Resa 2: I Förintelsens spår. Sista dagen

Så kom då den sista dagen i Förintelsens spår för grupp 2. Hela förmiddagen ägnade vi åt de före detta judiska kvarteren i Kazimierz. Basgrupperna fick i uppgift att lösa en rad uppgifter genom att följa en karta, hitta platser på historiska fotografier och återskapa situationen på fotot. Ibland fick förbipasserande människor tas till hjälp för att uppgiften skulle kunna lösas. Eleverna letade bland annat efter synagoga, ett judiskt kosherslakteri, en gatukorsning och spåren efter en bönekapsel vid en dörrport.

Vi besökte sedan synagogan Remu, den enda aktiva synagogan i hela Krakow. Före andra världskriget levde omkring sextiotusen judar i staden. Nu finns endast ett hundratal kvar. Utanför Remu ligger den judiska begravningsplatsen och vid den så kallade ”lilla Klagomuren” – en mur byggd av fragment efter sönderslagna gravstenar – avslutades resan med att vi samlades tätt och spelade den judiska sången Yerushalaim Shel Zahav.

Sedan fick eleverna den sista skrivuppgiften: Vad är meningen med livet? När känns ditt liv som mest meningsfullt? Några av svaren löd som följer. Den här gången skrivs inte namnet på eleven ut av respekt för det ofta väldigt personliga innehållet.

Jag tror det finns flera meningar. Mitt liv har som mest mening när jag är med familjen och vänner. Även nu Toleransprojektet har blivit ett stort minne som har mening i mitt liv.

Det är en svår fråga. Men när jag känner mening är när jag får starka känslor som till exempel när min lillasyster föddes. Under den här resan så är det mest meningsfulla alla minnen och den fakta jag lärt mig.

Ibland kan det kännas jobbigt och man tänker att det inte finns någon mening med livet. Men alla har dåliga perioder. Alla har någonting. Det är inte meningen att livet ska vara perfekt så länge man är nöjd. När jag upptäcker och besöker nya platser så känns det som en mening, att till exempel komma till Auschwitz och lära sig hur folk tänkte och hur folk har det idag. Jag har lärt mig att man ska ta vara på livet för man kan lika väl vara död imorgon.

Att ha kul och inte leva av jorden utan på jorden. Det innebär att man tar sin roll i samhället och gör nytta, inte är en belastning. Mitt liv känns meningsfullt när jag hjälper andra och får höra det och när jag är glad.

Under den sista kvällssamlingen på tisdagskvällen pratade och skrev vi om resan som helhet och hur vi ska presentera den när vi kommer hem och projektet är slut. Många kloka tankar skrevs kring frågan: Varför ska man göra en sådan här resa? Återigen får skribenterna vara anonyma:

Jag gjorde denna resa för att jag tänkte att jag behöver denna resa för att växa som person och få mer kunskap om Förintelsen.

Jag har lärt känns många nya människor och jag har lärt mig mer om Förintelsen. Det blir ett minne för livet. Att åka flygplan för första gången och att vara borta från familjen i en vecka har varit jobbigt och även roligt. Att ha en minnesstund i Auschwitz var det bästa jag gjort. Detta var ett bra val jag har gjort.

För att man utplånade nästan en religion som inte hade skadat någon. Och hur mycket det är som gör människor galna. Och att förstå och se hur långt människor kan gå för att göra världen till det de tror blir en bättre plats.

Enligt mig ska man göra en sådan här resa för att det har lärt mig en del om mig själv och historien och folk omkring mig och det kommer att hjälpa mig i skolan. Jag hade väldig tur med gruppen jag hamnade i. Här respekterar vi varandra och jag har hittat mina bästa vänner här och det ändrade hela mitt skolår för om det inte vore för Toleransprojektet så skulle jag vara ensam.

Denna resa ska man göra. Denna resa kommer att vara extremt viktig i framtiden. På denna resa har jag verkligen fått gå igenom HELA mig. Jag har träffat hatet, det ledsna, det glada men framförallt det omtänksamma i mig. Att få höra om allt och verkligen försöka inse att detta hände. Det hände på grund av detta och så här gick det till. Samtidigt har man en fantastisk grupp som alltid kan hjälpa en. 

Nu är vi hemma igen och vardagen i skolan, familjen och på fritiden ska rulla på igen. Men vi bär med oss minnena av denna stora och viktiga resa. Vi gjorde den tillsammans – inte för att vi måste utan för att vi ville. Tack alla fina elever och medföljande lärare!

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *