Resa 2: I Förintelsens spår. Första dagen

Nu är Toleransprojektet tillbaka i Polen igen – den här gången med grupp 2. Självklart ska ni få ta del av både det vi gör och elevernas egna kloka tankar.

Vi befinner oss i Lublin och inledde dagen med tre timmar i det som var koncentrationslägret Majdanek. Här följer Fannys ord om sina upplevelser:

Ola säger: Kolla åt höger! Jag ser de stora gröna ängarna, de mörkbruna oljade barackerna, krematoriet, monumentet, gaskammaren och all rostig gammal taggtråd. Någonting säger bara ”stopp” inne i mig. Denna plats ska man inte vara på. Denna plats är helig. Jag tror att jag aldrig haft en så stor respekt för en plats. Den andan som fanns där är något jag aldrig kommer att glömma.

Vi började att prata om monumentet som var uppsatt och började gå runt det. Vi satte oss i diken som hade som uppgift att förvara liken, kropparna fram tills att de skulle kremeras. De var tre diken och vi satt vi i det andra. För mindre än hundra år sedan hade det alltså legat fyrtioåttatusen döda människor där. Människor som du och jag. Sedan skulle kropparna till krematoriet. Där skulle de bli till en svart massa. Det svarta gruset. Det var det enda som blev kvar av dem. Vanliga människor.

Den allra första skrivuppgiften för denna resa delades ut i en av barackerna där skor från lägrets tid förvaras. Uppgiften löd: Välj en sko. Rita av den. Berätta något om den människa du tror har burit denna sko. Under stort allvar satte skrivandet och ritandet igång.

Skon jag valde var en stor lädersko. Jag tror att skon tillhörde en lång trettioårig man med en fru och två barn. Men dem hade han inte sett på en evighet. Det tänker han ofta på. Den där dagen då han stod där i ledet som ledde honom bort från dem. (Fanny)

Eftermiddagen blev en vandring i förövarnas fotspår, både bokstavligt och symboliskt. I det hus som blev Operation Reinharts (mordet på Polens judar) högkvarter fick eleverna fundera över och skriva kring vad makt kan göra med människor. Några uttryckte sig så här:

När en människa får makt tror jag att hon blir nyfiken på vad hon kan göra med den. Jag tror också att en människa kan bli lite smått galen och vill visa vem som bestämmer, testar gränser och liknande. Om man får makt bör man tänka på att behandla alla människor likadant, ge respekt och inte tänka på sig själv utan folket. De som bör få makt är de som är rättvisa och respekterar alla. (Emilie)

Makt får människor att bli förfärliga. Och hur ska man använda makten? Rättvist, med måtta och inte bara förstöra för folket för att man tycker det är roligt. (Oscar)

Makt kan göra en människa galen och människan kan bestämma saker som inte gynnar alla. Om man får makt ska man tänka på att göra det bra för alla. Vissa människor kommer kanske inte att tycka om besluten som tas men kan bara rätta sig efter det tagna beslutet. De som bör få makt är de människor som visar att de kan ta hand om och leda en grupp. (Felicia)

Den berättelse som vi framförallt ägnade oss åt var den om Franz Stangl – mannen som blev kommendant i förintelselägren Sobibor och Treblinka. Mannen som älskade sin fru Teresa och sina två döttrar högre än allt och som red i sin vita kostym mellan hemmet och lägret där tusentals människor mördades varje dag. Hur ska man förstå att en människa kan leva så?

Efter vår första kvällssamling med bildspel, skrivande och uppsamling av dagens känslor och tankar samlar vi kraft inför morgondagens möte med den lilla byn Izbica och förintelselägret Belzec. God natt från Lublin!

 

 

2 reaktioner på ”Resa 2: I Förintelsens spår. Första dagen”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *