Vecka 9

sista veckan i februari och första veckan i mars, möts på halva vägen. Idag är det fettisdagen eller semledagen och vi får avnjuta årets första semla. I alla fall om man går efter gammal tradition och nonchalerar alla semlor dessförinnan det vill säga alla bagare som slår mynt om semlan och börjar sälja den efter nyår. När jag var barn fick vi äta hetvägg. Det var semlan eller fettisdagsbullen, som låg i en djup tallrik med varm mjölk runt omkring. Det var mest på lördagar , under fastan, som detta serverades och fick avnjutas i skolmatsalarna.

Alla skolor hade inte frukost- rast med egen matsal och eget skolkök, utan barnen fick äta sin medhavda matsäck i kapprummet. Så var det för mig de första skolåren. Jag kan fortfarande minnas mina goda mackor med stekta ägg. Det som möjligen störde denna kulinariska stund var lukten av våta yllevantar och genomblöta pjäxor.

I slutet av femtiotalet anordnades skolkök och matsalar i varje kommun. Min mamma fick sitt första arbete som husmor i min skola. Det var mycket speciellt att kunna springa in till mamma och de övriga mattanterna, efter skoldagens slut. Ibland kunde mamma sticka till mig en tioöring så att jag kunde smita iväg till byns konsumbutik och köpa en tablettask. Därefter skulle jag gå direkt hem och läsa mina läxor. Det sistnämnda var villkoret när man fick tioöringen.

 

Fastan i år startade i söndags då det var fastlagssöndagen. Den avslutas på påskafton. Vi märker inte så mycket av fastan förutom semlan och fastlagsriset med vackra fjädrar och annat pynt.

 

Nu har jag precis avnjutit min första semla för året. Det är kväll och jag har tillbringat dagen på sjukhuset. Inga svåra krämpor men lite rundsmörjning. Jag fick åka i rullstolen genom vår kulvert som ni säkert känner igen. Varje gång jag blir skjutsad tänker jag på denna fantastiska konstruktion. Vi som bor på Hållet har tur med våra transporter till lasarettet. Jag kommer att tänka på när jag bodde på sjukhusets hotell i Eskilstuna.

Jag behövde inte åka fram och tillbaka mellan Nyköpings lasarett och Eskilstuna länssjukhus, varje dag, utan kunde få bo på patienthotellet. Det ligger bara ett kvarter från sjukhusområdet. Jag kunde ta mig fram och tillbaka med det lilla tuff tuff tåget, som åker enligt tidtabell mellan byggnaderna. På så sätt kunde jag vara ganska krasslig och ändå klara mig själv under den mesta tiden då jag fick min dagliga strålning.. Men på slutet av min behandling blev jag inlagd på vårt fina länssjukhus. Jag fick ligga på en avdelning med mycket sjuka patienter. Vi hade en guldkantad vistelse. På lördagskvällen kom två vagnar skramlande. – Jag trodde inte mina ögon! Jag fick välja om jag önskade ett glas vin, starköl eller whisky. Till detta fick jag tre olika snittar med härliga pålägg.

Detta var en ljusglimt mitt i allt elände. Vad man än skriver och klagar på om vår sjukvård, så ser jag mycket ljust på den vård jag fått under mina tio år som patient.

Tänk att vi nu har passerat alla mörka månader och ljuset ligger framför oss. Den lilla talgoxen som pickar på mina talgbollar varje dag, har fått en vår-ton i sitt kvitter.

Den dag jag hittar min första tussilago ska jag jubla.

 

Kristina Schmidt