Resa 1: I Förintelsens spår. Tredje dagen

Det känns overkligt och tomt i huvudet. Jag kan verkligen inte föreställa mig hur en familjefar som aldrig dödat kom till att mörda och ta livet av så många oskyldiga människor. Deras anledning att inte svika gruppen ‘makes no sense’ och det är ingen tillräckligt bra anledning att döda oskyldiga liv. De svek sig själva, sina familjer och världen med sina handlingar. Deras handlingar orsakade många konsekvenser som än idag förekommer överallt i världen. Men jag känner att när jag ser platsen i verkligen så gör det mig mindre förvirrad och jag får mer förståelse för händelsen.

Så skriver Suad där hon idag satt i tallskogen strax utanför byn Josefow där en grupp helt vanliga män, polisbataljon 101 från Hamburg under ledning av major Wilhelm Trapp utförde sin allra första order. De fick uppgiften att mörda hela den judiska befolkningen i Josefow – barnen, kvinnorna och männen. Ettusenfemhundra människor skjuts till döds av cirka femhundra familjefäder från Hamburg. Hur ska man förstå det?

Det var berättelsen om denna händelse som vi använde när vi för första gången presenterade Toleransprojektet för eleverna på skolorna. Det var det flera elever som anknöt till i sina texter.

Det känns lite overkligt att faktiskt sitta här efter cirka sju månader sedan vi fick allt berättat för oss första gången. När Malin och Ola kom till oss och berättade om allt detta i augusti var jag direkt intresserad, men trodde inte att jag skulle få se det i verkligheten. Så därför tycker jag att det känns helt underbart blandat med att jag känner mig sorgsen eftersom jag vet att många människor – vissa bara barn – förlorade sina liv här. Jag själv skulle aldrig kunna övertala min hjärna att göra det som vakterna gjorde. Jag skulle vilja lämna platsen innan skjutningarna ens börjat. Sedan skulle jag nog bara sitta och gråta i timmar. (Isabelle)

En flera timmar lång bussresa tog oss från östra till södra Polen och staden Oswiecim – mer bekant under det tyska namnet Auschwitz. Efter en fin kvällssamling med högläsning ur texter och presentationer av dagens gruppuppgift om att skapa en minnestavla sover vi nu en stärkande sömn inför mötet med lägren Auschwitz Stammlager och Auschwitz Birkenau imorgon.

Avslutningsvis får Oliwers text till fotografiet av ”sitt barn” rama in denna fina och känslosamma dag:

Jag skulle berätta för mitt barn att alla barn är lika mycket värda och att man ska visa kärlek till alla. För att det vi sett idag har inte visat så mycket på att alla är lika mycket värda. Sen skulle jag berätta för mitt barn hur alla judar blev behandlade. Att det var många som inte gillade dem – så att min barn får veta det i tid.

 

Resa 1: I Förintelsens spår. Andra dagen

Idag begav vi oss från Lublin mot det lilla samhället Izbica. Izbica var före Förintelsen en så kallad stetl, en judisk by – utan en enda kyrka. Där följde vi spåren efter det judiska liv som försvann och hörde berättelsen om en man vars livsöde fick oss att fundera över frågan: Vem är jag? Vem vill jag vara? Hur ska jag välja rätt i livet?

Efter en rejäl lunch rullade vår buss in mot Belzec – det av Operation Reinharts förintelseläger som byggdes först och som blev en prototyp för de andra två förintelselägren, Treblinka och Sobibor. Här mötte eleverna återigen SS-mannen Kurt Gerstein. Den första gången de fick lyssna till hans berättelse befann vi oss på Söra. Nu står han i Belzec den 18 augusti 1942 och följer en transport judar från staden Lvov som rullar in på perrongen.

