en massa saker, men istället följer fem totalkassa öppningar efter varandra. Sedan inser jag att jag har ca femton minuters material som ska räcka i tre timmar. Tanken slår mig att jag faktiskt har möjligheten att helt ordlöst lämna klassrummet och gå hem och lägga mig i badet. Jag är tyst i tio sekunder. Tio sekunder är väldigt lång tid när en står inför tjugotalet vuxna människor som lika tysta sitter och granskar en.

– Det är ingen fara, det går jättebra!

Vem sa det? Var det något som bara hördes i min hjärna? Jag möter gymnasievännens blick. Hon ler. Hon säger att det går bra. Jag ser mig om i klassrummet och ser att det är flera andra som också ler. Inte några hånleenden, utan välmenande, snälla och varma leenden.

Just i det ögonblicket fattade jag något som behandlingspedagogerna tydligen redan visste: Det är okej att vara precis som man är. Det är okej att vara nervös, rädd och panikslagen. Det är okej att vara tyst i tio sekunder och ha tunghäfta. Det är tillochmed okej att lämna en tre timmar lång föreläsning efter femton minuter, för att man hellre vill gå hem och bada. Men tack vare en enda mening stannade jag kvar: Det är ingen fara, det går jättebra!

Behandlingspedagogerna har fattat att alla människor, inklusive jag själv, gör så gott de kan utifrån sina egna förutsättningar i varje given stund. Och därför: Varje gång som jag tänker tillbaka på den trettionde maj tvåtusensexton så blir jag varm inombords. Tack för att jag fick träffa er, underbara människor.

/Björn-Ivan

Behöver inte. Måste inte. Men borde.

Tisdag förmiddag. Klockan slår tio.  Det är dags att gå. Snart är det dags att stirra den röda besten i vitögat och låta den hugga mig med sina sylvassa tänder. Jag behöver inte. Jag måste inte. Men jag borde.

Där är hen. Utanför badhuset står hen i sin väldiga vidunderliga monstrositet och väntar på mig. Djävulskt röd med två blundade ögon mitt i ansiktet. Hen ser ut att sova. Men jag vet att livet pågår för fullt på insidan. Bubblande, varm, svettig, trång och pulserande är hens kropps innanmäte, ständigt i rörelse i jakten på nya offer. Jag måste ta mig in i genom munnen. Jag har gjort det förut och klarat mig, det vet jag. Men det var länge sedan. Kommer jag klara det igen? Jag öppnar tveksamt det slumrande gapet och klättrar mödosamt uppför tungan av metall.

– Har du lämnat blod tidigare?

– Ja.

– Vill du ha en gåva eller skänka pengar till behövande?

– Skänka.

Jag har aldrig gillat att lämna blod, men jag gör det ändå. Jag vet att det är det rätta. Jag berättar för Maria att jag tycker att det är obehagligt när besten ska sätta sin vässade tand i mitt armveck. Flourtanten 2.0 typ.

Maria tycker det är bra att jag ändå kommer till den röda besten trots att det tar mig emot. Trots att jag blir stressad av det där SMS:et jag får några dagar i förväg: Nu är det dags att lämna blod!  Trots att jag egentligen inte vill. Denna Bekräftelse är föga lindrande för en rädd och stressad människa, men ändock en lindring.

Jag behöver inte. Jag måste inte. Men jag borde.

Det är inte så hemskt som jag minns det. Det går faktiskt ganska bra. Tio minuter, sen är det klart. Jag dricker saft, skänker en gåva till barndiabetesfonden och går hem och äter blodpuddingen, sylten och baconet. Jag tänker på att jag kommer träffa besten igen. Kanske kommer jag vara mer förberedd, men troligtvis kommer det krävas en stor ansträngning av mig att våga gå dit även nästa gång. Jag gillar inte tänderna. De är långa och gör ont. Ser onda och farliga ut. Tanken på tänderna är nog värre än själva bettet.

Idag surrade det till i min mobil. Den röda besten hörde av sig. Är det dags igen, redan efter två veckor? Tack! Det blod du gav har nu kommit till nytta för en patient. Hälsningar, Blodtappen.

Besten berättade för mig att min gåva har gjort skillnad för en annan människa. Jag kanske har räddat ett liv. Min ansträngning resulterade kanske i en livslång belöning för någon annan. Besten är besegrad. Och jag kommer besegra den igen. Och igen. Och igen.

Jag behöver inte. Jag måste inte. Men jag borde. Och jag vill. Och jag kan.

Vi har alla våra egna bestar som vi strider med. Varje dag är en tyst kamp som bara är synlig för oss själva. För vissa kan besten vara diskberget. För vissa är besten medarbetarsamtalet med chefen och för vissa är besten att behöva gå på en offentlig toalett och göra nummer två. Det krävs ofta en stor ansträngning av oss att besegra besten. Men om belöningen för vår insats inte är i paritet med vår ansträngning, så tenderar vi att bli stressade och må sämre.

