DET STORA VINTEROVÄDRET OCH DEN VACKRA SOLEN

Till slut så kom snöstormen inte bara i Norrland utan i hela vårt avlånga land. Här i nedre delen blev vi ju chockade som vanligt och trafikkaoset var ett faktum. Vi blev utan ström och kylan började också sprida sig, ända ner i Sydsveriges spets.

Det var härligt tyckte barnen, medan vi på Hållet kurade inne och hörde vinden vina genom fönsterrutorna. Snöröjningen pågick till långt in på nätterna och man kunde se de blinkande traktorerna även på våra små stigar här på Hållet.

Men så hände det, solen bröt igenom och det blev vindstilla. Snön hänger tjock på alla grenar. De stora höga tallarna har vita tunga hängenoch snöplogkanterna är som små staket runt alla gångstigar. Många är ute och promenerar i solen och gått tryggt armkrok på de plogade stigarna. Hundarna får springa löst och håller sig ändå nära husse och matte eftersom det inte går att komma fram ute i skogen runt omkring.

När jag var barn byggde vi stora igloon med hjälp av snöplogkanterna. De kunde vara meterhöga och fanns runt omkring bondgården. Vi grävde långa djupa gångar och gjorde små gluggar till fönster. I gluggarna fick vi ha levande ljus tända och vi hade hjortskinn och fårskinn på golvet i grottan. Det var så hejdlöst roligt att jag aldrig kan glömma det. Nu blir det aldrig lika mycket snö längre på vintrarna. Det är som att hösten håller sig kvar längre och vi kunde faktiskt plocka trattkantareller i december förra året. Ibland åkte vi skidor när jag var barn och det var härliga spår som vi kunde lägga upp runt bondgårdens alla uthus och djurboningar. Stearinstumpar var den utmärkta valla som vi använde oss av under skidorna. Sen åkte vi i spåren på tid och tävlade med varandra. Jag lovar att det var rosenkindade barn som kom in till kvällen.

I dag är det söndag och solen är så där gnistrande. Vid lunchbordet sa någon:

– Åh, vad jag saknar att kunna gå rakt ut genom dörren, en sån här vacker dag !

Men vi kommer ut en sväng på vardagarna, när vi har våra ledsagare här.

Jag tror att jag ska plantera om mina julblommor nästa vecka. Då kan jag nog få hem ny jord för att kunna plantera isär de julgrupper som går. Då kanske jag får lite vårkänslor.

Kristina Schmidt

 

NYÅR OCH TANKAR OM DET NYA ÅRET 2018

Gott nytt år till er alla som läser detta lilla kåseri. Sista dagen på det gamla året kände jag ett visst vemod. Ännu ett år hade förflutit och jag hade inte skrivit till, eller ringt till, alla de vänner och släktingar som jag tänkt höra av mig till. Varför hade jag inte gjort det? Det borde jag väl hunnit med, när jag ju inte just har något för mig? Jag tänker alltid att det ska jag göra sen eller just nu är jag inte så inspirerad eller , jag hinner, eller det gör jag i morgon. Tiden går så fort ibland, i alla fall om man ser bakåt på de månader och årstider som passerat sen det senast var nyårsafton. Jag tänker att nästa år,2018, då ska jag inte skjuta upp någonting till sen eller till i morgon.

Här på Hållet firade vi nyårsafton med en vackert dukad matsal, som personalen ställt i ordning och en fin trerättersmiddag som påminde mycket om den middag vi åt när vi firade Alfred Nobel. Jag vet inte varför middagen gick i repris.

Jag trodde inte att jag skulle orka vara uppe ända till tolvslaget, för jag hade varit dålig natten innan och inte somnat förrän kl halv fem på morgonen. Men döm om min egen förvåning och personalens förvåning, så orkade jag vara uppe ända till kl halv tre. Vid tolvslaget kom personalen in med ett vackert glas med iskall Pommac i. Vi skålade in det nya året och nattpersonalen hade fina nyårshattar käckt på sne. Jag kände mig så glad och harmonisk när jag tänkte på allt det nya som står för dörren.

Hemma på bondgården, när jag var kyrkvärd och ordförande i Sockenrådet, instiftade vi en tradition med fackeltåg genom byns små vägar tills vi sammanstrålade vid kyrkan och avnjöt vårt vackra fyrverkeri på samlingsplatsen. Alla facklor lyste upp alla små grupper av människor som tågat genom byn. En del nyår ringde jag i kyrkklockorna vid tolvslaget och allt var mycket högtidligt och festligt. Ibland var det mycket snö och riktigt kallt. Då hade vi varma drycker med oss och skålade in det nya året, men återigen andra år, som inte var så kalla, skålade vi i champagne och tillönskade varandra Gott Nytt År! Efteråt tände vi nya facklor och promenerade hem i olika grupperingar för att intaga en Janssons frestelse, hemma hos någon som bjöd in. Barnen somnade på alla möjliga soffor, sängar och under borden. Allt gick mycket enkelt och glädjefyllt.