I Belzec mördades en halv miljon judar. Tre överlevde. Vid kvällens samling fick eleverna bland annat uppgiften att skriva om denna plats för det barn de alla har klistrat in ett foto av i sin skrivbok. Hur berättar man för ett barn om en plats som Belzec? Så här valde Isabelle att skriva:

I Belzec kom för exakt 75 år sedan idag början på en rad hemska händelser. Folk som enligt vissa andra inte var perfekta som dem skulle föras in i detta stora läger via tåg. De fördes till stora rum där de blev tillsagda att ta en dusch. Det de inte visste var att vattnet i den duschen innehöll något som gjorde att alla var tvungna att tas till ett sjukhus långt långt bort. Därifrån kunde de aldrig resa tillbaka igen.

Imorgon ger vi oss av tidigt mot skogen i Josefow där polisbataljon 101 fick utföra sin första order. Där fortsätter berättelsen och vår resa i Förintelsens spår.

Resa 1: I Förintelsens spår. Första dagen

Nu befinner sig Toleransprojektets första grupp i Polen. Sent igår kväll landade vi i Lublin, en stad i östra Polen som kom att bli centrum för Förintelsens administration. Så här skriver Freja och Nelly i dagens resedagbok:

”På förmiddagen kom vi till koncentrationslägret Majdanek i Lublin. Det var chockerande att se det vi tidigare bara sett på bild. Första intrycket var att det var gigantiskt. Men vi fick veta att det var tänkt att vara dubbelt så stort. Men ändå ändrade vi åsikt och tyckte det var pyttelitet när vi hörde att det skulle få plats 250 000 människor här – fem gånger Nyköpings storlek. Vi gick förbi ett monument som såg ut som ett jättelikt tefat och blev förda till ett dike där vi satte oss i lä för vinden.

Ola berättade där en mycket berörande historia om Skördefesten – ett massmord som ägde rum just i det dike där vi satt. Vi gick vidare till krematoriet. Det fyllde kroppen med en obehaglig känsla. Så kom vi till en barack där det fanns massor av skor. Vi fick där en uppgift att välja en sko och ge den en historia. Här är en av texterna:

Mirla har sina nya skor på sig. De där med den lilla klacken och spetsiga där fram så att de ser ut som vuxenskor. Hon håller sin lillasyster i handen. Mamma har redan förts bort åt vänster. Mirla och hennes syster blev vinkade till höger för de ska tvättas. Mirla förstår mycket väl varför eftersom hon och hennes syster är så dammiga och leriga. Hon har till och med blivit smutsig om de nya skorna.

På eftermiddagen gick vi till ett universitet som undervisar juridik. Det var det gamla högkvarteret för Operation Reinhart (att mörda alla Polens judar). I huset höll man föreläsningar, planerade och tog viktiga beslut om Förintelsen. Det var svårt att förstå att det var just där som beslutet om var och vem man skulle mörda togs. Det var också en konstig tanke att de som tog besluten om att man skulle mörda tusentals barn också hade barn som de älskade.”

Tack Freja och Nelly för dagens resedagbok. Nu har vi haft kvällssamling och i morgon (fredag) fortsätter färden mot samhället Izbica och vidare till förintelselägret Belzec.

Nionde träffen: Inför resan till Polen

Nu är det äntligen mars och snart dags för resorna till Polen. Grupp 1 gör sin resa 15-22 mars och grupp 2 åker 29 mars-5 april. Ni kommer självklart att kunna följa båda dessa resor här på bloggen. Eleverna kommer att hjälpa till med att skriva resedagbok.

Det var förväntansfulla elever som kom till Söra för den sista träffen inför resan. Eftersom lärare från Nyköpings högstadium och Fokusskolan kommer att följa med på resan – både i egenskap av extra vuxna och i fortbildningssyfte – var dessa med under vår dag. Vi hade massor av viktiga förberedelser att gå igenom.

Dagen såg lite annorlunda ut eftersom det var viktigt att eleverna fick med sig vissa grundläggande kunskaper för att resans innehåll ska kunna ”landa” på ett bra sätt. Därför stod inte någon berättelse i centrum utan istället hade vi en lektion om judendomens grunder, symboler, begravningsritualer och vad man bör veta om judiska begravningsplatser. Vi kommer att möta det judiska på olika platser i Polen och därför är det viktigt att eleverna kan känna igen och förstå det vi ser. Alla antecknade i sina böcker för att kunna ta fram anteckningarna och repetera under resan.

