Vårkänslor!

 Ja, äntligen har jag planterat min blomlåda utanför balkongen. Det är rosa och lila nejlikor. Så är det en liten klängväxt med rosa och vita små små blommor. Jag blir glad varje gång jag tittar ut genom fönstret. När jag har dörren på glänt känner jag en svag doft från nejlikorna. Plantorna har jag köpt på Blomsterlandet.

Vi åkte från Löparen med tre ledsagare. Vädret var regnigt och det haglade till och med. Men inne i affären var det underbart. Jag har till exempel aldrig sett så många olika pelargoner. Jag var frestad att köpa några men jag avstod för det är fortfarande för kallt for dem på nätterna. Jag tittade också på styvmorsvioler men de såg så små ut att jag blev rädd att de inte skulle klara livet i min balkongkorg. Alltså, nejlikorna blev mitt val.

Jag föll nog mest för doften. Det fanns många olika orkidéer och jag ska köpa några nya vid vår nästa resa till Blomsterlandet. Det passar bäst till hösten, tycker jag. Jag har sju brudorkideer. De flesta har små små knoppar och jag hoppas att de ska växa till sig. Jag köpte orkidegödning så att jag kan hjälpa dem på traven.

Jag fick en stor hortensia av min bror, när jag fyllde år för en månad sedan. Jag har läst att den får aldrig torka ut utan den ska hållas jämt fuktig. Så bar det sig inte bättre än att jag blev sjuk och måste läggas in på lasarettet. Då fick min vackra hortensia inget vatten på några dagar. Aj, vad den var törstig när jag kom hem. Men jag tror att den nu efter en veckas ompyssling börjar repa sig igen.

Det var ganska otroligt att jag skulle kunna plantera min blomkorg alldeles själv. En av den klokaste personen på Hållet, såg mitt dilemma. Hon överraskade mig med att duka upp korg, plantor och jord, i lagom höjd för rullstolen, så då kunde jag plantera alldeles själv. Det är en särskild känsla att känna jord mellan fingrarna, om så bara i en balkonglåda.

Hemma på bondgården planterades det varje vår. Mest var det köksväxter och potatis. Mamma var så noga med rensning och gallring. Det finns inget så ljuvligt gott som en egen tomat eller morot. För att inte tala om färskpotatisen med en klick smör.

Det kan man leva på hela sommaren. I vår trädgård fanns det annars mest perenner. Vackra pionbuskar och rosor tävlade i skönhet. Men den här årstiden var syrenerna det vackraste. Det är få förunnat, men vi hade en syrenberså av riktigt gammal sort. Jag minns alla de gånger vi barn fick saft och bullar i bersån. Trädgårdsmöblerna var av trä och vitmålade. Jag minns att pappa och mamma målade dem varje vår, ungefär så här dags. Så fick vi barn inte röra möblerna förrän efter signal från pappa.

Min syster och jag hade en fin lekstuga med de sötaste små möbler du kan tänka dig. Bordet var åttkantigt med svarvade ben. En karmstol i samma stil och en soffa lagom för två små barn. Hela möblemanget var grönt med mörkröda detaljer. Dessutom hade vi fått var sin stoppad fåtölj av mormor. Det var små barnfåtöljer, en grön och en röd. Den röda var min. Vi var så rädda om alla våra möbler och städade så försiktigt vi kunde.

 

Lekstugan var ofta utgångspunkten i våra lekar, särskilt när kusinerna var på besök. Sedan kunde leken utvecklas till att äga rum på olika ställen på gården. Bersån var ett bra lekrum liksom en gammal övergiven jordkällare. Åh, vad vi lekte, och lekarna handlade om sånt vi upplevt i vardagslivet. En lek som min syster och jag lekte, när vi var ensamma, var att vi tog realexamen. Vi hade en syssling som tog examen i Nicolaiskolan, och vi fick vara med och åka lövad skrinda, genom Nyköping och en bit ut på landet. Vi lekte att vår svinggunga var när alla hissade flickan som tog examen. Så hade vi syrener med snören knutna så att vi kunde gratulera varandra genom att hänga blommorna runt halsen på varandra. Det hör till saken att vi hade hur mycket syrener som helst på gården, så därför gjorde det inget att vi lekte med blommorna.

Vi berättade aldrig för några andra barn om vår lek. Det var en obegriplig lek för utomstående. Lekstugan finns kvar än idag om än lite luggsliten och sönderlekt.

När jag var barn plockade vi gullvivor i massor. På något vis så fanns det mycket mer gullvivor då. Jag minns att vi hade gjort en av många utflykter med pappa och mamma på motorcykeln. Pappa körde med mamma bakom. Jag satt tryggt mellan dem och min syster satt framför pappa i ryggsäcken. Hon var minst. I cykelkorgarna hade mamma packat saft och kaffe med allt möjligt gott till. Så åkte vi iväg på lördagskvällen. Ofta till Båven för att fika vid Spikstenen och kanske få syn på fiskgjusen som häckade där. En gång åkte vi åt ett annat håll och stannade vid en Björkbacke nära Ökna.

Där växte de största gullvivor som jag någonsin sett varken förr eller senare. Stjälkarna var nästan en halv meter höga och blommorna satt i stora klasar på varje stjälk.de doftade så himmelskt och lyste så starkt att det blev ett outplånligt minne för mig. Vi plockade en stor bukett som mamma fick hålla i ena handen när vi åkte hem på motorcykeln. Den andra handen höll hon hårt runt mig som satt framför henne. Pappa körde säkert mycket sakta när vi åkte hem, medan solen sakta sänkte sig över oss. Vi barn somnade oftast på vägen hem. Vi var så trygga och det doftade gullviva så sövande. Jag minns att mamma tog sin största vas för att gullvivorna skulle få plats.

När jag nu tittar ut genom mitt fönster här på Hållet, ser jag en tallbacke ovanför. Den backen är helt vit av vitsippor. Det är så vackert så jag blir nästan tårögd.

Kristina Schmidt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *