Åttonde träffen: Att vara barn

Nu närmar sig vår resa till Polen med stormsteg. För att öva oss på att sova borta och komma varandra närmare hade vi en övernattning på Söra kvällen och natten inför den åttonde träffen. Vi åt pizza, hade tävlingar, lekte lekar och såg filmen ”Schindler’s list” tillsammans innan vi kröp till sängs mätta och trötta.

Inför denna träff på temat: ATT VARA BARN hade alla elever fått som läxa att skriva om att vara barn. Vad skiljer barnet från en vuxen. Vilka viktiga barndomsminnen bär jag med mig? Hur märker jag att jag är ett barn? Vad behöver ett barn?

Dagens berättelse var egentligen tre berättelser. Genom tre personer, två autentiska och en gestalt ur skönlitteraturens värld, belyste vi barnens situation i Warszawas getto under andra världskriget innan vi landade i FN:s konvention om barnets rättigheter. Eleverna fick möta den judiske läkaren, pedagogen och barnrättsförespråkaren Janusz Koczaks som grundade ett barnhem i Warszawas getto och som trots att han fick möjlighet att rädda sitt eget liv istället valde att följd sina barnhemsbarn i tågvagnarna mot döden i Treblinka. Dagens skrivuppgift blev att ta rollen som Korczak och skriva en dagboksanteckning om det moraliska dilemma han hamnar i när kan får möjlighet att lämna gettot och en säker död. Elevernas texter blev fantastiska:

Kvällen den 2 augusti 1942
”Jag har fått ett erbjudande. Jag kan välja mellan att fly och att stanna. De sa att det bästa för mig är att fly från gettot. De sa att då skulle jag leva lycklig. Men jag skulle aldrig kunna vara lycklig utan mina kära barn, jag skulle inte ens kunna sova. Vad skulle hända om de hjälplösa barnen i barnhemmet inte hade något stöd? Jag vill inte ens tänka på det. Jag SKA stanna kvar. Jag ska vara med mina barn även om det innebär att jag dör.”

”Jag har fått ett erbjudande. Ett erbjudande att ta mig ut ur gettot. Utanför gettot vill de att jag skulle skriva en bok om det judar blir utsatta för. Jag kommer att säga till dem att jag redan gör det. Det här är min bok som jag skriver. Vad skulle jag vara för typ av människa om jag lämnar det här. Alla dessa barn, de skulle inte överleva länge. Jag kan inte lämna något som jag har skapat och något som jag har ägnat mitt liv åt. Något som jag kämpar för.”

”Jag har fått ett erbjudande. Jag kan slippa all den här skiten. Jag kan bli fri, men jag vill inte lämna barnen. Samtidigt kan jag rädda andra. Jag vet inte vad jag ska göra?”

”Jag har fått ett erbjudande. Alla mina barn kommer att bli mördade men jag kan slippa att bli mördad. Alla mina barn som jag har tagit hand om, alla mina kloka, snälla, söta, hjälpsamma barn kommer att bli mördade. Jag minns när jag var sex år och satt vid middagsbordet och tänkte, när jag drömde om en värld som styrs av barn. Jag minns att jag lovade mig själv att göra allt för att förverkliga den drömmen. Det blev inte som jag tänkt mig.”

Genom romanen ”Arons bok” följde vi den 10-årige pojken Aron som levde under miserabla förhållanden i gettot och så småningom hamnade på Kozcaks barnhem. I den tredje berättelsen mötte till sist eleverna socialarbetaren Irena Sendlar som smugglade 2500 judiska barn ut ur Warszawas getto och gav dem nya identiteter och hem. I glasburkar som grävdes ner i trädgården gömde hon listor med barnens judiska namn och nya, kristna namn för att kunna återförena barn och föräldrar efter kriget. Nästan inga återföreningar kunde ske. Föräldrarna mördades i Treblinka.

Berättelserna kopplades sedan till Barnkonventionens uppkomst och innehåll. Eleverna fick som uppgift att välja en rättighet och sedan skapa en levande tavla samt en dikt av denna rättighet. Det visades prov på både påhittighet och engagemang i redovisningarna. Så här blev några av dikterna:

”Vi har rätt att leva, vi har rätt att ha kul.
Leka eller vila, det spelar ingen roll.
Utan det blir barnen som vuxna.
Utan det finns ingen framtid.”
(Artikel 31: Alla barn har rätt till lek, vila och fritid.)

”Från olika länder i världen vi möts
Kom och lek med mig Mats.
Jag är född med stolthet till mitt land
och jag förtjänar ett bevis för det.
Vi alla kommer från olika ställen
där det är olika oroligt på kvällen.
Men det är jag inte skyldig för.”
(Artikel 7: Varje barn har rätt till ett eget namn, ett medborgarskap och att känna till sitt ursprung.)

”Ett barn som gråter.
Ett barn som känner hopp.
Ett barn som är rädd.
Ett barn som saknar tillit.
Ett barn som alltid utsätts för fel saker.
Ett barn som inte känner kärlek.”
(Artikel 2: Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras.)

Dagens glasburksuppgift (och nu hade berättelsen om Irena Sendler fått eleverna att förstå varför vi valt att ge var och en av dem just en glasburk) blev att skriva om en plats som varit viktig i deras barndom.

Trötta men varma och glada i våra hjärtan avslutade vi dagen med att skriva resekontrakt med regler inför Polen resan , läxläsning och städning. Nästa gång vi ses är det med ett program som helt är inriktat på vår resa. Vi ska titta på resplanen med hjälp av Google Earth och gå igenom viktiga fakta kring judendom, romer och Förintelsen – betydelsefulla kunskaper för att förstå de platser vi kommer till.

 

Sjunde träffen: Hat del II

Eftersom det tema vi arbetade med förra gången: HAT krävde så mycket av eleverna i form av begrepp, samtal, exempel och reflektion fortsatte vi idag på samma tema för att verkligen få alla tankar att ”landa”. Läxan till denna gång hade rubriken ”När jag ser på världen med min hatblick” och hade till syfte vända blicken inåt, mot egna fördomar och negativa tankar om andra människor. Så här skrev några av eleverna:

”Oftast när jag säger att jag hatar någon så gör jag egentligen inte det. Jag överdriver för att jag inte kommer på något annat ord för just den känslan.”

”När alla brandlarm går i skolan på grund av inkompetenta folk som eldar papperskorgar.”

”Det finns inget jag avskyr mer än när en person blir bortskämd och glömmer bort att tänka på någon annan än sig själv.”

”Då blir jag irriterad av ingenting, som när när folk sticker ut ur folkmassan, när jag är hungrig, trött eller arg.”

”Jag känner att jag så gärna vill få fram de här tankarna och göra dem till verklighet men den förnuftiga kroppen låter mig bara spänna knytnäven.”

Vi inledde dagen med en bildövning där uppgiften var att beskriva ett antal människor enbart utifrån det man kan utläsa av en bild. Bilderna föreställde blanda annat romska kvinnor, en man utan armar, en transperson, en muslimsk familj, en jude och en same. Vilka ord sätter ni till bilderna? Varför är det på det sättet ni väljer att beskriva människorna? Vi talade om att kategorisera, sätta etiketter på människor och om normer.

Sedan återvände vi kort till berättelsen om Gerti och hennes släktingar i träddungen i Auschwitz Birkenau. Hennes kusin Ruben fick svara på ett antal frågor om vem han är. Han svarar: farmors pojke, duktig i matte, vill bli snickare, gillar fotboll. Något mer? Ja, jude. Jaså jude. Just där och då i skogsdungen i Auschwitz var det faktum att han var jude det enda betydelsefulla. Det ansåg i alla fall de som snart skulle mörda honom. Detta ledde oss fram till en anteckningsstund där viktiga begrepp som: identitet, etnicitet, kön, tolerans och intolerans definierades.

Så kom vi till dagens huvudberättelse.  Ola iklädde sig rollen som SS-mannen Kurt Gerstein och vi förflyttade oss till den 25 juli 1945. Eleverna fick möta Kurt där han sitter i militärfängelset Cherche-Midi i Paris, anklagad för krigsförbrytelser. Genom intervjufrågor rullas hela hans liv upp – uppväxten med en patriotisk far, hans djupa kristna tro, en komplicerad väg in i nazistpartiet, moraliska grubblerier, svägerskan Berthas död i Hitlers Aktion T4 (då fysiskt och mentalt funktionsnedsatta tyska medborgare mördades) och inträdet i Waffen-SS med ansvar för hygienfrågor. Vi fick följa honom hela vägen fram till den polska staden Lublin där han den 17 augusti 1942 får order om att bege sig till förintelselägret Belzec med en last Zyklon-B. Nästa gång vi möter Kurt står vi själva vid den tidigare järnvägsrampen i Belzec. Där kommer historien att fortsätta.

För att sammanfatta och knyta ihop temat om hat fick eleverna varsin lapp på vilken det stod en kategori av människor, just den här gången: romer, judar, samer, busschaufförer och städare. Den skapande uppgiften för dagen blev sedan att göra en så kallad ”hatbild”, Varje grupp fick fundera över hur de skulle framställa sin kategori människor så att den som tittade på bilden skulle förstå att det var hatpropaganda riktad mot en specifik grupp människor. Många tyckte att det här var en svår och jobbig övning. ”Jag vill inte ta fram hat inom mig” sa flera elever. Det blev ett bra tillfälle att samtala kring hur övningar av det här slaget kan ge inblick i vilka mekanismer som ligger bakom fördomar, hatbrott och intolerans. Hat uppstår inte ur ingenting utan har ofta en lång tradition. Antisemitism, antiziganism, homofobi och islamofobi är exempel på hattraditioner.

Eftersom nästa tema kommer att vara: BARN så blev dagens glasburksuppgift följande: Du är ett barn. Skriv ner ett råd du som barn vill ge dig själv som vuxen. En lapp med detta råd lades i burken. Vi avslutade dagen med reflektionsskrivande och läxläsning samt praktisk information kring övernattningen som äger rum inom kort.

Sjätte träffen: Hat

Det var väldigt roligt att äntligen få träffas igen efter ett långt juluppehåll. Vi har nu några intensiva träffar framför oss innan vi i mars reser till Polen. Dagen inleddes med att följa upp den senaste läxan och temat – om kärlek. Så här såg några av guldkornen ur elevtexterna ut:

”Kärlek kan vara att gå ut med soporna  eller säga hej till någon.”
”Kärlek får mig att stå upp för andra vid olika situationer.”
”Om en person inte får kärlek blir den osäker på sig själv.”
”Kärlek är att gilla någon för vem den är.”
”Kärlek är ett av de starkaste vapen som finns för den har så mycket makt, den kostar inget och den tar aldrig slut.”
”Alla människor har kärlek i sig.”

Temat för vår sjätte träff var: HAT. Vad händer i oss när vi ser på världen med vår hatblick, när de mörkaste sidorna inom oss påverkar hur vi tänker och känner inför andra människor? För att få igång dessa tankar lyssnade vi till berättelsen om ett välkänt fotografi. På fotografiet ser man en grupp ungerska judar som den 27 maj 1944 anlände med en tågtransport till koncentrationslägret Auschwitz Birkenau. Varför har de kommit dit? Hur ser vi att de är judar? Vilka personer fångar särskilt din blick?

För dessa människor, lilla Gerti, hennes syster, mamma, kusiner, farmor och de andra släktingarna och grannarna, blev Förintelsen bokstavlig. Deras identiteter reducerades till en enda sak – de var judar och judar skulle mördas. 24 timmar efter att fotot togs var de inte bara mördade utan förintade. Hur ska vi förstå detta? Vad händer när vi kategoriserar varandra och bestämmer vilka delar av en människas identitet som är fel eller rätt?

Detta ledde oss in på dagens långa och utmanande progressiva värderingsövning. Steg för steg tog sig eleverna igenom frågor som alla handlade om exempelvis begrepp som identitet, etnicitet, religion och sexuell läggning. Vad kan man välja och inte välja i sin identitet? Går det att vara 100% eritreansk och 100 % svensk? Målet var att alla i diskussionsgruppen skulle yttra sig och att gruppen skulle vara överens om sina svar. För varje steg knuffades nya och lite provocerande tankar in för att grupperna skulle komma vidare och pröva sig fram bland alla svåra och komplexa begrepp. Eleverna tyckte att frågorna var jobbiga och förvirrande men spännande. Vi pausade diskussionerna med lite välbehövliga kroppsövningar i en danceoki, dans till musikvideos.

Hur det kan kännas att bli bedömd och misstänkliggjord på grund av hur man ser ut, ens bakgrund och namn fick Jonas Hassen Khemiris text ”Jag ringer mina bröder” beskriva. Efter högläsningen samtalade eleverna om när  de själva tänker på och bedömer andra negativt och hur texten hängde ihop med värderingsövningens diskussioner.