Efter att vi ”skakat loss” i en omgång Tabata fortsatte vi med en genomgång i historiska fakta kring antisemitismen, Förintelsens viktigaste årtal, Generalguvernementet (den del av det ockuperade Polen som nazisterna gjorde till ”avstjälpningsplats” för judarna och där dödslägren Treblinka, Sobibor och Belzec byggdes för att mörda Polens judar) och folkmordet på romer under Förintelsen. Vi kommer bland annat att besöka förintelselägret Belzec (där 500 000 judar mördades, två överlevde) och Auschwitz Birkenau (som hade en särskild avdelning för romer och där ca 21 000 romer mördades).

Dagens burkuppgift blev att skriva förväntningar inför resan och vi fortsatte på samma tema i dagens samarbetslunch och gruppuppgift. Alla, både elever och ledare, skrev och berättade om sina förväntningar inför Polenresan. Eleverna fick också fundera över viktiga saker att tänka på för att alla i gruppen ska trivas och må bra tillsammans under resan. ”Vi måste respektera varandra och se till att ingen hamnar utanför” och ”Vi ska tänka på hur viktigt det är att sova ordentligt”, var några av de kloka förslag de kom fram till.

Reflektionsskrivandet i skrivböckerna kom också att handla om tankar och förväntningar inför resan. Så här skrev några:

”Jag hoppas och tror att den här resan kommer att bli den bästa i mitt liv. Längtan efter resan är enorm.”

”Det ska bli spännande att besöka platser som vi har jobbat med och vi vet historierna bakom varje plats. ”

”Jag är så förväntansfull inför resan och kunna åka med den här gruppen av fantastiska personer. Under alla de här TP-dagarna har jag haft så kul med massor av personerna omkring mig. Det känns som om jag kommer att bli vän med dem även efter att Toleransprojektet är avslutat.”

”Det enda som oroar mig är hur jag kommer att reagera eller inte reagera. Det känns som att jag kommer att välja att inte greppa vissa saker (inte tänka igenom) eftersom det kan bli så kraftfullt just då.”

”Jag hoppas att jag kommer att förändras som person och respektera livet mer. Det här är ett stort steg i mitt liv och jag hoppas att jag kan växa som människa.”

När alla skrivit klart kom en liten överraskning. Alla elever fick varsitt svartvitt fotografi på barn i olika åldrar, i olika sammanhang, mitt i livet. Alla dessa barn mördades under Förintelsen och på en alldeles speciell plats i Polen kommer eleverna att ”träffa” sitt barn. Eleverna klistrade in ”sitt barn” i anteckningsboken och varje dag kommer alla att få en uppgift kopplad till detta barn.

Vi avslutade dagen med packlista, resplan och annan viktig information innan det var dags att samlas för ordfläta (alla säger något de bär med sig från dagen) och gruppfoto. Nästa gång vi ses står vi redo med våra resväskor för en vecka tillsammans i Polen!

Åttonde träffen: Att vara barn

Nu närmar sig vår resa till Polen med stormsteg. För att öva oss på att sova borta och komma varandra närmare hade vi en övernattning på Söra kvällen och natten inför den åttonde träffen. Vi åt pizza, hade tävlingar, lekte lekar och såg filmen ”Schindler’s list” tillsammans innan vi kröp till sängs mätta och trötta.

Inför denna träff på temat: ATT VARA BARN hade alla elever fått som läxa att skriva om att vara barn. Vad skiljer barnet från en vuxen. Vilka viktiga barndomsminnen bär jag med mig? Hur märker jag att jag är ett barn? Vad behöver ett barn?

Dagens berättelse var egentligen tre berättelser. Genom tre personer, två autentiska och en gestalt ur skönlitteraturens värld, belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter. Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Koczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följd sina barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka. Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död. Elevernas texter blev fantastiska:

Kvällen den 2 augusti 1942
”Jag har fått ett erbjudande. Jag kan välja mellan att fly och att stanna. De sa att det bästa för mig är att fly från gettot. De sa att då skulle jag leva lycklig. Men jag skulle aldrig kunna vara lycklig utan mina kära barn, jag skulle inte ens kunna sova. Vad skulle hända om de hjälplösa barnen i barnhemmet inte hade något stöd? Jag vill inte ens tänka på det. Jag SKA stanna kvar. Jag ska vara med mina barn även om det innebär att jag dör.”

