Resa 2: I Förintelsens spår i Auschwitz

Idag har vi haft en dag fylld av nya slags platser, berättelser och starka känslor – samt försiktig vårsol. Fånglägret Auschwitz Birkenau stod på förmiddagens program och eftermiddagen ägnade vi åt Auschwitz Stammlagers utställningar.

I den så kallade dödsbaracken i kvinnolägret i Birkenau skrev alla utifrån frågan: Vad är människovärde och varifrån kommer det? Så här skriver Caroline:

Människovärde är att andra ser en. Då är man något eftersom andra kan se en i ögonen. Genom det blir man inbjuden i gemenskapen som flockdjuret som människan är har. Människovärde kommer från att alla är lika mycket värda för människor behöver förstå vad som ska göras för att alla ska vara lika mycket värda.

Utanför det som kallas barnbaracken, som innehöll en kindergarten, fick alla elever en hälsning hemifrån i form av brev från nära och kära. Det blev en känslosam stund. Tillsammans tröstade vi och kramade vi varandra.

Under eftermiddagens besök i Auschwitz Stammlager blev utställningen del av uppgiftsutförandet. Alla fick bland annat i ett rum rita av en barnteckning som ett barn ritat någonstans i Europa under andra världskriget.

Imorgon återvänder vi till Auschwitz Birkenau för att uppleva det som var förintelselägret Birkenau och kommer då till den plats där alla kommer att få ”träffa” sitt barn – det barn vars fotografi alla elever har inklistrat på pärmen i skrivboken. Därför avslutades kvällssamlingen med skrivande under rubriken ”Imorgon när jag träffar dig …” Det blev väldigt tydligt hur olika relationer har uppstått mellan eleverna och de barn som fotona föreställer. Daniella, Antonio, Felicia, Wilda och Arvid skriver så här till sitt barn:

Saknade Amadeus! Jag vet att jag har varit borta för länge. Men imorgon får jag äntligen träffa dig. Jag, din mamma, har saknat dig väldigt mycket och har fällt en tår för varje dag du har varit borta. Du är den som jag har kvar i denna värld. Jag vill bara krama om dig och ge dig många pussar. Jag kommer kanske kunna bli hel igen även om jag har saknat din röst varje gång du ropade mamma.

Om jag träffar mitt barn imorgon så kommer jag undra hur hon mår. ur det är uppe i himlen. Jag kommer att känna sorg över att mitt barn är dött. Jag kommer att titta i hennes ögon.

Hej mitt barn. Imorgon träffar jag dig. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig och det vet kanske inte du heller. Det ska bli skönt för mig att ditt liv inte förblir ett mysterium för mig. Du vet vad som har hänt dig och du minns. Men efter imorgon kan vi minnas tillsammans och när du slutar minnas eller inte orkar kommer jag att minnas åt dig.  Inte din död utan ditt liv, det lyckliga liv du levde i denna bild som jag har av dig. Mitt minne av dig.

Jag längtar för även om jag inte känner dig så bra så känner jag en närhet till dig. Jag vet inte varför riktigt, men det jag vet är att jag är glad över att få en liten inblick i det liv du hade.

Barnet verkar vara envist, som om barnet på bilden säger: Men pappa! Jag vill inte bli fotograferad nu. Jag pratar ju med min nallebjörn Gilbert. Jag hoppas att barnet har det bra men det är också ledsamt att veta att ett litet liv har slocknat. Det känns overkligt.

Tack för idag alla fina elever. Vi har gått långt och programmet är ofta krävande – men fokus är på topp och likadant allas inställning. God natt från Polen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.