Belöningen är alltså en avgörande faktor för om vi kommer att utmana oss själva eller inte. Vad vinner jag på det här? Hur mycket energi behöver jag förbruka för att uppnå mina mål? Är det värt det?

I arbetet som stödpersonal så består belöningen i regel av beröm från kollegor och chefer, samt en inre tillfredställelse när man ser att ens insatser är brukaren till gagn. Sånt här skapar kort sagt en god arbetsmiljö. Om berömmet och bekräftelsen istället uteblir och ens arbetsinsatser ej bär frukt, utan att vi vet varför, så frodas ohälsan. Vi måste alltså berätta för varandra när vi gör något bra. Lyfta det positiva. Vi har nog alla en tendens att fortsätta göra sådant som vi blir bekräftade i, så vad väntar du på? Bekräfta!

Du behöver inte. Du måste inte. Men du borde. Och du vill. Och du kan.

Text: Björn-Ivan Sundin

Bild: Charlotta Alberts

 

Vi får alla plats på trottoaren!

En av alla förmiddagspromenader som blir längre än man tänkt, en vårpromenad runt hela staden, i stort sett. Ytterligare ett möte med en grupp människor och en kommunarbetare, intressant, ledsamt och förundrande…

En av de sällsynt härliga vårdagarna -17, en långlång promenad runt staden. Ok, lite krydda men kroppen säger att det var en sjuhelsikes lång promenad väl hemma i soffan, sinnet är beredd att hålla med. Promenaden var bra men ett möte mindre bra, helt i motsats till den där damen som fick berättat för sig om vilka goda glassar det finns i Italien, minns ni? För en tid sedan skrev jag om personlig/privat och balansen däremellan, vad är egentligen rätt och fel, gå gärna tillbaka och läs om ni inte minns.

Denna gång ska mötet ske mellan en grupp människor på promenad, jag närmar mig sakta men säkert bakom denna grupp av människor och ser hur trevligt de har, männen går långst bak och kvinnorna lite längre fram, de går två och två, de stannar kort upp och ser ut att titta på något och går sedan vidare. Totalt är de 8 st. Någon har stavar och någon ett bälte med vattenflaska. Ser bra ut efter de förutsättningar dessa personer har, jag tänker kort att det ser lite härligt ut, där går de på promenad, lugnt men efter konstens alla regler. Bra skor och bra vindtäta jackor, stiligt och noga!

Ganska så snabbt kommer en tjej cyklandes, på samma trottoar som vi (jag och gruppen) går på. Tjejen cyklar på ”fel” sida, det bara blev så efter att antagligen ha kommit ut från en port. Det finns gott om utrymme för alla oss att mötas på trottoaren. Tjejen på cykeln jobbar inom kommunen, jag ser det på cykeln och även på kläderna hon bär när vi väl möts. Antagligen så har hon nyss varit på hembesök i jobbet och nu på väg till nästa kund. Kanske har hon nyss läst tidningen för någon, lagat mat åt någon eller bara varit sällskap för en stund. En bra och viktig uppgift, hon har förmodligen gjort skillnad för en annan människa. När väl den här tjejen möter gruppen strax framför mig så breder de liksom ut sig, de visar starkt sitt missnöje över att hon faktiskt cyklar på trottoaren. Kvinnorna längst fram i gruppen stannar kort till och säger något men tjejen cyklar vidare, vinglar till lite för att det nu helt plötsligt blivit väldigt trångt och trottoarkanten är väldigt nära för tjejen på cykeln. När hon så möter männen längre bak i ledet så stannar även de upp en stund, säger något och pekar mot den andra sidan av vägen, förmodligen hänvisar de till att tjejen borde cyklat på andra sidan, de gick ju minsann där. Tjejen på cykeln svarar inte utan cyklar vidare, hon känns van men precis jämnsides så riktar en av männen en sträckt armbåge mot tjejen på cykeln och för en stund är hon på väg ner för trottoarkanten på sin cykel. Armbågen träffade tjejens överarm och hon vinglar till ordentligt. För en stund blir jag mållös. Jag stannar kort upp och det blir en jättekrock i mitt huvud. Ser de inte vad hon gjort eller gör för andra? Är hon verkligen värd en armbåge på överarmen bara för att hon just då råkade cykla på trottoaren på väg till nästa trappuppgång? Jag är övertygad om att detta färgade tjejens fortsatta arbetsdag, även övertygad om att det hon minns från just den arbetsdagen är den välriktade armbågen från mannen.

I arbetet med och för människor inom kommunen kan man utsättas och vara med om väldigt många olika situationer och personer men ingen ska behöva bli attackerad på väg från punkt A till B. Det finns plats på trottoaren åt alla! I min värld gör ni som har cykeln som ett arbetsredskap ett väldigt fint jobb och för mig är det helt ok om ni cyklar på fel sida ibland, på väg att göra skillnad för en annan människa!

Ta hand om er!

