Resa 1: I Förintelsens spår i Auschwitz

Det var förväntansfulla elever som satte sig på bussen mot Auschwitz Birkenau. Auschwitz har kommit att bli symbolen för Förintelsen som helhet. Här mördades omkring 1,1 miljoner människor. Temat för förmiddagen var: Fånglägret Birkenau. Jasmines text om ondska, skriven i Belzec, får inleda betraktelsen över dagen:

Enligt mig så är ondska när man gör något elakt utan anledning. Jag tror att ondska föds av ondska. Alltså, att man inte föds ond utan att ens handlingar gör en ond. Jag tror att vissa människor blir onda genom att de som barn lyssnar på och gör som de vuxna i deras omgivning eftersom de inte vet något annat. Då bildas onda handlingar.

Vi började med att försöka få en uppfattning om lägrets storlek. Det var större än vad alla kunnat föreställa sig. I en av träbarackerna berättade Ola om livet som fånge, om sovplatsernas konstruktion, levnadsförhållandena under olika årstider och väder. Sedan påbörjades berättelsen om en av dem som kom hit som fånge – Shlomo Venezia. Imorgon får vi veta resten av hans historia.

I det som kommit att kallas ”Dödsblocket” fick eleverna en ingående beskrivning av de umbäranden en människa som befann sig här tvingades uthärda, med svält, kyla, löss, råttor och smuts. Här kallades ingen vid sitt namn, man var ”ett stycke” i vakternas ögon. Det fick oss att fundera över ordet människovärde. Så här tänkte Kasper, Mariam och Rojin:

Människovärde är när man behandlar människor lika oavsett religion, hudfärg och vem du är som person.

Människovärdet är värdet som alla människor föds med. Man säger att alla människor borde ha ett lika värde, att alla är lika viktiga. Men jag tror inte att jag någonsin kommer att se en värld där alla människor har samma värde. Jag tror inte att det någonsin kommer att finnas en sådan värld. Här i dödsblocket finns det inga ord som kan berätta om min sorg för människorna som dog här.

Människovärde är när du bryr dig om dina medmänniskor oavsett deras etnicitet, kultur och religion.

Under eftermiddagen gick vi på en guidad visning genom Auschwitz Stammlager. Det fungerar idag som museum och innehåller olika utställningar. Här finns också skylten med orden: Arbeit macht frei.

På kvällssamlingen presenterade basgrupperna en uppgift man utfört i block 27 i Auschwitz Stammlager och alla skrev en text till det barn vars foto alla har inklistrade i sina skrivböcker och som på ett eller annat sätt man kommer att möta under morgondagen. Så här skrev Kellie och Tova under rubriken ”Imorgon träffar jag dig”:

Lilla vän. Du hade hela livet framför dig. Du var inte gammal alls, max ett och ett halvt år bara. Du kanske precis hade lärt dig att gå och prata lite smått. Dina föräldrar var så stolta. Du är bara ett barn men ändå får du skulden. Du hann aldrig börja skolan, skaffa vänner, se de där nya leksakerna i butiken och hoppas att du fick dem. Du var så liten och oskyldig. Det var inte ditt fel. 

Jag känner mig nästan lite rädd. Hur kommer jag att reagera? Det känns så märkligt. Känslan påminner om nervositeten som drabbar en när man ska hålla i ett litet barn. Du får inte skada barnet, du vill hålla det lugnt och så fort du möter barnets blick så stannar tiden. En märklig känsla av ömhet och ovisshet finns i mig. Mitt barn känns plötsligt så verkligt.

Elsa skrev så här till den barnteckning, föreställande en fågel,  som hon skissat av från en av väggarna i block 27:

Detta barn såg kanske genom fönstret en fåegl. En fågel som fick barnet att tänka på när allt var bra och att allt var som det skulle. En fågel som visade den unga själen att frihet ännu existerade. Och att de aldrig behövde känna sig ensamma.

Imorgon väntar temat: Förintelselägret Birkenau samt en vandring i Oswiecim på spaning efter det judiska liv som försvann.

Eftersom vi fortfarande bär med oss berättelsen från dagen i Josefow får Tovas text från skogen avsluta vår första dag i Auschwitz.

Det är tungt att andas. Luften vill inte ner i lungorna. Denna plats är så fin men har en så fruktansvärd historia. Det känns som om skogen sörjer, allt är så tyst och stilla. Det avlägsna bullret från bilvägen är allt som hörs. Under oss vilar människorna som inte ansågs värda att finnas. Jag sörjer med denna plats, med skogen, med människorna. Ingen får någonsin glömma.