Som sammanfattning av dagens tema och innehåll skrev eleverna reflektioner i sina anteckningsböcker under rubriken. ”Mina tankar efter dagen med temat hat”. Så här formulerade sig några av dem:

”Jag tyckte dagens lektion var en av de viktigaste vi haft för vi gick igenom känsliga områden, till exempel att om man är annorlunda är man farlig eller skum, att om man är utlänning är man automatiskt en tjuv eller terrorist. Men det funkar ju inte så. Kan man inte bara acceptera att alla är annorlunda!”

”När jag åker härifrån här idag kommer jag att komma ihåg alla de diskussioner vi hade i vår grupp. Inte bara dem som vi hade om identitet, etniska grupper och ursprung, sexuell läggning och fördomar. Jag kommer även att komma ihåg våra fina samtal om allt ifrån kaffe och hjärtsjukdomar till Ikeas köttbullar. Jag kommer även att bära med mig de saker vi pratade om för det kan vara viktiga saker att kunna i vissa sammanhang.”

”Jag kommer att komma ihåg bilden på den femåriga flickan som aldrig fick leva. Hur kan man ha så mycket hat för en folkgrupp? Hur kan man ha så mycket hat mot en liten flicka?”

”Idag har jag lärt mig om hur svårt det är att diskutera om vissa saker. Till exempel om man kan byta identitet utan vidare eller byta religion bara så där.”

”Frågorna fick en verkligen att tänka över en sak som man inte riktigt tänkt över. Som till exempel det där om jag är svensk eller eritrean. Jag hade aldrig tänkt över det men det fick mig att inse att jag kan vara både och. Tanken gjorde mig glad.”

Före läxläsningen förvandlade vi golvet till ett pirayahav som det krävdes samarbete och flytstenar för att ta sig över. Minsta felkliv resulterade i att stenar försvann och att svårighetsgraden ökade, men grupperna klarade det bra och efteråt fick de fundera kring hur samarbetet gick och vilka olika roller som uppstod i gruppen.

Samarbetsövningar kommer vi att ägna mycket tid till när vi i februari kommer att ha en övernattning i scoutgården på Söra. Det blir en bra och trevlig övning inför Polenresan.

 

Femte träffen: Kärlek

Det sista temat före julledigheten var: KÄRLEK. Eleverna kom förberedda eftersom dagens läxa var att skriva en text som handlade om just kärlek.

Två berättelser fick på olika sätt belysa kärlek och altruism (att handla osjälviskt). Vi förflyttade oss med hjälp av Benny Grünfelts tavla till torget i hans lilla hemstad när den judiska befolkningen skulle deporteras till Auschwitz. I tavlans ena hörn lämnar en judisk kvinna över sitt lilla barn till en kristen kvinna. Varför gör mamman så? Vad får den andra kvinnan att ta emot ett främmande barn?

I den andra berättelsen mötte vi fru Zucker och hennes femtonåriga dotter Esther där de just klivit ut ur en av tågvagnarna i Auschwitz II Birkenau. Plötsligt lösgör sig fru Zucker från sin dotter och försvinner iväg? Varför?

Efter diskussioner kring berättelsernas kopplingar till kärlek och altruism gick vi över till fakta kring hur nazisterna gick till väga för att kunna genomföra massmordet på Europas judar. Raul Hilbergs modell, från identifikation till förintelse, presenterades och återigen glödde det i anteckningsböckerna.

Dagens kreativa samarbetsövning i grupper blev diktpussel på dagens kärlekstema. Alla fick skriva ord och meningar på lappar som sedan pusslades ihop till en dikt.

”Kärlek finns överallt
Kärlek är underbart
Man bryr sig om andra
Man kan älska en vän
Man blir blyg och nervös
Kärlek är broderskap
Man får fjärilar i magen
Kärlek kan vara svårt; förvirrande och konstigt
Kärlek är guld värt”

Vi släppte sedan loss fniss, flörtande och mod i leken ”Om du älskar mig baby” innan vi efter läxtiden avslutade dagen med att samlas i ring. Vi genomförde tillsammans en kärleksljushyllning till tonerna av U2:s ”One” och innan vi skiljdes åt fick alla en liten julklapp.

 

 

Fjärde träffen: Att stänga andra ute

reflektionsskrivande

I kyliga adventstider klev vi in i den gemensamma värmen i vår mysiga lokal. Dagen inleddes med uppföljning av guldkorn ur tidigare läxuppgifter och med att alla fick skriva ner namnet på en förebild i fråga om mod att lägga i glasburken. Malala, Nelson Mandela, Fadime och ”min pappa” var bara några av personerna som nämndes och skrevs ner. Sedan ägnade vi oss åt dagens nya tema: ATT STÄNGA ANDRA UTE.

Vi började med att vända frågan in mot oss själva. Hur gör vi när vi stänger andra ute – med tonfall, kroppsspråk, ord och handlingar? Utifrån detta gav vi oss in i det första stora faktamomentet kring Förintelsen som idag handlade om hur nazisterna lade upp planen för och inledde den process som innebar att framförallt judar, men också romer och andra grupper, undan för undan stängdes ute och diskriminerades genom särskilda lagar som gjorde livet svårare och svårare. Vi analyserade bilder och gick från år 1933 till 1938 – under flitigt antecknande i skrivböckerna.

Dagens berättelse hämtades ur skönlitteraturen, men kunde lika gärna ha handlat om verkliga människor. Vi följde den judiska familjen Steiner, bosatta i Wien, från att Hitlers lagar börjar begränsa och förstöra deras liv fram till att deras två flickor Steffi och Nellie sätts med sina resväskor på ett tåg med destination Göteborg. Eleverna fick uppgiften att i rollen som Steffi skriva en text om de känslor och tankar som finns i hennes inre där hon nu sitter med sin lillasyster på tåget mot Sverige. Texterna blev fantastiska:

”Jag är Steffi. Jag saknar min mamma och pappa även om det bara gått två dagar. Nellie sover; alla sover utom jag. Jag är så rädd för vad som kommer att hända. Jag vill vara med mamma och pappa. Är Sverige ett bättre land än Österrike? Kommer nazisterna att invadera Sverige också? Om det sker, vad kommer att hända då? Jag har tusen frågor, men jag måste sova. Imorgon är det en ny dag.”

hoglasning

Malin högläste ur det första kapitlet i boken ”En ö i havet” (av Annika Thor) som handlar om Steffi och Nellies nya liv i Sverige och sedan inleddes samarbetslunchen med gruppuppgiften att fylla en resväska – konkret och symboliskt – med det innehåll gruppen tänkte människor känner är viktigast när man ska starta ett nytt liv i ett nytt land.

Efter pasta- respektive sopplunch redovisades resväskeuppgiften och innan läxläsningen tog vid räddade vi varandra i samarbetsövningen Zombien.

Nästa gång blir temat kärlek och därför blir det kring detta ord eleverna får reflektera och skriva till nästa träff, som blir den sista före jullovet.

Här kommer som avslutning några rader ur en elevtext om att vara modig trots tryck från en kompisgrupp som gör saker man inte tycker känns bra:

”En gång bestämde jag mig för att säga det. NEJ. De tre bokstäverna förändrade mitt liv. Jag började säga det allt fler gånger och fick mer och mer avstånd från dem. Jag började skaffa fler vänner som accepterade mig för den jag var och som jag kunde vara mig själv med. Efter denna händelse har jag inte låtit någon behandla mig på ett sätt jag inte gillar. Andra kanske tycker annorlunda men jag tycker att jag är MODIG.”

glada-i-ring

 

Tredje träffen: Mod och civilkurage

En vintrigt vit dag, morgonen efter att USA valt Donald Trump till ny president, respektive en vackert solig dag, träffades vi för en dag på temat: MOD och CIVILKURAGE. Berättelsen vi lyssnade till började: ”Det var en gång två människor som älskade varandra …” och fortsatte att handla om Marie-Louise och Tony Hrons son John. I augusti 1995, några dagar innan John skulle börja åttan, blev han brutalt ihjälslagen vid Ingetorpssjön utanför Kungälv där han campade med sin kompis Christian. John hade under en längre tid vägrat vika undan för den ene förövarens kränkande behandling och hade också chansen att den här kvällen fly genom att simma bort från misshandeln, men återvände för att rädda Christian. Mordet på John Hron är orsaken till att Toleransprojektet en gång startade.