”Jag har fått ett erbjudande. Ett erbjudande att ta mig ut ur gettot. Utanför gettot vill de att jag skulle skriva en bok om det judar blir utsatta för. Jag kommer att säga till dem att jag redan gör det. Det här är min bok som jag skriver. Vad skulle jag vara för typ av människa om jag lämnar det här. Alla dessa barn, de skulle inte överleva länge. Jag kan inte lämna något som jag har skapat och något som jag har ägnat mitt liv åt. Något som jag kämpar för.”

”Jag har fått ett erbjudande. Jag kan slippa all den här skiten. Jag kan bli fri, men jag vill inte lämna barnen. Samtidigt kan jag rädda andra. Jag vet inte vad jag ska göra?”

”Jag har fått ett erbjudande. Alla mina barn kommer att bli mördade men jag kan slippa att bli mördad. Alla mina barn som jag har tagit hand om, alla mina kloka, snälla, söta, hjälpsamma barn kommer att bli mördade. Jag minns när jag var sex år och satt vid middagsbordet och tänkte, när jag drömde om en värld som styrs av barn. Jag minns att jag lovade mig själv att göra allt för att förverkliga den drömmen. Det blev inte som jag tänkt mig.”

Genom romanen ”Arons bok” följde vi den 10-årige pojken Aron som levde under miserabla förhållanden i gettot och så småningom hamnade på Kozcaks barnhem. I den tredje berättelsen mötte till sist eleverna socialarbetaren Irena Sendlar som smugglade 2500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.

Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en levande tavla samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna. Så här blev några av dikterna:

”Vi har rätt att leva, vi har rätt att ha kul.
Leka eller vila, det spelar ingen roll.
Utan det blir barnen som vuxna.
Utan det finns ingen framtid.”
(Artikel 31: Alla barn har rätt till lek, vila och fritid.)

”Från olika länder i världen vi möts
Kom och lek med mig Mats.
Jag är född med stolthet till mitt land
och jag förtjänar ett bevis för det.
Vi alla kommer från olika ställen
där det är olika oroligt på kvällen.
Men det är jag inte skyldig för.”
(Artikel 7: Varje barn har rätt till ett eget namn, ett medborgarskap och att känna till sitt ursprung.)

”Ett barn som gråter.
Ett barn som känner hopp.
Ett barn som är rädd.
Ett barn som saknar tillit.
Ett barn som alltid utsätts för fel saker.
Ett barn som inte känner kärlek.”
(Artikel 2: Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras.)

Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en plats som varit viktig i deras barndom.

Trötta men varma och glada i våra hjärtan avslutade vi dagen med att skriva resekontrakt med regler inför Polen resan , läxläsning och städning. Nästa gång vi ses är det med ett program som helt är inriktat på vår resa. Vi ska titta på resplanen med hjälp av Google Earth och gå igenom viktiga fakta kring judendom, romer och Förintelsen – betydelsefulla kunskaper för att förstå de platser vi kommer till.

 

Sjunde träffen: Hat del II

Eftersom det tema vi arbetade med förra gången: HAT krävde så mycket av eleverna i form av begrepp, samtal, exempel och reflektion fortsatte vi idag på samma tema för att verkligen få alla tankar att ”landa”. Läxan till denna gång hade rubriken ”När jag ser på världen med min hatblick” och hade till syfte vända blicken inåt, mot egna fördomar och negativa tankar om andra människor. Så här skrev några av eleverna:

”Oftast när jag säger att jag hatar någon så gör jag egentligen inte det. Jag överdriver för att jag inte kommer på något annat ord för just den känslan.”

”När alla brandlarm går i skolan på grund av inkompetenta folk som eldar papperskorgar.”