Marcus

Brukarjournalen, del sju av sju: Frågor till läsaren

Vi som arbetar inom den sociala omsorgen för dokumentation över det arbete vi utför. Här kommer några tips på samtalsämnen inför ditt nästa personalmöte:

  • Hur skulle det se ut om det var brukaren som förde dokumentationen?
  • Är vår dokumentation alltid objektiv?
  • Varför, hur och vad ska vi dokumentera?
  • Hur skulle du själv ha dokumenterat de scenarion som beskrivits i brukarjournalen?

När jag själv dokumenterar omständigheter som rör en brukares insatser, så har jag oftast endast en sak i bakhuvudet: Brukaren har alltid rätt att begära ut sin dokumentation. Jag tycker att detta är en fantastiskt bra paragraf i LSS-lagen, ty då finns det aldrig några tvivel på hur man ska föra dokumentationen: Den ska vara lätt att förstå, vara objektiv samt ta hänsyn till brukarens integritet. Fantastiskt!

Text, brukarjournalen: Björn-Ivan

Bilder, brukarjournalen: Charlotta Alberts

Brukarjournalen, del sex av sju: Misslyckanden

Stöd

Personalen ringde på undertecknads dörr kl 09.00 enligt genomförandeplan. Undertecknad låg dock och sov på grund av en förändrad dygnsrytm. Personalen försökte, enligt senare inkommen uppgift, att nå undertecknad under ca en timmas tid. Personalen skickade sedan ett SMS med texten Eftersom du ej öppnat dörren vid planerad insats så uteblir ditt stöd med handlingen idag. Undertecknad har noterat att det är den tredje gången på rad som insatsen uteblivit.  Undertecknad upplever att han ej förmår påverka situationen, då personalen sagt att stödet ej kan ges vid någon annan tid på dagen.  Undertecknad upplever en  känsla av misslyckande när han läst personalens SMS.

Robert Kärrman, Schizofreni

Brukarjournalen, del fem av sju: Människosyn

Sinnesstämning

Undertecknad har idag träffat en nyanställd vikarie på boendet, Anna. Vikarien upplevdes av undertecknad som intresserad och positivt inställd till att träffa mig. Anna upplevdes som en lugn person som tog hänsyn till undertecknads rätt till integritet och självbestämmande; Anna såg mig som en individ, och inte endast en diagnos. Undertecknad upplevde mötet med den nyanställde vikarien som positivt, och det finns anledning att anta att stödet från denna person kommer vara undertecknad till gagn.

Anna-Lena Hansson, Downs syndrom

Brukarjournalen, del fyra av sju: Delaktighet

Aktivitet

Undertecknad och dennes kontaktperson spelade under kvällen biljard. Kontaktpersonen skötte betalningen samt bokningen av biljardbordet. Undertecknad kände sig förminskad över att kontaktpersonen tog allt ansvar. Undertecknad och kontaktpersonen spelade sedan biljard i ca en timma. När vi vara klara så plockade kontaktpersonen undan alla köer och bollar, medan undertecknad tittade på.

Sören Holmstedt, Downs syndrom

Brukarjournalen, del tre av sju: Informationsanpassning

Samordning
Undertecknad har idag suttit i ett möte tillsammans med kontaktpersonalen samt handläggaren. Undertecknad beskrev sitt nuläge samt hur stödinsatserna utförs. Kontaktpersonalens och handläggarens bild överensstämde med undertecknads.  Handläggaren förde protokoll under mötet. Dock kunde undertecknad ej tillgodogöra sig protokollet, då det var skrivet med ett svårbegripligt fackspråk. Mötesprotokollet upplevdes dessutom som onödigt långt och ostrukturerat. Kontaktpersonalen har emellertid givit mig stöd med att översätta protokollet till ett mer begripligt och lättbearbetat språk.
Sara Björk, Dyslexi och ADHD

Brukarjournalen, del två av sju: Flexibla krav

Stöd

Personalen skulle idag motivera och stödja undertecknad med städning av lägenhet. Undertecknad har idag varit mycket trött och ej känt sig motiverad till att städa. Lägenheten har dessutom blivit ovanligt stökig under den senaste perioden, vilket gjort att städningen upplevts som ett stort krav för mig. Personalen frångick dock den gällande genomförandeplanen och delade upp städningen mellan sig själv och undertecknad. Städningen blev således utförd på ett sätt som passade mig, även om denna metod ej beskrivits i en genomförandeplanen.

Lisa Ottosson, Aspergers syndrom

Brukarjournalen, del ett av sju: Affekt smittar

Sinnesstämning

Personalen kom in till mig kl 0800. Personalen tog ej av sig skorna och gav sken av att vara väldigt stressad vid morgonrutinerna. Personalen kollade ständigt på klockan och verkade ej bry sig om hur jag mådde. Undertecknad blev själv stressad och illa till mods, och spillde till följd av detta ut kaffe på golvmattan. Personalen suckade, och verkade besvärad över att insatsen tog längre tid än vanligt. Undertecknad har stannat hemma från jobbet idag på grund av magont.

Ivar Karlsson, ADD