Nu har det nya året 2018 hunnit bli tre dagar gammalt och jag har hunnit få ett härligt stort bokpaket från min bokklubb och dessutom fått en roman av nobelpristagaren Ishiguro, från en tacksam deltagare i min lilla läsecirkel. Ja, livet är allt bra härligt här i min lilla värld. Ute i den stora världen hotar all terror och våldsamhet, atombomber och maktkamper. Men just nu vill jag bara vara i den lilla världen där mina barn och barnbarn kommer på besök ibland och där jag får läsa mina böcker och se mina filmer och där jag ringer och skriver till mina vänner och släktingar och de till mig. Den lilla världen består av värme och kärlek mellan oss människor och något annat vill jag inte behöva uppleva.

Kristina Schmidt

 

 

LUCIA OCH JULFIRANDE

Här på Hållet fick vi ett underbart Luciafirande. En förskoleklass lussade för oss på alla avdelningar. Vi satt i en stor halvcirkel och väntade på luciatåget i ett mörkt kök. Snart kom alla barnen med sina ljuslyktor och batteriljus och lyste upp hela rummet. De sjöng så vackert och fröknarna satt på golvet och mimade till sångerna, för det är ju inte så lätt att komma ihåg alla texter när man bara är sex år. Allt var så stämningsfullt och när barnen tågade ut till”Natten går tunga fjät, runt gård och stuva………” Så fick de en varm applåd av oss. Sen drack vi kaffe och lussekatter för det ska man göra på Luciadagen.

När jag var barn lussade vi för varandra i skolan. Men den allra roligaste lussemorgonen upplevde jag när jag gick i Flickskolan, som förresten huserade i den nuvarande Folkhögskolan här i Nyköping. Vi flickor hade en tradition att ,när vi gick i näst sista årskursen , lussa för lärarna mycket tidigt på Luciamorgonen. Det hörde också till att just den här årskursen få lussevaka i skolan. Detta speciella år, sov vi över i skolans textilslöjdsal. Ja, det blev inte så värst mycket sova av, innan vi ,kl 05.30, gav oss iväg med lucialinnen ovanpå ytterkläderna. Vi sjöng hela vägen hem till vår klassföreståndare och hade tänkt oss att väcka honom och makan med en härlig körsång. Men när vi tågade in satt paret redan i fina morgonrockar uppsträckta och bara väntade på att vi skulle dyka upp. De hade tydligen också vakat och dukat upp en massa frukt och pepparkakor till oss att få smaka på när vi hade sjungit färdigt. Den dagen somnade jag från och till på samtliga lektioner och kunde inte prestera många knop. När jag kom hem stupade jag i säng och sov till morgonen därpå. Men då var jag utsövd och återställd.

Lucia firas ju elva nätter före jul och under den tiden upplever vi årets mörkaste dagar. Det blir mörkt redan kl tre och vi får mysa med våra julpyssel och julklappar. I år har jag varit ute i god tid och ordnat med julklappar till alla mina sex barnbarn. Jag känner mig så nöjd.

På julaftons förmiddag var det en del boende som hörsammat en inbjudan att få en julpromenad med ledsagare runt torget med omnejd i Nyköping. De var så glada och nöjda efteråt trots lite strul med färdtjänsten. De kom lagom hem till vårt fina julbord, som vi avnjöt tillsammans med personalen. De hade dukat så vackert med röda dukar och fina servetter. På julbordet serverades, två olika sorters sillinläggningar, ägghalvor med majonnäs och räkor, skinka, kalvsylta, rödbetssallad och laxröra, köttbullar, prinskorv, Janssons frestelse och revbensspjäll. Till kaffet serverades struva. Allt smakade bra och vi drack julmust och öl till maten. Några av oss drack en nubbe till sillen också. Därefter var vi andäktigt tysta och mätta.

På bondgården när jag var barn åt vi alltid lullunchen hos farmor och farfar. Min faster, farbror och kusiner var också med. Jag fick alltid hjälpa farmor att duka i salen och farfar hade hackat allt som skulle vara i sillsalladen. Det var en specialité med den sillsalladen som alla vuxna prisade men som vi barn undvek. För övrigt var det ett traditionellt julbord där allt var hemsnickrat av farmor. Efter maten skulle det förstås diskas och göras fint i köket. Sen var det dags för farfar att titta till djuren. Just då dök tomten upp ute i trädgården och han gick så länge där ute att vi inte riktigt visste om han skulle hitta in till oss med säcken. Farmor fick faktiskt öppna dörren och ropa in honom så han säkert skulle hitta. Jag var ganska rädd för tomten och vågade inte ta honom i handen och tacka, som alla andra gjorde. Han tömde hela säcken inne hos oss, men jag tänkte att han hade flera säckar fulla, i släden. Alla barn måste ju få julklappar på julafton.

Tidigt på juldagsmorgonen åkte vi till julottan. Den började ju kl sju och vi barn var med i en barnkör och vi sjöng ”När juldagsmorgon glimmar , jag vill till stallet gå , där Gud i nattens timmar, ren vilar uppå strå” tvåstämmigt Och ibland även trestämmigt.

Kristina Schmidt