”Det finns inget jag avskyr mer än när en person blir bortskämd och glömmer bort att tänka på någon annan än sig själv.”

”Då blir jag irriterad av ingenting, som när när folk sticker ut ur folkmassan, när jag är hungrig, trött eller arg.”

”Jag känner att jag så gärna vill få fram de här tankarna och göra dem till verklighet men den förnuftiga kroppen låter mig bara spänna knytnäven.”

Vi inledde dagen med en bildövning där uppgiften var att beskriva ett antal människor enbart utifrån det man kan utläsa av en bild. Bilderna föreställde blanda annat romska kvinnor, en man utan armar, en transperson, en muslimsk familj, en jude och en same. Vilka ord sätter ni till bilderna? Varför är det på det sättet ni väljer att beskriva människorna? Vi talade om att kategorisera, sätta etiketter på människor och om normer.

Sedan återvände vi kort till berättelsen om Gerti och hennes släktingar i träddungen i Auschwitz Birkenau. Hennes kusin Ruben fick svara på ett antal frågor om vem han är. Han svarar: farmors pojke, duktig i matte, vill bli snickare, gillar fotboll. Något mer? Ja, jude. Jaså jude. Just där och då i skogsdungen i Auschwitz var det faktum att han var jude det enda betydelsefulla. Det ansåg i alla fall de som snart skulle mörda honom. Detta ledde oss fram till en anteckningsstund där viktiga begrepp som: identitet, etnicitet, kön, tolerans och intolerans definierades.

Så kom vi till dagens huvudberättelse.  Ola iklädde sig rollen som SS-mannen Kurt Gerstein och vi förflyttade oss till den 25 juli 1945. Eleverna fick möta Kurt där han sitter i militärfängelset Cherche-Midi i Paris, anklagad för krigsförbrytelser. Genom intervjufrågor rullas hela hans liv upp – uppväxten med en patriotisk far, hans djupa kristna tro, en komplicerad väg in i nazistpartiet, moraliska grubblerier, svägerskan Berthas död i Hitlers Aktion T4 (då fysiskt och mentalt funktionsnedsatta tyska medborgare mördades) och inträdet i Waffen-SS med ansvar för hygienfrågor. Vi fick följa honom hela vägen fram till den polska staden Lublin där han den 17 augusti 1942 får order om att bege sig till förintelselägret Belzec med en last Zyklon-B. Nästa gång vi möter Kurt står vi själva vid den tidigare järnvägsrampen i Belzec. Där kommer historien att fortsätta.

För att sammanfatta och knyta ihop temat om hat fick eleverna varsin lapp på vilken det stod en kategori av människor, just den här gången: romer, judar, samer, busschaufförer och städare. Den skapande uppgiften för dagen blev sedan att göra en så kallad ”hatbild”, Varje grupp fick fundera över hur de skulle framställa sin kategori människor så att den som tittade på bilden skulle förstå att det var hatpropaganda riktad mot en specifik grupp människor. Många tyckte att det här var en svår och jobbig övning. ”Jag vill inte ta fram hat inom mig” sa flera elever. Det blev ett bra tillfälle att samtala kring hur övningar av det här slaget kan ge inblick i vilka mekanismer som ligger bakom fördomar, hatbrott och intolerans. Hat uppstår inte ur ingenting utan har ofta en lång tradition. Antisemitism, antiziganism, homofobi och islamofobi är exempel på hattraditioner.

Eftersom nästa tema kommer att vara: BARN så blev dagens glasburksuppgift följande: Du är ett barn. Skriv ner ett råd du som barn vill ge dig själv som vuxen. En lapp med detta råd lades i burken. Vi avslutade dagen med reflektionsskrivande och läxläsning samt praktisk information kring övernattningen som äger rum inom kort.