Berättelsen om John Hron

De många frågor och perspektiv som berättelsen lyfte fram arbetade vi vidare med genom ett rollspel kring begreppen: förövare, offer, åskådare där eleverna särskilt fick sätta sig in i olika typer av åskådarsituationer och försöka dramatisera olika handlingsalternativ.

Vi fortsatte härifrån med en skapande uppgift i grupp som handlade om att göra ett konstverk som gestaltade MOD. Alla grupper fick presentera sina konstverk och grupperna visade på fin samarbetsförmåga och hade verkligen tänkt till kring sina olika tolkningar.

Efter skrivande i anteckningsböckerna under rubriken: ”När jag stör mig på andra” inleddes läxtimmen och vi avslutade dagen med att gå ner till Sörasjön där vi hade ljuständningen och en stunds tystnad till minne av John Hron.

Grupp 2 fick denna dag besök av kommunikatör Robert Karlsson som ska skriva en artikel om Toleransprojektet i nästa NY (Nyköpings Tidning) som kommer som bilaga i Södermanlands Nyheter inom kort. Håll utkik efter detta!

Ljuständning och tankar

Andra träffen: Vem är jag?

Den andra träffen var alla lite mer varma i kläderna, kunde nästan alla namn och vågade prata och samarbeta mer avslappnat. Alla elever är verkligen modiga och utmanar hela tiden sina rädslor och gränser.

Vårt tema för andra träffen var: VEM ÄR JAG? Vi arbetade med begreppet identitet med hjälp av berättelsen om Jackie Arklöv. Vi följde honom från barndom fram till fängelset där han nu sitter på livstid efter polismorden i Malexander. Eleverna funderade kring frågor som: Hur blev Jackie den han blev? Hur kunde det blivit annorlunda för honom? Vilket stöd hade han behövt under sin uppväxt? På vilket sätt formas vi av våra val? Vad betyder människor runt omkring oss för vilka vi blir?

Genom övningen Flygande mattan fick eleverna träna samarbete och kommunikation och dagens skapandeuppgift bestod i att dekorera och börja en glasburk som ska symbolisera dig själv, vem du är.

text
text

I grupper fick eleverna också skapa levande tavlor – scener ur berättelsen om Jackie Arklöv som de tyckte var särskilt viktiga i hans identitetsutveckling.

Läxuppgiften till nästa gång blev att skriva under rubriken: Vem är jag? och att ta med en sak som berättar något viktigt om dig själv. Saken ska läggas i burken.

En av eleverna skriver i sin läxuppgift:
”Jag är vänsterhänt och gillar att äta glass och tacos. Jag är en väldigt lugn person och är bra på att lyssna på vad folk säger. Jag tror att andra tycker att jag är för snäll så att de anser att jag är en svag person. Jag tror också att folk känner att de kan lita på mig lättare, alltså att jag inte sviker.”

Att låta eleverna skriva den här typen av texter övar dem i att vända blicken inåt och fundera över sin egen identitet, sina egna styrkor och utvecklingsmöjligheter, sina egna val och moraliska utgångspunkter.

Första träffen: Vad är en människa?

Femtio förväntansfulla och pirriga elever och lika förväntansfulla undervisningsledare träffades för första gången i början på oktober. I vår fina lokal på Söra strax utanför Nyköping inledde vi den första undervisningsdagen i våra respektive två elevgrupper med temat: VAD ÄR EN MÄNNISKA?

Eleverna fick höra berättelsen om polisbataljon 101 och de helt vanliga männen som i juli 1944 fick order om att mörda den judiska befolkningen  i en polsk by. Vad fick dem att göra det de gjorde? Vad krävs för att våga gå emot sin grupp? Vad gör oss till människor? Kan man sluta vara människa? Kring detta fick eleverna fundera och diskutera. Alla skapade sina egna personliga anteckningsböcker och vi lärde oss varandras namn genom olika lekar och övningar.

Elevernas första läxuppgift blev att skriva kring temat: Vad är en människa?

Så här skriver en av dem:
”Vi säger att vi har en kropp och en själ. Kroppen är människan och själen är mänskligheten i människan. Vi människor är fria att ta hand om världen.  Alla människor har känslor. Det är bara det att människans känslor är komplicerade på grund av människohjärnan. Vi kan tänka, planera, reflektera och skilja på vad som är rätt och fel.”