Sjätte träffen: Hat

Det var väldigt roligt att äntligen få träffas igen efter ett långt juluppehåll. Vi har nu några intensiva träffar framför oss innan vi i mars reser till Polen. Dagen inleddes med att följa upp den senaste läxan och temat – om kärlek. Så här såg några av guldkornen ur elevtexterna ut:

”Kärlek kan vara att gå ut med soporna  eller säga hej till någon.”
”Kärlek får mig att stå upp för andra vid olika situationer.”
”Om en person inte får kärlek blir den osäker på sig själv.”
”Kärlek är att gilla någon för vem den är.”
”Kärlek är ett av de starkaste vapen som finns för den har så mycket makt, den kostar inget och den tar aldrig slut.”
”Alla människor har kärlek i sig.”

Temat för vår sjätte träff var: HAT. Vad händer i oss när vi ser på världen med vår hatblick, när de mörkaste sidorna inom oss påverkar hur vi tänker och känner inför andra människor? För att få igång dessa tankar lyssnade vi till berättelsen om ett välkänt fotografi. På fotografiet ser man en grupp ungerska judar som den 27 maj 1944 anlände med en tågtransport till koncentrationslägret Auschwitz Birkenau. Varför har de kommit dit? Hur ser vi att de är judar? Vilka personer fångar särskilt din blick?

För dessa människor, lilla Gerti, hennes syster, mamma, kusiner, farmor och de andra släktingarna och grannarna, blev Förintelsen bokstavlig. Deras identiteter reducerades till en enda sak – de var judar och judar skulle mördas. 24 timmar efter att fotot togs var de inte bara mördade utan förintade. Hur ska vi förstå detta? Vad händer när vi kategoriserar varandra och bestämmer vilka delar av en människas identitet som är fel eller rätt?

Detta ledde oss in på dagens långa och utmanande progressiva värderingsövning. Steg för steg tog sig eleverna igenom frågor som alla handlade om exempelvis begrepp som identitet, etnicitet, religion och sexuell läggning. Vad kan man välja och inte välja i sin identitet? Går det att vara 100% eritreansk och 100 % svensk? Målet var att alla i diskussionsgruppen skulle yttra sig och att gruppen skulle vara överens om sina svar. För varje steg knuffades nya och lite provocerande tankar in för att grupperna skulle komma vidare och pröva sig fram bland alla svåra och komplexa begrepp. Eleverna tyckte att frågorna var jobbiga och förvirrande men spännande. Vi pausade diskussionerna med lite välbehövliga kroppsövningar i en danceoki, dans till musikvideos.

Hur det kan kännas att bli bedömd och misstänkliggjord på grund av hur man ser ut, ens bakgrund och namn fick Jonas Hassen Khemiris text ”Jag ringer mina bröder” beskriva. Efter högläsningen samtalade eleverna om när  de själva tänker på och bedömer andra negativt och hur texten hängde ihop med värderingsövningens diskussioner.

Som sammanfattning av dagens tema och innehåll skrev eleverna reflektioner i sina anteckningsböcker under rubriken. ”Mina tankar efter dagen med temat hat”. Så här formulerade sig några av dem:

”Jag tyckte dagens lektion var en av de viktigaste vi haft för vi gick igenom känsliga områden, till exempel att om man är annorlunda är man farlig eller skum, att om man är utlänning är man automatiskt en tjuv eller terrorist. Men det funkar ju inte så. Kan man inte bara acceptera att alla är annorlunda!”

”När jag åker härifrån här idag kommer jag att komma ihåg alla de diskussioner vi hade i vår grupp. Inte bara dem som vi hade om identitet, etniska grupper och ursprung, sexuell läggning och fördomar. Jag kommer även att komma ihåg våra fina samtal om allt ifrån kaffe och hjärtsjukdomar till Ikeas köttbullar. Jag kommer även att bära med mig de saker vi pratade om för det kan vara viktiga saker att kunna i vissa sammanhang.”

”Jag kommer att komma ihåg bilden på den femåriga flickan som aldrig fick leva. Hur kan man ha så mycket hat för en folkgrupp? Hur kan man ha så mycket hat mot en liten flicka?”

”Idag har jag lärt mig om hur svårt det är att diskutera om vissa saker. Till exempel om man kan byta identitet utan vidare eller byta religion bara så där.”

”Frågorna fick en verkligen att tänka över en sak som man inte riktigt tänkt över. Som till exempel det där om jag är svensk eller eritrean. Jag hade aldrig tänkt över det men det fick mig att inse att jag kan vara både och. Tanken gjorde mig glad.”

Före läxläsningen förvandlade vi golvet till ett pirayahav som det krävdes samarbete och flytstenar för att ta sig över. Minsta felkliv resulterade i att stenar försvann och att svårighetsgraden ökade, men grupperna klarade det bra och efteråt fick de fundera kring hur samarbetet gick och vilka olika roller som uppstod i gruppen.

Samarbetsövningar kommer vi att ägna mycket tid till när vi i februari kommer att ha en övernattning i scoutgården på Söra. Det blir en bra och trevlig övning inför Polenresan.

 

Femte träffen: Kärlek

Det sista temat före julledigheten var: KÄRLEK. Eleverna kom förberedda eftersom dagens läxa var att skriva en text som handlade om just kärlek.

Två berättelser fick på olika sätt belysa kärlek och altruism (att handla osjälviskt). Vi förflyttade oss med hjälp av Benny Grünfelts tavla till torget i hans lilla hemstad när den judiska befolkningen skulle deporteras till Auschwitz. I tavlans ena hörn lämnar en judisk kvinna över sitt lilla barn till en kristen kvinna. Varför gör mamman så? Vad får den andra kvinnan att ta emot ett främmande barn?

I den andra berättelsen mötte vi fru Zucker och hennes femtonåriga dotter Esther där de just klivit ut ur en av tågvagnarna i Auschwitz II Birkenau. Plötsligt lösgör sig fru Zucker från sin dotter och försvinner iväg? Varför?

Efter diskussioner kring berättelsernas kopplingar till kärlek och altruism gick vi över till fakta kring hur nazisterna gick till väga för att kunna genomföra massmordet på Europas judar. Raul Hilbergs modell, från identifikation till förintelse, presenterades och återigen glödde det i anteckningsböckerna.

Dagens kreativa samarbetsövning i grupper blev diktpussel på dagens kärlekstema. Alla fick skriva ord och meningar på lappar som sedan pusslades ihop till en dikt.

”Kärlek finns överallt
Kärlek är underbart
Man bryr sig om andra
Man kan älska en vän
Man blir blyg och nervös
Kärlek är broderskap
Man får fjärilar i magen
Kärlek kan vara svårt; förvirrande och konstigt
Kärlek är guld värt”

Vi släppte sedan loss fniss, flörtande och mod i leken ”Om du älskar mig baby” innan vi efter läxtiden avslutade dagen med att samlas i ring. Vi genomförde tillsammans en kärleksljushyllning till tonerna av U2:s ”One” och innan vi skiljdes åt fick alla en liten julklapp.

 

 

Fjärde träffen: Att stänga andra ute

reflektionsskrivande

I kyliga adventstider klev vi in i den gemensamma värmen i vår mysiga lokal. Dagen inleddes med uppföljning av guldkorn ur tidigare läxuppgifter och med att alla fick skriva ner namnet på en förebild i fråga om mod att lägga i glasburken. Malala, Nelson Mandela, Fadime och ”min pappa” var bara några av personerna som nämndes och skrevs ner. Sedan ägnade vi oss åt dagens nya tema: ATT STÄNGA ANDRA UTE.

Vi började med att vända frågan in mot oss själva. Hur gör vi när vi stänger andra ute – med tonfall, kroppsspråk, ord och handlingar? Utifrån detta gav vi oss in i det första stora faktamomentet kring Förintelsen som idag handlade om hur nazisterna lade upp planen för och inledde den process som innebar att framförallt judar, men också romer och andra grupper, undan för undan stängdes ute och diskriminerades genom särskilda lagar som gjorde livet svårare och svårare. Vi analyserade bilder och gick från år 1933 till 1938 – under flitigt antecknande i skrivböckerna.

Dagens berättelse hämtades ur skönlitteraturen, men kunde lika gärna ha handlat om verkliga människor. Vi följde den judiska familjen Steiner, bosatta i Wien, från att Hitlers lagar börjar begränsa och förstöra deras liv fram till att deras två flickor Steffi och Nellie sätts med sina resväskor på ett tåg med destination Göteborg. Eleverna fick uppgiften att i rollen som Steffi skriva en text om de känslor och tankar som finns i hennes inre där hon nu sitter med sin lillasyster på tåget mot Sverige. Texterna blev fantastiska:

”Jag är Steffi. Jag saknar min mamma och pappa även om det bara gått två dagar. Nellie sover; alla sover utom jag. Jag är så rädd för vad som kommer att hända. Jag vill vara med mamma och pappa. Är Sverige ett bättre land än Österrike? Kommer nazisterna att invadera Sverige också? Om det sker, vad kommer att hända då? Jag har tusen frågor, men jag måste sova. Imorgon är det en ny dag.”

hoglasning

Malin högläste ur det första kapitlet i boken ”En ö i havet” (av Annika Thor) som handlar om Steffi och Nellies nya liv i Sverige och sedan inleddes samarbetslunchen med gruppuppgiften att fylla en resväska – konkret och symboliskt – med det innehåll gruppen tänkte människor känner är viktigast när man ska starta ett nytt liv i ett nytt land.

Efter pasta- respektive sopplunch redovisades resväskeuppgiften och innan läxläsningen tog vid räddade vi varandra i samarbetsövningen Zombien.

Nästa gång blir temat kärlek och därför blir det kring detta ord eleverna får reflektera och skriva till nästa träff, som blir den sista före jullovet.

Här kommer som avslutning några rader ur en elevtext om att vara modig trots tryck från en kompisgrupp som gör saker man inte tycker känns bra:

”En gång bestämde jag mig för att säga det. NEJ. De tre bokstäverna förändrade mitt liv. Jag började säga det allt fler gånger och fick mer och mer avstånd från dem. Jag började skaffa fler vänner som accepterade mig för den jag var och som jag kunde vara mig själv med. Efter denna händelse har jag inte låtit någon behandla mig på ett sätt jag inte gillar. Andra kanske tycker annorlunda men jag tycker att jag är MODIG.”

glada-i-ring

 

Tredje träffen: Mod och civilkurage

En vintrigt vit dag, morgonen efter att USA valt Donald Trump till ny president, respektive en vackert solig dag, träffades vi för en dag på temat: MOD och CIVILKURAGE. Berättelsen vi lyssnade till började: ”Det var en gång två människor som älskade varandra …” och fortsatte att handla om Marie-Louise och Tony Hrons son John. I augusti 1995, några dagar innan John skulle börja åttan, blev han brutalt ihjälslagen vid Ingetorpssjön utanför Kungälv där han campade med sin kompis Christian. John hade under en längre tid vägrat vika undan för den ene förövarens kränkande behandling och hade också chansen att den här kvällen fly genom att simma bort från misshandeln, men återvände för att rädda Christian. Mordet på John Hron är orsaken till att Toleransprojektet en gång startade.

Berättelsen om John Hron

De många frågor och perspektiv som berättelsen lyfte fram arbetade vi vidare med genom ett rollspel kring begreppen: förövare, offer, åskådare där eleverna särskilt fick sätta sig in i olika typer av åskådarsituationer och försöka dramatisera olika handlingsalternativ.

Vi fortsatte härifrån med en skapande uppgift i grupp som handlade om att göra ett konstverk som gestaltade MOD. Alla grupper fick presentera sina konstverk och grupperna visade på fin samarbetsförmåga och hade verkligen tänkt till kring sina olika tolkningar.

Efter skrivande i anteckningsböckerna under rubriken: ”När jag stör mig på andra” inleddes läxtimmen och vi avslutade dagen med att gå ner till Sörasjön där vi hade ljuständningen och en stunds tystnad till minne av John Hron.

Grupp 2 fick denna dag besök av kommunikatör Robert Karlsson som ska skriva en artikel om Toleransprojektet i nästa NY (Nyköpings Tidning) som kommer som bilaga i Södermanlands Nyheter inom kort. Håll utkik efter detta!

Ljuständning och tankar